Så var jag där igen

magen.. detta återkommande problem.. den vill inte det jag vill vilket betyder att jag nu får försöka ett par gånger innan reslutat.. blir det inget resultat idag så kommer juicen och linfröna att plockas fram… för det ska bli resultat innan fredag kväll har jag bestämt mig för…

Kan också meddela att näsan har varit bra i nog en månad.. inga blödningar.. men igår kom lite som kanske förvarnade för att det kan vara på gång igen.. men idag är det inget.. så jag avvaktar.. det kan vara så att jag har sån tur att slemhinnorna har vant sig vid cytostatikan.. jag vet inte.. men jag blöder inte på samma sätt längre..

Däremot har jag börjat ömsa skinn under fötterna.. så när jag tar av mig stödstrumporna till natten så virvlar det ut en massa hudflagor.. hur fräscht är detta på en skala..

Upptäckte också till min förfäran att jag börjar bli blå under vissa tånaglar.. de kommer antagligen att trilla de också.. och jag hoppas att de trillar och är hela.. så det inte blir som med fingernaglarna.. att de skivar sig på bredden… så jag måste ta bort flaga efter flaga till jag är nere och det bara är hud.. det gör ont att slå i fingertopparna.. man märker nu att naglarna skyddar huden de sitter över väldigt bra.. för jag har aldrig direkt tänkt på vad naglar faktiskt gör.. och att man slår i ovansidan av fingret just när nageln faktiskt sitter…

Jag ser nu att jag även har börjar fjälla på insidan av handen.. handflatan på höger sida är lite fjäll.. vänster ingenting än så länge… men det kommer säkert där också.. trist…

Catta skriver om rädsla.. och jag kan bara hålla med…
Den där rädslan som kommer som en gubben i lådan som plötsligt hoppar fram när man minst anar det.. och man blir skiträdd.. fast man vet att den ska komma… att han ska dyka upp.. men man vet inte när…
Rädslan för att inte fixa detta.. rädslan för att inte cyton tar just de där dumma cellerna.. och att de ska hitta fler… rädslan när man känner att jag inte kan djupandas.. och så släpper plötsligt allt och jag kan djupandas utan att känna ångesten gripa tag i mig… eller har jag inte lite ont åt levern… Rädslan för att jag ska dö ifrån de mina… den är nog den rädslan som är starkast.. men jag kavlar upp ärmarna och ger knölarna vad de inte riktigt hade trott att jag skulle orka med.. men jag gör det.. jag står ut.. jag är enbröstad.. jag är kal om flinten.. jag måste få vänta ytterligare på att bli hel.. och jag försöker att mota bort rädslan och min ångest med meditation… att försöka fixa det utan kurator.. att ta en dag i taget.. ibland en timme i taget.. rädslan är stor ibland.. och liten i bland.. men den finns där mer eller mindre dagligen.. det gäller bara att se den.. att försöka förstå den.. för gör man det så blir den inte så stor att det är svårt att greppa om den.. jag försöker att leva ut min rädsla.. genom att blogga.. och skriva.. jag skriver otroligt mycket inte bara på bloggen.. och det är ett sätt att närma mig min rädsla.. kramar om de mina är också ett sätt…

Nu ska jag gå ut i fin vädret.. för efter regn kommer solsken.. i alla fall idag..

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Annonser