Bröstcancer och läkare

Läser Svd idag och om cancerläkare och deras jobb.

Det står så här i faktarutan, jag citerar:

”Sju av tio cancer- läkare tycker det är lättare att ge det första cancerbeskedet än att tala om att sjukdomen har spritt sig.

Fyra av tio tycker att det är den mest krävande arbets- situationen av alla.

Tre av tio cancerläkare oroar sig för patienter med återfall när de kommer hem.

Majoriteten anser att det finns ett behov av stöd och hjälp för att hantera besvärliga patientsituationer.

Majoriteten av de tillfrågade cancerläkarna känner stor tillfredställelse i sitt jobb när deras patienter är trygga med sin behandling och fler-talet tror också på ett liv efter bröstcancern.

Allt enligt en studie som presenterades på den europeiska cancerkongressen ECCO i Barcelona.”

Slut på citatet.

Nu tänker jag tala om vad jag anser.. tänk nu på att detta är mina tankar.

Det finns inga mer medmäskliga läkare än de som jobbar med cancerpatienter. För de har empati.. och jag kan förstå att de tar jobbet med sig hem i många fall.

Som patient tänker jag till lite längre.. för alla vi cancerpatienter vet att risken för metastaser och återfall finns hela tiden. Och om vi oroas av detta..

Samtidigt så hade jag fått återfall hade jag inte varit förvånad.. eftersom jag som patient vet om detta.

Det jag inte kan förstå när jag läser artikeln är att inte cancerläkarna får någon som helt mental hjälp. Ingen kurator eller briefing på sin arbetsplats, utan det gäller att ha ett bra nätverk av kollegor och familjemedlemmar.. fast det är inte de som ska få ta smällen..

Jag som cancerpatient får direkt en kurator som jag kan ringa till och som verkligen ställer upp.. ska det inte vara samma för den läkaren som behandlar mig… för jag kan tänka mig hur mycket som dessa bär med sig…

Hjälp mig nu med min insamling för cancer.. för denna sjukdom ska utrotas.. och helst idag…

Jävla knöl.. jävla sjukdom.. jävlar anamma…

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Rädsla

Igår när jag kom hem från jobbet så satt jag en stund vid datorn. För jag måste varva ner…

Jag gick och la mig och så läste jag lite…

Sen var det stört omöjligt att somna… Det var som den där frätande rädslan som kommer.. den där man hade när man var liten.. Att mamma eller pappa skulle försvinna, att huset skulle börja brinna eller att det fanns ett monster i garderoben.. exakt samma känsla..

Rädslan för att sjukdomen ska komma tillbaka.. rädslan för att det finns en liten jävla cell någonstans i min kropp som får för sig att nu ska det bli en ny liten cancerknöl av mig… Rädslan för att lämna man och barn och aldrig få se dem igen….

Jag är inte rädd för själva döden… den har jag sett så många gånger i vitögat..

Rädslan är för mina nära och kära… rädslan att lämna dem utan mig…. rädslan att få tillbaka sjukdomen.. och rädslan för att kanske inte klara det den gången..

Det är som tur är ingen direkt ångest.. det är mer den där sugande rädslan att inte riktigt ha grepp om situationen.. som om det där monstret under sängen verkligen finns…

Rädslan inbegrep också allt som har hänt på sista tiden.. Misshandeln i Stockholm.. och det som hände i Rödeby… För vad är mänskligt.. var finns medmänskligheten… har vi inte nog av rädslor utan vi ska ge oss på andra och sparka ner dem? Eller trackasera folk så de till slut tappar tålamodet och går ut och skjuter…. Mobbning vet jag mycket väl vad det är… eftersom jag själv moddades under skoltiden och ingen direkt tog upp problemet…

Vi måste börja bry oss… Rädslan för att dö av min sjukdom finns.. rädslan för att få metastaser finns…. och till detta kommer den värsta rädslan som jag kan tänka mig.. vart är vårt samhälle på väg någonstans…

När det tydligen är helt ok att hoppa på folk med sparkar och slag.. bara för att se vad som händer???? Va?? Förstår inte människor att om jag sparkar den personen i huvudet så kan den bli allvarligt skadad?? Eller en spark i magen så mjälten spricker… Då är det också risk för livet…

Tänk er själva om sjukvården en dag säger stopp: Här får bara sjuka vård.. eller dem som har hämtats med ambulans efter en olycka.. Akuta sjukvårdsinsatser som uppkommit genom våld vägrar vi behandla. Vad händer då?? Kvinnor som misshandlas… barn som misshandlas…

Bara för att det finns en gängkultur som går ut på att bruka våld..

Det finns nog av sjukdomar och rädsla för att räcka hela livet…måste man göra det ännu värre genom misshandel och mobbning???????

Andra bloggar om: , , , , , ,