Cancer i förhållande till mitt yrke

En gång för inte så längesen.. var jag livrädd.. jag var livrädd för allt som hade med cancer att göra. Då hade jag inte ens någon knöl. Jag pluggade och skulle bli sjuksköterska. Fast jag hade bestämt mig för två saker:

  1. Jag skulle inte jobba med barn. Sonen har ett syndrom som gör att det blir en hel del sjukhusbesök och detta ledde till att jag inte vill jobba med barn.
  2. Jag ville inte jobba med människor som hade drabbats av cancer. Canser var så hemskt tyckte jag.

Så gjorde jag min sista klinkiska praktik. Jag var på ÖNH och där finns många cancerpatienter. Jag började se på cancer med lite mer nyfikenhet.. jag hade ju nu min knöl.

Så hände allt det där förra sommaren. Knöljäveln jag hade var en elak jäkel och visst var det cancer jag hade.

Idag har jag omvärderat mina tankar. Jag skulle mycket väl, och vill väl helst, jobba med cancerpatienter. Jag om någon kan faktiskt tala om hur man känner sig. Hur det är när biverkningarna far runt i kroppen.. när man får förstoppning och när håret faller. Dessutom är jag nog sån att visa att man faktiskt kan överleva.

Så nu är det bara för mig att sätta igång. Göra klart min c-uppsats tänkte jag göra i höst och så skriva den där hemska tentan som fortfarande ligger som en liten sten på min axel. Sen kan jag börja jobba!!!

Ja, jag börjar må så mycket bättre än jag gjorde i början av sommaren… Känner faktiskt att mina livsandar har börjat vakna igen…

Hej hopp världen här kommer jag…

Jävla knöl.. jävla sjukdom.. jävlar anamma…

Andra bloggar om: , , , ,

5 svar

  1. Det är ju en så vanlig sjukdom så i princip berörs ju nästan alla familjer någon gång. Som väl är finns det ju personer som vill jobba med cancerpatienter. Tyvärr måste jag säga att den personal som arbetade på onkologen när min pappa låg där var inte speciellt trevlig… Men hans läkare var en otorligt varm kvinna som alltid fanns när hon behövdes!
    Ha en bra midsommardag nu!

  2. hej
    läser också till sköterska och har sett att man kan börja vikariera efter 5 terminen som sjuksköterska, dock inte som ensam ansvarig utan när det finns andra i huset på dagtid.
    så du kan börja lite lätt fast du inte skrivit din uppsats, står i författningshandboken på samma sida som lex maria råkade jag få syn på.

  3. Hej!
    Min älskade moster(som växt upp med mig o mina syskon, alltså en ”syster”) dog i lungcancer, bara 48 år gammal….det var hemskt, MEN jag förlorade min skräck för cancer på köpet!!!! Underbar personal på Onkologen, fina samtal med Moster om döden, livet efter detta, odödlig kärlek….vi grät, skrattade o kramdes….döden ÄR ju inte slutet ansåg vi!!!
    Sen miste jag min äldste bror några år efteråt, oxå i cancer, men han orkade/kunde inte prata om det….men vi kunde iaf prata om vår kärlek till varann på slutet, tack o lov!! Personalen på Palliativa Enheten var lika underbar…..stöttade oss o hjälpte oss att prata o acceptera det oundvikliga.
    Om du känner att du vill arbeta med cancersjuka, så är det jättebra….personalen betyder SÅÅÅÅ mkt för oss anhöriga!! Att du har egen erfarenhet av sjukdmen är ju ovärderligt….jag tror att du ska satsa på det, du har empati, styrka o kraft att underlätta, både för de sjuka och de anhöriga!!!!
    Massor med kramar ….Ia

  4. Jag vet att du klarar det! Du kommer vara till ovärderligt stöd för många av dina framtida patienter. Det är bra att kunna relatera till pats mående. Håller tummarna för dig. Att vara sjuksköterska är oerhört roligt, jag firar 10 år som syrra i år🙂

    KRAM

  5. Att du har jävlar anamma det har jag vetat länge och jobbet är jättekul! Bara på det. Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: