Döden och ångest

Jag har nu levt med döden vid min sida i snart ett år… eller rättare sagt.. han är ett par steg bakom mig.. för jag har bättre energi än han och han lär inte komma ifatt än på ett tag…

Ångest för att dö kommer ibland… Döden..
Visst den skrämmer mig ibland.. för det ska jag inte sticka under stol med.. för det gör den..
Jag är inte rädd för att dö.. det som skrämmer mig är att jag då kommer att lämna min man.. och mina barn.. att klara sig utan mig.. för jag är rädd att de inte kommer att klara detta… att vara utan mig… Ja.. jag är lite egoist i min tankegång… För jag vet att de klarar sig.. men jag vill ju vara med.. jag vill se mina underbara ungar växa upp.. jag vill bli både mormor och farmor (eftersom jag har chansen att bli det).

Visst har jag haft ångest..jag har haft sån ångest när jag går och lägger mig att jag inte kan somna… bara tanken på att jag kanske inte ska vakna dagen efter…
Den tanken är jobbig när den kommer…

Jag tror att alla människor ibland har en ångest för att dö…

Fast den dagen man får en livshotande sjukdom så blir den där ångesten starkare och mer påtaglig.. det är nästan så att man kan ta på den..

För jag har haft ångest att dö innan jag fick mitt cancerbesked… men nu när jag ser tillbaka så kan jag inte riktigt kalla det för ångest.. inte när jag jämför dessa tankar idag…
Det är väl det att döden är mer påtaglig idag.. han försöker ibland att flåsa mig i nacken.. men då går jag bara lite fortare….

Så… nu har jag skrivit ner mina tankar.. om döden och ångest…

Andra bloggar om: , , , , ,