Älskar.. älskar inte

Känner nästan så när jag tänker på cancern..

Jag har haft tur.. lyckan har stått mig bi.. men så blir det inte för alla…

Jag läser Metro den 19 mars och jag har inte bloggat om detta förrän idag.. för jag har haft lite annat att göra.. jag tycker att det är viktigt att faktiskt ta upp detta..

Jag undrar vad han tänker på.. om han är en stor egoist.. om han är rädd.. om han mår dåligt.. Det finns säkert en hel del känslor med i detta..

Jag vet att anhöriga till cancerpatienter får en kurator om de vill.. men de får ingen rekreation efter att deras kära har blivit frisk.. eller i alla fall klarat värsta etappen.. jag ser till mig själv.. jag får 14 dagar på mösseberg och får vila upp mig.. maken får ingenting.. när ska han hinna ladda sina batterier som är minst lika urladdade som mina?

Det kanske är på tiden att man får åka iväg tillsammans.. vila upp sig.. bara hon och han.. utan barn.. att få prata.. sova, vila.. slippa den där grå vardagen…

Jag vet att jag kan söka bidrag för att åka iväg på en resa.. men när man har en make som inte flyger.. då blir man begränsad där…

Det här att den närstående lämnar den cancerdrabbade är mer vanligt än vi tror..

Jag undrar VARFÖR?

Är det rädsla..? Och i så fall.. vad är man rädd för? Att vi SMITTAR??

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,