Sommarbloggen… eller Hej Hej Sommar..

Den 5 juli 2007 så sommarbloggade jag på Aftonbladet…

Eftersom året snart är slut och jag har lite bloggtorka så kommer den nu på WP i repris….

Hej Hej Sommar (Pysan bloggar Sommar)

Skrivet av Pysan :o) 5 juli 2007, klockan 07:21

Det är jag Pysan som har fått det stora förtroendet att sommarblogga idag.

Denna sommar njuter jag. Jag njuter av fint väder, god mat och själva livet. Att sill och potäter kan vara så gott!

Förra sommaren, då jag var en nybörjare på det här med att blogg, var så mycket annorlunda.I början av förra sommaren fick jag mitt cancerbesked. Jag var en i statistiken. En av ca 7000 kvinnor som förra året fick bröstcancer. Denna cancerform, och för den delen all annan cancer, är fruktansvärd. Behandllingen är tuff. Jag fick genomgå allt, eftersom det var en ”elak liten jäkel” (som onkologen uttryckte det) jag hade i mitt högra bröst.

Knölen upptäckte jag under hösten 2005. Jag hade mycket att stå i genom att jag gick sista terminen på högskolan och så drog jag ner den där rullgardinen. Den där rullgardinen som säger. Det drabbar inte mig, det drabbar andra!
Så tar man mod till sig och går till vårdcentralen för sin knöl och läkaren undersöker en och hittar en svullen lymfkörtel. Då skickas det omgående en remiss till mammografi. Nu var det även bokstäver på den där rullgardinen som blinkande och bildade ordet cancer.

Har man inte haft tankar innan så kommer de nu.
De där mörka tankarna…

Den där ångesten…
Kommer jag att klar detta om det är cancer??
Jag vill INTE dö..
Det är svart…
Tårarna är vänner…

Så en dag får man beskedet att det är bröstcancer man har. Den där knölen man har känt i bröstet är mina celler som löpt amok i min kropp. Har jag inte större kontroll över min kropp och mina celler?

Varför drabbas just jag? För bröstcancer finns inte i släkten. Jag ammade sista barnet tills han var 3,5 år för att jag vet att risken för bröstcancer minskar om man ammar länge.. så får jag ändå cancer.

Den 8 juni fick jag så mitt besked, för jag kan ju inte säga att jag fick cancer då, för knölen fanns där redan.

Nu försvann alla mörka tankar. Det gällde att överleva! På något konstigt sätt så blev jag lättad av att få besked, hur konstigt det än låter. För nu visste jag!

Sommaren 2006 försvann i ett konstigt töcken..
Ett töcken av läkarbesök, undersökningar och cytostatikabehandlingar.

Undersökningarna var skelettscint, lungröntgen och ultraljud av buken. Allt för att leta metastaser (dottertumörer). Det var en lättnad varje gång som man fick reda på att undersökningen var utan anmärkning.

Cytostatikabehandling är ett kapitel för sig. Man mår kontstigt av den. Vilket inte är så konstigt, eftersom det som kommer in i kroppen ska ta dö på tumörcellerna, fast samtidigt så dör också många av kroppens egna snabbväxande celler.

Tänk att få medicin som ska göra så att du överlever och när du går därifrån så har du en hel påse med medicin för biverkningar du får av cytostatikan…

  • Illamående…

  • Förstoppning…

  • Energin som du har försvinner. Du orkar ingenting och detta kan bli så frustrerande, speciellt om det är sommar och man har barn. Tänk dig själv tanken att idag ska jag dammsugar, men bara tanken på att plocka ut dammsugaren ur städskåpet stoppar dig.

Så är de det att man tappar lukten. Inga sommarlukter känner man.. ingen matdoft, inga blommor och ingen koskit..

Men håravfall? För detta finns ingen medicin. Då får man en remiss till perukmakaren..

Så en dag är det tid för operation. Man åker ner till operationssalen och är en kvinna med två bröst. Fast man kommer upp med bara ett och med ett långt ärr där det andra bröstet satt.
Känner man sig kvinnlig? Nej, inte direkt. Fast makens sätt mot mig gör att jag känner mig kvinnlig. Fast min kropp ser ut som den gör. För som han en gång sa: Det är inte dina tuttar jag älskar – det är hela du!

