5 (fem) år.. sen då?

Om fem år har jag slutat äta mina tamoxifen.

Tamoxifenen som får mig att må som jag gör.. De där homontabletterna som gör att halva min bröstkorg gör ont. För jag har värk i högersida av bröstkorgen där min tumör satt. Speciellt där som jag blev strålad. Detta gör att jag får ta tramadol innan jag somnar om inte jag gör som idag och dricker öl. SKÅL!!!

För idag skriver min älskade bröstsyster Soulsister om det här hur man känner sig. Jag håller med henne i tanken.

Kommer vi att orka detta med tamoxifenen i fem år! Kommer den älskade maken att orka stå vid min sida.. när det gäller klimakteriebesvär och metastasrisk.. för att inte tala om alla undersökningar och innan man vet hur man ligger till. Kommer han att palla när jag blir bröstopererad?? Fast jag får häftigare tuttar än jag har nu??

Risken för att han ska överge mig finns där.. som en oro i min hjärna tillsammans med all annan oro.. oron för att både bli lämnad och för metastaser.. Fast jag hoppas att kärleken står på min sida… Och som det känns nu så är det kärlek till 200%…

Vad händer sen då? Efter de här fem åren? Ja, jag vet inte!!

Nu ska jag fira fredag med min lilla familj. Skål!!!

Andra bloggar om: , , , ,