Jag bloggar död så här på lördagen

Nu ska jag blogga död.

Trevlig lördagsbloggande alltså *s*

Döden är något som vi alla kommer att drabbas av när vår tid på jorden är inne.

Döden är på något sätt slutet på detta men också början på något nytt.

Jag är inte rädd för att dö. Jag är nyfiken på vad som kommer att ske efter det att döden för mig har inträffat..

Jag har vandrat sen den dagen jag fick mitt cancerbesked och så även innan med döden som sällskap. Men det är bara sällskap!

Jag ska inte dö än.. och jag har beslutat mig för att inte dö av cancer.

Fast ändå finns döden där så mycket mer påtagligt sen jag fick min bröstcancerdiagnos.
Jag kan inte blunda för att faktiskt ca. 1500 kvinnor dör av bröstcancer i Sverige varje år..

Döden har på något sätt blivit min vän…
Blivit min skugga..
Utan att jag har valt detta själv..

Den dagen då jag ska dö.. vill jag ha mina nära och kära omkring mig..
Jag vill att de ska sörja..

Jag vill att de ska se mig som jag var när jag var i mina glans dagar.. allt roligt vi har gjort och allt fint som kanske finns att säga om mig…

Jag vill inte att de ska sörja för länge.. men att jag ska finnas i deras minnen länge efteråt..

För vem vet.. jag kan ju vara kvar.. jag kan vara den där skuggan man ser i ögonvrån.. eller det där vita töcknet man tycker att man ser i förbifarten…

Ha en trevlig lördag nu…

Annonser

Familjen kåvepenin

Jag går på kåvepenin efter min olycksaliga inftektion och mitt besök på Helsingborgs lasarett.

Sonen går på Kåvepenin sen han fick halsfluss fredagen innan jag blev sjuk.

Den älskade maken går på kåvepenin sen i onsdags för halsfluss.

Känner oss som familjen Kåvepenin och familjen penicillin…

Så här går jag runt och delar ut medicin i tid och otid.

Sonen får två tabletter morgon och kväll.
Maken får två tabletter morgon och kväll.
Jag tar tre tabletter morgon, lunch och kväll.

Fast vi kämpar på…

Säger som jag brukar:

Jävla knöl.. jävla bröstcancer.. jävlar anamma…