Jag jublar

Jag är så glad.. jag har fått till ytterligare ett a.. men det var inte ett G A idag.. utan ett vanligt hederligt stort A… men ändå.. det har varit på gång sen igår.. men idag kom det… Jippie-kay-ejj

Nu hoppas jag att jag kan äta lite under dagens lopp.. för jag har varit illamående sen jag fick cytostatikan i tisdags.. Jag som aldrig mått illa tidigare.. men det var som sköterskan frågade… om jag börjat må illa än.. och förra gången jag fick cyto.. nummer 19 alltså.. då började det.. och nu efter nummer 20 så är det lite värre.. och jag bävar lite för sista gången med cyto.. ifall jag blir illamående då också.. alltså efter själva behandlingen.. för illamåendet blir ju bara värre och värre efter varje omgång jag får..

Det finns nämligen inget som jag tycker är så vidrigt som att kräkas..rent kroppsligt alltså.. för det finns saker som jag tycker är vidrigare än lite kräks,, (men det skulle ta lång om jag skulle rabbla upp alla dem sakerna…) och jag håller mig helst ifrån att göra det.. och jag brukar klara av det rätt så bra.. kanske inte när jag har magsjuka.. men annars.. jag kräks aldrig… *ryser*

Har varit till affären och fått med mig ett paket hem till mig.. det var från Panduro.. och det är rena julafton här.. när jag nu ska öppna det.. sen var det lite post i brevlådan också när jag kom hem.. och förutom lite elräkningar så fick jag även en kallelse till min ”kära” onkolog…

Tiden för återbesöket var den 2 november klockan 11:00.. och nu har jag fått en ny tid.. Den 16 oktober klockan 11:30 ska jag träffa den ”käre” onkologen.. Det är nu… Rädslan kommer.. att det ser för jäkligt ut i ryggen och jag lika bra kan lägga mig själv i sängen för jag lär aldrig komma upp igen… han kommer att tala om för mig att jag ska plocka ut alla mina besparingar och åka iväg ett halvår med familjen.. för det är så länge ungefär jag har kvar..
Eller så är det för att jag ska fortsätta med cytostatika.. fast då i tablettform och de vill att jag ska börja med det så fort som möjligt.. och därför får jag en tid så nära sista cytotillfället de bara kan hitta åt mig.. för den 2 november är ju så långt tills dess… och de vill inte förhala något…
Fast det kan ju också vara så.. att det inte har hänt någonting med metastasjävlarna.. och att jag måste byta cytostatika… eller så är de helt borta och vill glädja mig… eller så är det någon annan av det en miljon tankar som kommer upp om varför de har bytt tid för mig…
Ångesten bjuder upp mig till dans.. problemet är att jag inte vet vilken sorts dans det blir.. och för det andra så vet jag inte hur ångesten är på att föra.. och det visar sig vara en eldig tango.. jag kan inte dansa tango.. och ångesten är en skit på att föra.. vet inte åt vilket håll vi ska.. och det ser garanterat inte ut som tango.. det vi försöker att dansa… fast jag kommer inte därifrån.. ångesten håller så hårt i mig att jag får märken i min själ… och jag känner hur alla tittar på mig.. och ångesten som kramar mer och mer energi ut ur kroppen på mg.. och ändå.. ändå släpper h*n inte taget om mig… och som tur är så behöver jag inte dansa så länge… bara en vecka i ångestens klor.. glad att de flyttade fram tiden…

Det är ju så här att vara cancersjuk.. man ser hela tiden saker som kommer i en grådaskig ton.. inte helt svart.. men heller inte helt vit.. utan det är mer eller mindre grått… och jag försöker tänka så positivt jag kan.. för jag behöver inte vänta tills den 2:a november… jag får besked nästa fredag..

David.. denna otroliga man.. som skriver så bra om sin cancer (lymfom-blodcancer) har en insamling till förmån för barncancerfonden.. Vill ni inte bidra till Rosa Bandet så kan ni gå in där istället.. för när man läser det här så inser man lite av vidden hur det är att förlora ett syskon.. Att när man är två år.. få veta att ens storasyster är sjuk i cancer.. och att hon går ut genom grinden tre år efteråt.. hon minns ju bara sin syster som en sjukling… inte som det glada och pigga syster som hon måste ha varit innan hon blev sjuk…. Jag hoppas att barnboken är bra.. och jag kan ibland önska att det fanns något för lite större barn.. men ändå inte så stora att de är tonåringar.. (för det finns många böcker för tonåringar om cancer, där tonåringar själva har drabbats).. En bok för de kring 8-12 någonstans.. antagligen att ha ett sjukt syskon… eller en förälder..

