Sonen sjuk igen

Sonen har fått feber och är snorig. Tydligen går det scharlakansfeber på dagis och det vill jag INTE ha..

Jag vill inte hamna på infektion igen. Jag vill inte få feber.

Käkar fortfarande min penicillin i hopp om att slippa bli sjuk igen.

För det är ju som det är. Jag vill inte få feber! Jag vill inte ligga isolerad igen.

Jag håller fortfarande på att planera min resa till Göteborg.

Skriver upp alla frågor som kommer och så får vi se vilka svar jag får.. för jag planerar livet efter min strålning och så får också min omgivning göra.. inte så kul men himla nödvändigt.

Jag vill bli frisk nu.. jag vill inte fortsätta.. men jag gör det.. för slutar jag nu så finns det bara en väg och den vägen hade jag inte tänkt ta än..
Sonen behöver mig ett tag till..
Den älskade maken behöver mig också ett tag till..
Mina töser behöver mig också ett tag till…

Så jag biter ihop och fortsätter…

Mod och Styrka (som en vän säger).

Mot nya djärva mål!

Ha en fortsatt trevlig lördagkväll…

Annonser

Varför

Varför:

  • Skulle jag drabbas av cancer?
  • Började jag blogga?
  • får jag mail av människor jag inte vill ha mail ifrån? (Ja, jag har fått mail av männsikor som vände mig ryggen och när jag börja blogga och sen var med i Aftonbladet om min cancer så dög jag igen..)
  • är sonen sjuk igen?
  • måste man genomgå en hel del?
  • är man skämmande?
  • är vissa så rädda för cancer – det smittar inte?
  • tog de våra skivor?
  • tog de makens cykel med barnsadeln på, när det stod en mountainbike olåst vidsidan om?
  • gnäller folk om vädret, när det finns saker som är viktigare?

Många av dessa frågor lär jag aldrig få svar på.. men ibland så måste man ställa frågor till sig själv för att överleva..

Jag har väl ett budskap.. och det är väl därför som jag fortsätter blogga..

Igår var dagen då vi firade

Igår firade vi med skumpa.. eller rättare sagt en flaska ASTI.

Sonen fick smaka.. för det var ju så speciellt..

För nu är jag en bra bit bort från den där jävla knölen jag fick..

Knölen är borta.. fast på bekostnad av mitt bröst och nio lymfkörtlar och en arm som känns lite si så där.

Den älskade maken sa en sak igår.. som jag tog till mig.. och har funderat mycket på.

Han sa så här: Då du hamna på sjukhus i Helsingborg var cancerns sista försök att knäcka oss psykiskt. Den misslyckades.

Han sa också att han tycker att jag har varit stark.
Ja.. det har jag nog.. men jag känner också att livet är bräckligt.. att man plötsligt en dag står öga mot öga med döden…
Vill man kämpa gör man det.. känner man att man inte orkar så gör man så..
Jag tog fighten.. och jag ångrar mig inte.. fast det är en jobbig resa… men så mycket man får igen…
Jag vill leva.. jag ser på livet på ett annat sätt.. jag är glad varje morgon jag vaknar.. men ändå kan jag vara sur ibland…

Fast jag har varit in i döden trött.. jag har missat en hel sommar med sonen..

Jag har fortfarande en bit kvar… en bit som jag hoppas att ni följer och att ni fortsätter stötta mig i min fortsatta kamp mot den där knölen…
För fast den är borta så finns den ändå i mitt liv och fortsätter göra livet lite surt…

Men med humor och ett jävla annama så ska jag fixa det…