Senare på dagen tankar

Tvi och jävulskap.. får man verkligen må så här… tankarna far omkring och ångesten gör sig påmind hela tiden…

Även om det är cancer jag har så vet jag att oddsen är betydligt bättre i dag än vad de var för säg 20 år sedan.. men ändå..

JAG VILL INTE… jag vill vara frisk och ha en fungerande hjärna som inte tänker på den här knölen hela tiden.. jag vill vara en glad prick.. men det är jag inte nu…

Jag är en riktig bitch.. jag blir irriterad för minsta lilla och jag tjatar och gnatar och när inte människor i min omgivning gör som jag säger så blir jag sur och irriterad och blir arg och börjar gråta.. jag säger saker jag inte menar och det är så tungt..

Jag vill ha besked nu.. i denna sekund.. jag vill veta vad det är för knöl.. och att den försvinner nu.. den skall inte vara i min kropp och ställa till det.. Den skall bort, bort, bort… bort från jordens yta…

Känslan att det skall vara cancer gör att jag känner mig som en liten skit.. det är knölen som bestämmer över mig.. och känslan är mig övermäktig..

Vad det någon som sa svårmod?? Ja, det är väl det minsta..

Denna ovishet är fruktansvärd.. jag vill bara lägga mig i fosterställning och ligga så tills jag vet vad det är för något som finns i bröstet..

Tanken på att alla kvinnor har det så här från det att de hittat en knöl tills de får ett besked på vad det är.. är skrämmande.. vi har en sjukvård här i landet som skall sätta patienten i centrum.. så fan heller.. (ursäkta mitt ordval).
Det är inte omvårdnad av en patient när man får gå i ett antal dagar med ovisheten om att det kan vara cancer man har utan att få någon proffesionel person att prata med.. Kuratorskontakt skulle sättas in så fort man har varit på vårdcentralen och blivit remiterad till sjukhuset.. Det är omvårdnad.. för detta är rent ut sagt rena tortyren av en människa.. Man bryts ner i sina atomer och så får man ingen kurator.. fast man mår skit och känner sig som ett ruttet lingon.. som ändå ingen bryr sig om…

Är det så att alla kvinnor som hittar en knöl i bröstet blir behandlade så här av den svenska sjukvården år 2006 så är det katastorf.. det får vara hur många bröstcancer galor det vill.. men kvinnan som står där ensam med sin knöl skall få proffesionel hjälp från det att hon tar kontakt med sjukvården.. fram tills dess att hon har fått besked…

Undrar hur det är med männen när de misstänker att de har fått prostatacancer och får vänta på besked.. om de också blir lämnade åt sitt öde fram till diagnos???????????

Annonser

Jag är tuttfixerad

Har kommit på mig själv med att vara tuttfixerad.

Jag som tjej får ju inte vara detta och jag skäms nästan för att skriva detta. Men verkligheten har hunnit ifatt mig.

Var nämligen till affären för att handla och kom på mig själv med att titta på alla bröst som fanns i närheten. Det var mycket tankar som for omkring:

* Kollar hon sina bröst?
* Finns det en knöl i det där bröstet?
* Är det där bröstet äkta eller är det ett inlägg?

För att inte tala om alla unga tjejer man ser.. kollar de sina.. har de silicon och hur stor är då chansen att de skall hitta en knöl?

Jag har min knöl.. jag har något som inte skall vara i min kropp. Jag känner att det inte är en del av mig och jag vill att den skall försvinna.. men lik förbannat är den kvar när jag vaknar på morgonen tills dess att jag går och lägger mig…

Just nu är den vackert blå.. efter punktionerna.. och den ömmar.. det är inte knölen som ömmar utan själva bröstet..

Ovisheten på vad det är är smärtsam.. tankarna som far runt är också mycket smärtsamma..

Nu skola jag äta.. jag återkommer under dagen.. om inte tankarna tar överhand