25 april 2006 Vs. 25 april 2009

Det är tre år emellan.. tre år av ett liv jag inte trodde fanns.. ett liv som jag innan inte trodde att jag skulle fixa att leva..

Jag börjar från början..

25 april 2006

  • Jag pluggar till SSK (sjuksköterska) och är snart klar.
  • Jag är livrädd och har sagt att jag aldrig ska jobba med cancerpatienter.
  • Jag har varit hos läkaren på vårdcentralen.
  • Hon har känt på min knöl och hittat en svullen lymfkörtel.
  • Orden CANCER blinkar emot mig hela vägen hem.
  • Jag gråter en skvätt.

25 april 2009

  • Jag har levt med cancer i tre år.
  • Jag har skelettmetastaser (fjärrmetastaser från den där knölen)
  • Jag är inte klar SSK.
  • Jag är inte rädd för cancer längre.
  • Jag vill jobba med cancerpatienter.
  • Jag lever mer i nuet.
  • Jag är glad att få leva och uppleva allt det jag gör.
  • Jag älskar livet.

Så mycket som kan ändra sig bara för att man får en sjukdom..

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Annonser

8 svar

  1. paradoxalt nog till ett djupare liv…

    Ja.. och jag ångrar ingenting

    Kram Pys

  2. Tänkvärda ord…

    Ja..
    Jag försöker
    Kram Pys

  3. För mig känns det lite ”tvärtom”. Jag jobbade som ssk med just cancerpatienter och var speciellt intresserad av vård vid livets slut, det var/är just det jag vill jobba med. Nu arbetar jag bara administrativt pga att ingen kunde säga hur mycket jag skulle kunna lyfta med min arm + att jag inte kände att jag var lämplig just efter min cancerdiagnos. Jag har nu en mycket högre lön, arbetar bara dagtid (vilket jag inte trivs med) och har ett bra jobb som jag styr mycket själv MEN det är inte det jag vill göra. Medicinerna ger mig biverkningar som gör att jag inte kan hålla på med det jag vill och jag är alltid trött – orkar ingenting. Jag skulle verkligen vilja vara tacksam för att jag lever och är frisk men jag kan inte vara det………. cancern har förstört såmycket. Känner mig så otacksam men så är det. Kanske blir det bättre nu när jag har bytt/slutat med medicinerna.

    Kramar från Ewa

    Jag tänkte inte på den palliativa vården.. för den är för tuff… jag tänkte mig mer som sköterska på kirurgen.. eller på avdelning.. där det finns många cancerpatienter… för jag vet ju hur det känns.. och det hela bilden.. från illamående till att tappa håret…

    Var glad att du har ett jobb.. jag är sjukskriven.. och jag vill inte.. jag vill jobba…
    Kram Pys

  4. Kirurgsyrra är det bästa jobb man kan ha! Satsa på det.
    Kram Ewa

    Ja.. om jag nu orkar bli klar…

    Kram Pys

  5. Jag har inte cancer, men jag lever med ständig värk och olika smärtor….det är inte dödligt, men det har ändå gjort att jag har prioriterat om mitt liv och vad jag vill göra med resten av det!!!
    Om en sjukdom har ngt gott med sig så är det just detta, att man värdesätter enkla saker och tar vara på de bra stunderna.
    Ibland tänker jag att jag inte har RÄTT att beklaga mig alls, eftersom jag inte kommer att dö av mina sjukdomar…men samtidigt känner jag att jag KAN och FÅR göra det…för en av mina diagnoser innebär en mkt ökad risk för hjärt/kärl sjukdomar och även tarmbesvär….man kan väl inte jämföra sina chanser ….vi ska alla dö förr eller senare!
    Sååå jag gör som du Pys, jag lever i nuet…
    Kram

    Du gör så rätt så Ia.. gnäll om du vill.. jag kan aldrig sätta mig in i din situation.. och du kan inte sätta dig in i min.. däremot har vi en stor förståelse för varandra… för att vi just sjuka.. och för att vi har något som vi kanske aldrig blir av med.. och om vi har otur så kanske vi faktiskt dör av skiten…

    Jag har inte lust att mediciner, tider och smärta ska styra mitt liv.. alltså fixar jag en dosett för mina mediciner.. tar min rollator och går…

    Kram Pys

  6. Du glömde det viktigaste: Du lever. Och du ska fortsätta med det!

    Om jag ska vara lite mer djupsinnig så tänker jag mycket på sånt här. Som du kanske vet har en av mina bästa vänners dotter haft sin andra cancer det senaste året (avslutad behandling i oktober, ingen cancer sedan dess, peppar peppar). Jag ska inte påstå att jag vet hur det är för det vore lögn, men jag har sett saker jag inte trodde var möjliga och styrkor som jag trodde var övernaturliga. Både hos henne (som btw fyller sexton idag) och hos hennes mamma. Och hos dig.

    Du och R är egentligen väldigt olika varandra som personer, och hennes cancer satt i en annan kroppsdel, men jag ser ändå likheterna. Ni är öppna och ärliga med rädslor och känslor och sånt. Och ni har båda en sjuhelvetes kampvilja.

    Att vara mitt uppe idet som jag är är så delat..
    Jag kan säga att jag vet exakt hur det är… för mycket är likadant.. och man mår ofta ungefär på samma sätt…
    Däremot kan jag inte sätta mig in i Stefans situation och vara närstående.. för jag kan inte riktigt förstå hur tufft det faktiskt är att stå vid sidan om en cancerpatient…
    Du får ju räknas som närstående när det gäller tösabiten där.. Fast man kanske mår förskräckligt så ger man inte upp.. jo, den där första minuten innan man upptäcker vad det är man håller på med..

    Jag tror faktiskt att cancerpatienter har samma vilja och kamp att bli frisk.. (kan nästan bli ett blogginlägg med tiden..

    Kram Pys

  7. Glömde: KRAAM!!!

    Kram

  8. Vad tänkvärt skrivet. Tänk vad myket som kan förändrats på 3 år!
    Kramar om dig hårt

    Jessica Väsby

    Ja.. mycket händer på de här åren… Det är nästan skrämmande…

    Kram Pys

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: