Cancer.. detta helvete…

Läste den här bloggen. Jag kommenterade men kände att jag ville fördjupa mig i tankarna som väcktes i bloggen.

Ingen som inte själv har haft cancer eller varit närstående till en med cancer kan förstår hur det är att leva med cancern dygnet runt… INGEN.

Tankarna.. ångesten… väntan på att en ny kallelse ska komma.. en ny undersökning.. en ny väntan på resultatet av den här undersökningen… en känsla av vanmakt.. en känsla som ibland överstiger ditt förstånd…

Så här kommer vi att leva i minst fem år till.. vad vi än gör jag och maken så kommer alltid cancern att sitta där i bakhuvudet och småle åt oss…

Aldrig kommer vi att kunna slappna av helt… för den där lilla tanken som sitter där.. långt där bak i hjärnan.. som rätt som det är kommer fram med en styrka som hade gjort att även den starkaste hade känt sig liten som den mest svaga lilla skit man kan tänka sig..

Livet är ju vad jag gör det till.. men ibland blir det för mycket.. det blir för mycket i mitt liv av kallelser, röntgen, resultat och cancer…

Så tror man att nu är det lugnt.. och man kan leva… men då kommer nästa kallelse… och man faller ner ett antal pinnhål igen…

Så tar man sig upp.. för att återigen falla.. för något händer.. eller en tanke dyker upp…

Fan.. cancer skulle inte finnas!!

Jävla knöl.. jävla sjukdom.. Jävlar anamma

Lösenordsskyddad: Testar bara

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll: