Omvänd förvandling

Som barn genomgår man en förvandling..

Som tonåring genomgår man också en förvanldling..

För tjejer blir kvinnor och pojkar blir män..

Jag undrar nu om jag håller på att bli barn på nytt…

För min mens är borta.. och nu börjar mitt hår ”down there” försvinna så smått..

Snart blir det väl snuttefilt och bara joller från mig.. slutar väl i fosterställning.. gurglande en massa… för mycket hår har jag inte på huvudet heller…

Så blir mina inlägg barnsliga eller som fjortisar.. så vet ni varför.. :o)

Glömde en sak.. SKÅL!

Natt-tankar… Är jag normal?

Gick och la mig rätt så sent..

Då började tankarna vandra.. och en fråga kom hela tiden uppdykande…

Man är inne och läser om bröstcancer och om hur kvinnor kämpar mot denna..

Jag har liksom inte de tankarna som en del av dem har.. Har också läst mail och jag vet inte allt.. om cancer..

Jag känner inte att det är gift som jag får i mig.. jag får cytostatika som ska ta dö på mina cancerceller.. att de sen råkar ta några av mina friska är sånt man får leva med.. jag överlever ju.. håret kommer att komma tillbaka.. jag kommer att bli mig själv igen och jag kommer att bli pigg med tiden..

Jag blir inte så traumatiskt.. jag får inga negativa tankar.. jag är fortfarande pigg och glad.. fast jag är trött..

Har så svårt att tänka negativa tankar…

Ja.. jag vet att jag har cancer.. men samtidigt så är min prognos god.. Så varför ska jag då lägga mig i sängen och tycka synd om mig?

Så det känns på något sätt som om jag är onormal.. att jag är positiv.. (inte till cancern) och att jag ser framåt.. Att jag chockerar folk med att ta av peruken.. att ibland inte ha peruken.. utan bara en buff..

Jag känner på något konstigt sätt en massa positivt… jag får min behandling.. jag får utstå en massa undersökningar.. Ok.. det tär på en, men jag gör det med glimten i ögat..

Känner att jag på något sätt inte är normal.. har man cancer så ska man inte skoja.. man ska vara allvarlig.. MEN JAG KAN INTE..

Det går inte.. jag vet att jag hade mått jättedåligt om jag hade varit allvarlig hela tiden.. det är så himla svårt.. jag måste se på det med mina positiva ögon.. annars går jag under…

Visst har jag dåliga dagar.. eller rättare sagt dåliga timmar.. men jag har den älskade maken som då skämtar till det.. och han är kärleksfull och omtänksam.. men han sitter inte och håller handen och tycker synd om mig.. för på ett sätt är det inte synd om mig.. för tycker jag synd om mig själv så kommer de negativa tankarna.. Varför och om?

Jag går in och läser glada bloggar.. jag går in och läser ledsna bloggar.. jag märker att det finns de som har de värre än vad jag har.. fast jag har cancer..

Att jag sen kan få lite ånget och må dåligt.. hör ju till.. men då får jag ta det.. För jag vet att jag är positiv..

Känner att jag faktiskt har lagt mycket av ångesten bakom mig.. jag kommer inte att orka ha ångest över att jag får cytostatika.. jag är ju positiv.. och det kommer jag att fortsätta med.. jag kommer att fortsätta att skoja och skämta.. jag kommer att fortsätta att vara jag.. fast jag har cancer..

ÄR JAG ONORMAL???