Silicon, samhället och sjukdom

Idag går Peyre ut och talar om att hon ska plocka ut sina siliconisar.

Hon säger följande i artikeln, jag citerar:

– Jag tror det kommer att bli jättefint, vill inte vara en del utav det här sjuka idealet längre.

– Jag förstår inte hur jag har kunnat göra så här mot mig själv, har jag hatat mig själv så mycket? Varför vill man förnedra sig själv på det här sättet? Jag önskar att någon hade satt lite vett i huvudet på mig för några år sedan!

Det sjuka idealet är att stoppa in siliconisar i brösten… och gju större desto bättre…

Nu till mina tankar kring detta….
Genom min sjukdom så har jag inget bröst.. jag är enbröstad.
Jag kommer att få ett nytt bröst och samtidigt så lyfter de min andra tutte.

Nu har jag inte träffat plastiken ännu.. så jag vet inte vilken operation det blir. Om jag ska få en lambå (då man tar bukfet och flyttar upp) eller om jag ska få inplantat.

Får jag lambån så kommer jag att kunna göra en vanligt mammografi.. får jag inplantat så kommer min mammografi att förvandlas till MR (magnetröntgen).

Om det blir så att jag får inplantat så känner jag att jag inte förnedrar mig själv.. jag får nya bröst… jag vill vara hel….

Det är en sak att man som frisk stoppar in saker i brösten…
Det är en helt annan sak att som bröstcancer drabbad få nya bröst…

För som det är nu… så känner jag mig inte hel.. jag känner mig inte som kvinna…

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Annonser