Jag har varit sjuk 1/3 del av min sons liv.. och jag lära aldrig bli frisk.. i alla fall inte friskförklarad.. för min cancer är numera kronisk.. och kan plötsligt dyka upp någon annanstans i kroppen på mig.. lever, lungor och hjärna är de organ som ligger närmans tankemässigt.. för det är ju dit de där små ”kompisarna” kan dyka upp på efter en bröstcancer diagnos.. för skelettet har jag redan betat av..

Nu ska jag öppna mitt paket från Panduro.. Hörs!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

10 svar

  1. Jomenvisst är ovissheten värst. Att inte kunna planera låter som ett lyxproblem, men det är i så fall ett förbannat jobbigt sådant. Man sitter liksom fast i overksamhet. Visst, man kan vara orädd för döden, men att förbereda sig för den är inget man gör om man inte behöver. Samtidigt vet man inte om man kan påbörja nåt som man vill avsluta, och avslutandet ligger en bra bit in i framtiden.

    Vet inte om du läste min blogg förra månaden, jag hade ringt Folktandvården för att få tid för vanlig behandling eftersum jag vet om minst ett hål i en tand. Där har jag inte varit på länge, så tydligen har jag blivit avregistrerad under tiden. Kön för att bli patient där är 18 månader lång, och rent bortsett från att hålet kommer att bli besvärligt innan dess, ja du fattar nog, 18 månader in i framtiden finns liksom inte. Jo, det kanske det gör, men man har liksom inte anledning att ta det för givet eller sannolikt. Det där var alltså den s k offentliga servicen. Återigen känns privata sektorn som en bätte deal, även om jag inte hört mig för än.

    Jag tycker inte att det är ett lyxproblem…

    Jag lever här och nu.. och inga måsten finns..

    Kram Pys

  2. Jag hoppas på att de bara kände för att träffa dig lite tidigare och berätta för dig ”de glada nyheterna” att alla metastaser är borta!

    Så det hoppas jag på! Kram på dig!

    Ja.. jag hoppas att det är så..

    Kram Pys

  3. Ja, man vet inte vad man skall säga. Man kan absolut inte sätta sig in i hur det känns att vänta på ett sådant besök. Men jag hoppas att det blir ett positivt besök. Lycka till!! //Anette

    Jag kan inte heller förmedla all den ångest som griper en.. får man veta att det är slutet som är på väg??.. för att inte tala om oron för nära och kära.. ja, du ser.. jag kan inte förmedla.. inte till 100 %.. men jag försöker så gott jag kan.. oron som gnager.. och ångesten som försöker äta upp mitt inre..
    Vi cancerpatienter.. vi ska ju vänta.. och vara glada att vi får behandling och få träffa doktorn lite då och då.. så inte behöver vi gnälla över att vi får vänta en månad.. för det är ju ingen tid alla.. (obs. jag är fruktansvärt ironisk)… För det är ett helvete… och en dag i en cancerpatients tid.. kan vara förenat med livet… eller döden..

    Jag hoppas att jag får många hålla tummar den 16..?
    Kram Pys

  4. Pysis,
    bjuder upp dig på en mjuk och varm tryckare, en stilla dans.

    Kramas

    Ja.. jag dansar hellre med dig än jag dansar med min ångest, oro eller döden.. fast de är alla duktiga på att försöka få upp mig på dansgolvet.. och dansar jag med dig är jag upptagen… så jag hoppas att du har ork att dansa länge. tills någon annan tar över…

    Kram Pysis

  5. Ja usch, cancerångest är svår! Själv går jag ju som på nålar, efter ”fyndet” på 7 cm som växt och bäddat in min ägggstock. Varje gång telefonen ringer…………. Ikväll ska jag glömma bort sorger o bekymmer, på planeringsfest inför New York resan i november. Kram Gunsan

    New York.. New Yorkstaden som aldrig sover.. om man får tror en viss Sinatra rätt..

    Du ska se att det för det första är behandlingsbart.. och för det andra så är det inget Elakt…
    Jag finns ju här.. jag kan sätta på en kanna te en dag.. och så sätter vi oss ner och skiter i omvärlden..

    Kram Pys

  6. Vi får hålla tummarna att det är en rolig dans där du dansar bort dina inneboende…dom liksom virvlar bort i en tornado😉

    Själv har jag börjat få problem med underkäken..som krampar..vet än inte vad det beror på..om det är en pågående inflammation eller annat…det sitter i strålområdet så jag anar att det har med det att göra..ska fråga min tandläkare när jag ska dit om en vecka.
    Alltid är det något elände man ska dras med…

    Min ångest finns kvar där…och poppar upp då och då..det är ett elände…ändå hälsar jag varje ny dag.

