Dö eller inte dö..

Alla ska vi dö.. det vet vi..
Men ingen vet när eller hur vi kommer att sluta våra liv…

Jag känner att jag faktiskt också kan gå in i debatten som förs här, eftersom jag också har en viss erfarenhet…

Inte av att ligga så som han förlamad… mina erfarenheter har med sjukdom att göra… en dödlig sjukdom..

Jag har haft tankarna.. att om det var så att det bara gick utför med mig… så inte vill jag ligga där… och inte kunna ge ifrån mig om jag mådde bra eller dåligt…. Jag skulle innan jag försvann in i den sista och avslutande delen av livet… vilja gå bort.. när jag fortfarande var jag… innan blöjan.. och munvården sattes in… då.. när jag kan prata och skratta och kramas… då.. ett avsked.. och en liten tablett… och så hålla händer… och så få lov att dö….

Vad är livet värt?? Är det värt att ligga som ett kolli år ut och år in…
Är det värt att ligga i en säng.. dag efter dag… och se livet rinna förbi utanför och vara till 100% medveten om detta??

Eller att få dö med värdighet…
Att få ta bort smärtan… att få samla alla omkring sig och så få lov att somna in… när man själv vill….

Eller ska man ligga där som en kropp som bara andas… lite lätt…. det ända som man är medveten om är vad jag hör…..

Kan jag då inte få lov att få en tablett.. som jag själv tar när jag känner att nu.. nu orkar jag inte längre….. Nu vill jag faktiskt dö…

Är inte detta bättre än att kanske spara på mediciner… och så ta en överdos när ingen ser…. för ett avsked kan bli så vackert…

En artikel om en person med obotlig sjukdom.. som bara leder till död.. och då med smärtor och ångest innan döden inträder…
Göt en artikel om en sådan människa.. vad vill den… hur känner den…

Att på något sätt göra en artikel om en man som för 8 år sedan blev förlamad… och aktiv dödshjälp är sorgligt… faktisk….
Det är inte till en sådan man som dödshjälpen ska va till.. det är till det där det inte finns någon bot… och det finns bara en lindring… och det är döden….

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

2 svar

  1. Tänker precis som du. När sjukdomen finns där och inget mera. När den långsamt börjar kväva en och ta bort min värdighet. Ett avtryck vill jag lämna något värdigt till mina anhöriga och till mig själv. Det är något helt annat. Nu talar vi när sjukdomen tagit över och inget annat finns.

    Pys svarar: Just precis.. när inget annat finns.. jag vill att mina anhöriga ska se mig som jag var… inte det där skröpliga slutet.. iallafall inte om jag är ung.. däremot om jag närmar mig 100.. då får jag gärna dö så sakta så…

    Men har jag något att säga till om så vill jag det..

    Kram Pys

  2. Håller me du!
    Bra skrivet

    kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: