Saknad..

Jag och Pysan träffades på Aftonbladets singelchat, sommaren 99. Vi började chatta och intresse uppstod som det heter. Jag ringde henne så jag fick höra hennes röst. Har alltid gillat skånska, så det var ju en bra början :). Jag fick dessutom reda på att hon snusade. Vilken jackpot! Nu behövde man ju inte ta ur prillan när man skulle hångla. Praktiskt ju. Mycket mejl, chat och telefonsamtal blev det. Vi märkte redan då hur vi kunde prata om allting med varann.

Det var ju dax för mej att åka ner till henne. Trots att vi kom bra överens på telefon och chat så vet man ju aldrig hur en person är IRL. Tog tåget ner. Det stannade på Knutpunkten (eller Knutan som kidsen i Helsingborg säjer numera). Jag klev ur tåget. Där stod Pysan. I klädd en rosa t-shirt, jeans och cowboyboots med fransar. För att inte tala om det där underbara burriga hårsvallet. Vi var ju båda oerhört nervösa, men vi kramades och då säjer hon: ”Släpper du mej nu så ramlar jag ihop i en hög”. Hennes ben skakade så av nervositet :). Jag släppte inte..

Kände jag ville skriva nåt ljust fint minne om min Pysa. Så då fick det bli om vårt första möte

Annonser

Borta..

”När ni läser det här har jag gått ut genom grinden. Jag har passerat gränsen mellan livet och döden..

Jag finns inte längre..Fast jag vill inte att ni sörjer, jag vill att ni ska minnas mig som den jag var. Jag finns ju fortfarande på nätet och på min blogg

Ta en öl och tänk en tanke, skänk en slant till cancerfonden så fler slipper gå samma öde till mötes som jag fick göra.”

Kram Pysan

Detta var Pysans alias Veras sista blogginlägg som jag lovade henne att jag skulle publicera. Det är så svårt att skriva detta för jag vet hur otroligt mycket bloggen betydde för henne. Jag vet också hur oerhört mycket NI, alla läsare, betydde för henne. Hon började blogga som en slags terapi en gång när vi fick beskedet. Både för henne själv ochför att avlasta mej lite med alla tankar. Hon sjukskrevs ju, men klev upp på mornarna i alla fall, för att skriva här. För att hjälpa sej själv och andra. Kanske jag fortsätter bloggen. Jag vet inte. Får se hur det kommer kännas framöver. Antar att ni kommer vilja veta mer om den sista tiden vi hade. Det är en så jävulsk och ond sjukdom. Den gör inte skillnad på folk. Den drabbar vem som helst, när som helst. Tomheten känns så oändlig just nu..

Så tack ni alla som stöttat henne. Ni betydde så oerhört mycket för henne så det kan ni aldrig ana. Tack!

Kram Stefan