Jag väntar nu på kallelse till bröstrekonstruktion. För jag vill inte vara enbröstad! Siliconbröstet, man får efter operation, och jag är inte direkt vänner. När jag har denna protes känner jag mig som minst kvinnlig. Fast det syns ju inte utåt, utan människor ser en kvinna med två bröst.

Var till Stockholm förra veckan och tänkte mycket på hur utseendefixerade en hel del människor är där.. de är så ängsliga att inte duga rent utseendemässigt.. och här kommer jag… kortsnaggad.. enbröstad.. och glad.. Tänk er sen då när jag fått mina nya tuttar… inte sjutton tänker jag då åka till Stockholm och gå omkring och vara en ”Stureplansbrats”, bara för att jag har nya tuttar…

En tanke som slog mig var.. tänk om någon av de här får bröstcancer… då går de ju under.. de kommer ju inte att kunna visa sig ute på stan på över ett år.. och då kommer de inte att få den där fokusen som är deras näring… För jag gick runt på stan utan bh och min siliconis… för jag har ont i höger sida.. och det ömmar för mycket när jag har bh och siliconisen..

Hur gör man för att överleva?
Fråga inte mig, för jag vet faktiskt inte. En del saker rent kroppsligt har hjälpt till:

  • Jag hittade min knöl och fick den undersökt (fast det tog tid innan jag vågade)

  • Knölen och min kropp reagerade bra på behandlingen, iform av cytostatika och strålning.

Sen har jag haft en humor som gör att jag försöker se det positiva i allt som händer och så har jag haft mitt jävlar anamma.

Hur mår jag nu idag då, lite över ett år efter cancerbeskedet?

Jo, jag räknas som frisk. Ingen cancer kvar i kroppen. Risken för metastaser och återfall kommer alltid att finns i mina tankar. Fast ibland är det mer ibland mindre. Kallelse kommer att komma och hur det blir när jag får en kallelse till nästa mammografi vet jag inte och inte heller hur jag kommer att reagera. Den dagen den sorgen.

Jag njuter av sommaren.. även om regnet vräker ner, för jag känner dofter.. jag ser med klara ögon, jag slipper åka till sjukhuset.. Jag slipper stick i fingret och jag kan njuta.. jag kan få min energi tillbaka… Ni ska bara veta hur underbart det är att faktisk dammsuga…

Idag har jag bara 1668 stycken tabletter kvar innan jag är helt frisk. Då har jag ätit en tablett om dagen i 5 år. Allt för att min knöl, var en sån som levde på mitt östrogen.

Så idag är jag inte fertil, jag är i ett tillstånd av ständigt klimkterie, jag svettas och mitt humör skrämmer mig själv ibland. För det är inte lätt att bara gå in i klimakteriet som om man går in i en vägg…

Idag som sommarbloggare, har jag en uppmaning till alla. Både till kvinnor som till män.Undersök era bröst. Hittar ni något som känns misstänkt, gå iväg och få den undersökt..
Bli inte en i statistiken som jag har blivit!

Livet blir vad man gör det till.Vill du göra något så gör det NU. Du vet aldrig vad som väntar kring hörnet.

Nu som slutord så vill jag önska er alla en fortsatt bra sommar och så kommer mitt motto:

Jävla knöl.. jävla sjukdom.. jävlar anamma..


Andra bloggar om: , , ,

3 svar

  1. Din sommarkrönika var grym då, och lika bra till Jul!

    STOR VARM KRAM!
    Knytet

  2. Hej jag såg att du anmält dig till Bloggtidningens Bloggstafett. den drar igång på nyårsafton. Jag har en epostlista där jag mailar alla information. Kan du höra av dig till mig så du kommer med på epostlistan? Jag kunde inte hitta din epost.

  3. Ett innehållsrikt år som snart övergår i 2008.
    Jag ser fram emot att läsa mer av dig i din blogg.

    Önskar dig och familjen ett riktigt Gott Nytt År!

    Kram:)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: