Tid

Mymlanbloggvärldsbloggen… tycker att vi ska skriva om tid… och jag ska skriva om tid.. den där tiden som är fruktansvärd…

Tid
Jag som cancerpatient har en massa tid.. tid över till att reflektera över mitt liv och min framtid..
Jag har också tid att vänta.. för vänta får man.. och nu tänker jag ta och skriva om det här två… och jag börjar med mina reflektioner…

Tiden jag har kvar på jorden vet jag inte.. jag vet inte hur länge jag stannar här.. och om jag får bli gammal och grå… eller om jag inte lever vid den här tiden nästa år.. för det bestämmer inte jag.. det bestämmer cancern.. känns det som..

Jag har fått ultimatum av cancern.. för den är inte bara den där elaka jäveln som satt i bröstet.. utan den var faktiskt en elak liten jävel som spred sig.. när ingen anade att den faktiskt skulle det… Den fixade tre små vänner i kotorna i ryggen.. och en liten vän i bäckenet på mig.. där satt de och avvaktade.. tills de fick fnatt och satte igång att växa.. hur fan de nu kunde överleva den tuffa behandling som de måste ha utsatts för… för om man såg hur alla andra celler i min kropp tog stryk.. men inte de inte… nädå.. de har legat där och bidat sin tid… för att plötsligt få för sig att nu.. nu är hon fokuserad på annat.. nu börjar vi ta över hennes kropp igen.. och hon går redan som en anka.. och lär tro att de är det som gör att hon får ont i ryggen.. och så har de fnittrat hejdlöst..

Jag måste beundrar dem.. konstigt nog.. för att det tog den tid det tog för att sätta igång att utvecklas.. och att de gav mig smärta relativt fort.. så vi hittade dem i tid
Tiden för mig att kunna reflektera är mer påtaglig denna gången.. jag kan sitta och fundera på livet och hur det ska bli.. jag kan tillåta mig att låta cancern komma in.. men bara ibland.. den hålls oftast utestängd från min hjärna.. för denna gången vet jag så mycket mer.. och jag är glad att inte behandlingen denna gången har fått mig till att faktiskt leva.. även om det tar tid att åka till sjukhuset och få min behandling.. och sen är det bra tills det är dags nästa gång… för det är faktiskt så att man vet inte hur länge jag kommer att vandra omkring på denna sidan om grinden.. och därför så lever jag nu.. det gjorde jag inte på samma sätt när jag hade ursprungscancern… då var det bara cancer.. det är det inte nu… det är mer om jag har ont.. men inte vad det är som gör att jag har ont.. och jag har för det flesta mycket bra dagar…. roliga dagar..
Ändå lever jag inte som om varje dag var den sista.. för om det nu är så att det inte går att komma av stigen som leder till grinden… så kommer jag inte att falla död ner.. jag kommer sakta att försvinna genom att jag sover mer och mer och inte vill äta… för just nu äter jag så att maken faktiskt blir glad.. för han säger att jag har fått tillbaka matlusten som var helt borta ett tag.. då i början av behandlingen.. då jag inte visste om jag kunde äta det eller det.. och nu mera vet jag.. vilket gör att det oftast lagas sådant som jag kan få i mig… ni ser.. när jag reflektera över tiden så blir det så mycket som kommer.. och allt har med tid att göra.. man måste ha tålamod.. men orden kommer… och nu har jag så ont i mina fingertoppar att jag snart skriker….

Tid är ofta väntan för mig.. det är väntan på kallelse.. när kallelsen kommer får man vänta x antal veckor innan man ska göra det som kallelsen talar om.. och så gör man det… och sen är det ytterligare väntan.. innan man får en kallelse för att träffa doktorn.. och så.. äntligen efter x antal veckor får man så träffa sin läkare/doktor… och då får man beskedet på vad kallelsen visade för resultat… och det är bara att ställa sig så fint i kön och vänta.. men man vänjer sig inte.. och jag tror aldrig att jag kommer att göra det heller… För den där väntan kan få en till att bli ett nervvrak innan man vet ordet av.. för man vet aldrig vad det är för besked man får.. och ofta sover man knappt natten innan man ska till doktorn.. och så kommer det att vara resten av livet… livet som cancerpatient är väntan, kallelser, väntan, nya kallelse.. träffa doktor/läkare/sjuksköterska… det är behandlingar.. det är undersökningar.. det är återbesök… och så rullar det på.. man ska vara frisk för att orka vara sjuk var det någon vis person som sa…

Min tid är dyrbar… man vet aldrig när det tar slut.. och jag är väl närmare döden än många andra.. genom att jag känner andedräkten av honom ibland.. (ja, för mig är döden en han)…

jag säger.. ta vara på er tid på jorden.. man vet aldrig vad som händer i morgon.. krama om era barn en extra gång.. hur stora de än är… och tala om att du älskar dem.. den dagen man går ut genom grinden finns det ingen återvändo att gå tillbaka och tala om det…
Den älskade maken och jag bråkar ibland.. men vi lägger oss aldrig innan vi har rett ut vårt problem… för då lär ingen av oss kunna sova… och sover vi så sover vi inte gott…
Jag vill också påminna alla om att känna igenom brösten ett par minuter en gång i månaden.. för den tiden ni lägger på det är en billig livförsäkring… och det gäller kvinnor (ca 7000 får bröstcancer varje år) och även männen (ca 50 får bröstcancer varje år)… ni män är inte förskonade… för ni ka också få bröstcancer..

Tiden är något människan har uppfunnit… för att vi ska märka att varje minut vi har levt är vi lite klokare än vi var när vi klev upp ur sängen i morse…

Ta vara på din tid!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Annonser