    Spännande med Panduropaketet : o

    Varit i Göteborg idag.. en dagstur.. varit på Walking with Dinasaurs… vilken föreställning.. Fast det var väldigt många barn i Scandinavium så var det ändå lugnt och stilla.. de som lät var inte barnen.. det var de stora djuren.. som gick omkring nere på scenen…

    Dansar får jag göra sen.. om det inte blir en stilla vals.. eller tryckare.. för det fixar jag.. några mer våldsamma turer fixar jag inte…

    Jag håller alla mina tummar och lilltår.. att det inte ska vara något fel alls i käken på dig. utan det är bara spänningar.. som du gör nattetid utan att du är medveten om det.. för det är nog med återfall i min bekantskapskrets nu… Förstå det..🙂

    Kram Pys

  7. Viist, man kan leva i nuet, men i alla fall jag tycker det förlorar tjusningen efter ett tag. Att njuta NU som val är en sak, men en helt annan när långsiktigheten inte är något man någorlunda realistiskt kan räkna med.

    Större saker att planera… som Spanien… men jag kan inte riktigt glädja mig förrän jag sitter på bussen/flyget/tåget.. eller båten..

    Så visst har jag långsiktiga mål jag också.. men att glädjas kan jag inte förrän jag är på väg… Men då blir det desto bättre….

    Kram Pys

  8. Jag hoppas att det är som du säger..spänningar i min käke…men det är konstigt att det krampar i underkäken och ner åt halsen…nåja man ska inte måla f.n på väggen…

    Dinosaurer….det är det som gäller i alla former för våran lillprins Anton 4 år😉 Vi köpte en dinosaur som både går och vrålar och ögonen lyser…det blev en megasucce😉

    Kan tänka mig att ni haft en spännande dag..

    Kram

    Jag tror att du krampar.. för att du spänner dig under natten.. och när sen muskeln slappnar av så kan muskeln krampa…

    Det där med dinosaurerna beställde jag nog i februari/mars.. och det betalades och sen tänkte jag inte mer på det.. och med min hjärna just nu.. så glömde jag bort det.. och så kom Spanien.. och sen när vi kom hem så hittade jag en lapp i min kalender.. och det var den där koden för att få ut biljetten.. och då kom jag ihåg det…
    Vi njöt.. under hela showen.. för den var otrolig.. vilken show…

    Nu ska du ha det så jättegött.. och så håller jag mina tummar och lilltår.. när du ska till tandläkaren…

    Kram Pysis

  9. Jag sitter just nu I Gbg och skriver …..vi firar Gubbens 60-årsdag här för oss själva. Han vill absolut inte firas och jag tycker oxå det är fint så här…vi har shoppat, strövat runt, ätit o druckit gott…härligt!
    Samtidigt tänker jag på er, ni som väntar på besked om er sjukdom…..den ångest och förtvivlan ni genomlider…hoppas sååå att ni alla får positiva besked och får slappna av lite o njuta av hösten.
    Ingen av oss är immun mot sjukdom och lidande, vi får bara ta till vara den tid vi har….
    kramar

    Ja.. det är ju så.. att vi har en begränsad tid.. men hur länge och när den tar slut vet ingen…

    Hoppas att ni har det trevligt.. och gratta gubben lite fint från mig…

    Kram Pys

  10. Det var inte så jag menade. Typ vissa saker kan inträffa på en särskild dag, roliga saker, och sen funderar man på om man ska göra samma sak nästa år samma dag och göra en årlig tradition av det … och kommer av sig. Fast det kanske bara är jag, vars dagar ser ganska likadana ut, att man vill ha det där lilla extra som bryter av emellanåt. Just nu är det mest mat som förekommer bara vissa tider på året, och det känns löjligt att hänga upp tillvaron på något sånt.

    Traditioner är till för att hållas anser jag.. och vi hade i flera år tradition att åka till Stockholm.. men i år bröts den traditionen.. för vi åkte till Spanien istället…
    Här har varit tradition att första gången man äter nypotatis och sill och gräslök och gräddfil… ska vara på midsommarafton.. två år har vi fuskat.. och det har varit 2006 och 2009.. för att jag har gått på cyto och jag vet inte om jag har kunnat äta det.. och man vill inte förstöra midsommar genom att då under maten upptäcka att man inte kunde äta det.. för det visste jag inte innan jag provade det… Fast det gick.. så då var midsommar räddad… fast här i byn har de inte funnits dans kring stången förr om åren.. men iår så hade campingen midsommar firande.. men just när det skulle ske så kom världens oväder.. och därför gick vi inte dit.. trist men sant…
    Kram Pys som också har varenda dag som är lik.. det är bara artiklarna i tidningen som är olika…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: