En slags avslutning

Har funderat och grubblat en massa. Över om jag ska fortsätta bloggen eller inte. Jag kommer inte fortsätta blogga här. Det känns inte rätt på nåt vis. Jag har aldrig varit intresserad av att blogga. Det var Pysans grej. Det var här hon fick ut mycket av sin frustration, sorg och ilska. Det var här hon fick sånt otroligt stöd av er allihop. Det jag inte kunde ge henne fick hon här..och tvärtom. För mej var och är, det alltid att prata om saker och ting. Pysan kunde skriva av sej. Det kan inte jag på samma sätt. Detta är och förblir Pysans blogg. Den kommer inte tas bort..nånsin

Man måste orka släppa taget. På nåt jävla vis måste man hitta kraften att göra det. Att krampaktigt hålla sej kvar vid nånting man inte kan få tillbaka, gör inget bättre. Snarare tvärtom tror jag. Minnena bär jag med mej vart än jag kommer att gå. Saknaden likaså. Ensamheten är stundtals förlamande, men då är det som att jag hör Pysans röst: ”Jamen du och Jack kan väl sticka ut och cykla..eller åka till Mariestad eller vad som helst. Fast ni behöver ju inte göra av med alltför mycket pengar”.
Då måste jag ju inse att jag är ju inte ensam. Pysans sätt att prata, att resonera runt saker..det sitter ju i skallen. Vi kände ju varandra såpass mycket utan och innan så vi knappt behövde säja nåt till varann ibland. Saker bara skedde. Så hon finns ju kvar. Inom mej. Hela hennes väsen känns på nåt vis. Som om hon planterade en god och snäll horrocrux i mej (Ni som läst Harry Potter får förklara för dom som inte gjort det).

Några av er har redan addat mej på Facebook. Det är fritt fram för andra också som vill prata och minnas Pysan. Sök på Stefan Lundberg.

Pysan ville att jag och sonen, så gott det går, skulle fortsätta vara som vanligt. Fortsätta våra knäppa upptåg, leka SvampBob, ha fredagsmys och allt det där. Att veta att det är ok att skratta ändå. Man hittar en massa styrka i skrattet. Att minnas dom ljusa och goda minnena driver dom mörka och dystra på flykten. Jag får en massa lindring av det.
Det kommer funka så för er också. Så minns Pysan med ett leende. Det gör jag..

PS: Tänk på att uppföra er. Ta er fredagsöl eller vin eller läsk, ha kul med era vänner och ta hand om varann. Annars kommer en silikon-tutte att med kraft träffa er mellan ögonen..nånstans ifrån 🙂

Miljoner tack och kramar
Stefan

Slutet

Vet att många av er vill veta om Pysans sista tid. Så jag kopierar från Facebook vad jag skrev där. Känner att jag inte orkar skriva om det igen. Kommer knappt ihåg exakta datum eller dagar. Allt flöt ihop med varann. Så det får som sagt bli det här som jag skrivit på FB. I alla fall för stunden..

”Det började väl nånstans med att Vera blev tröttare och tröttare. Mindre och mindre aptit. Vi var övertygade om att det var alla mediciner som spökade plus operationen som tog på krafterna. Till slut bara sov hon hela dagarna och åt inget. Då åkte hon in till sjukhuset. Detta var förra tisdagen. Prover togs, hon fick blod och antibiotika. Jag ringde och pratade med henne. Kunde knappt höra vad hon sa för hon var så muntorr. Förra fredagen berättade hon att hon fått en morfinpump och då tror jag att jag insåg vartåt det var på väg. Bröt ihop och grät på ett sätt jag aldrig gråtit. Formligen skrek ut ilska, vrede..fyra års oro. Åkte in dagen därpå och då berättade doktorn att hon fått metastaser på levern. Det gick bara åt ett håll. Låg och grät mot hennes axel och förbannade världen, sjukdomen, allt. ”Det är inte rättvist. Vi förtjänar inte det här. Så som vi kämpat hela jävla tiden”

Sen ringde jag mor och far där sonen var och bad morsan komma med Jack till sjukhuset. Vi berättade för honom som det var. Vi har aldrig undanhållit honom något om sjukdomen. Han blev så klart jättelessen. Men jag och Vera hade redan bestämt var mamma skulle hamna. Mamma skulle flyga upp till himmels-Tossa och vänta på oss. Och precis som i Nangijala så kommer det bara kännas som några dagar för henne innan vi kommer. Pappa och Jack ska bli gamla gubbar först.

Hennes största önskan var ju att få avsluta hemma och i tisdags eftermiddag kom hon hem. Jag hade sett till att sjuksängen stod precis vid hennes dator och i närheten av alla sina blommor. Första natten var vi ensamma hemma, Vera, Jack och jag. Fast det var jobbigt och på morgonen så rann all ork ur mej för jag sov inte alls första natten. Då såg dom till att jag hade nån hos mej hela tiden som avlastning och Jack fick åka till farmor och farfar. Innan han åkte så satte han sej bredvid Vera och sa: ”Gonatt, mamma”. Det märktes att han tyckte det var jobbigt att se mamma så dålig..

Sen satt jag hos Vera all min vakna tid, Smorde hennes torra läppar och varje gång plutade hon med läpparna så vi kunde pussas. Torsdagen var jobbig för flickorna skulle komma och jag var orolig att Vera inte skulle vara ”klar” nog att märka att dom var där. Men när hon hörde deras röster var det som om hon tog dom sista krafterna hon hade och kramade tjejerna så gott det gick. Efter det var hon så lugn, så lugn. Som om hon väntat kvar så hon fick ta farväl av alla barnen..

Sen fick vi vår sista kväll tillsammans och allt var lugnt så jag sa till Vera ”att nu vilar vi, du och jag. Vi behöver vila för vi har kämpat så”. Fick gonattpuss sen la jag mej

runt halv två på natten väcktes jag av nattvaket. Jag gick till Veras sida och såg henne ligga där lugn och fridfull. Hon hade släppt taget och somnat in. Jag tände ett ljus och blev lämnad ensam med Vera resten av natten. Jag tog fram kort på barnen, Jacks teckningar och vårat bröllopsfoto och ställde vid hennes säng. Satte på lite musik vi båda gillade. Nu kunde vi vila ut efter vår kamp..

Ja..kan nog inte berätta det bättre än så. Det är tomt här. Saknar henne så otroligt.

Bloggen..

Det blev en ganska bra dag idag. Cykeltur med glassätning. Besök av kuratorn med bra snack. Fick faktiskt lust att spela lite dataspel igen en liten stund. Sonen skrattat högt åt SvampBob och andra favoriter. Tidigare kvällar har han varit lessen. Då har vi tröstat varann och pratat, men ikväll var det en glad men trött kille som hoppade i säng. För i morgon vill han till skolan. Det känns bra..

Man får ta dom här tillfällena när dom kommer. Jag skyndar ganska långsamt med allt just nu. Kuratorn sa att man måste ta allt i sin egen takt. Känns att det måste bli så. Har tänkt mycket idag. Har tänkt ljusa minnen från livet med Pysan. Känns lite som att det är vad den här bloggen ska vara till nu. Både mina och era ljusa minnen. För idag har jag känt en lindring i att tänka på allt det fina vi hade. Saknaden är ju fortfarande enorm och kommer så vara. Länge! Men Pysan vill att jag ska tänka på allt kul vi gjort..det romantiska..tramsiga. Förutom att sörja. Och av erfarenhet vet jag att det är bäst att göra som hon tycker 🙂

Tomhet..

Idag åkte vi till marknaden här i Töreboda. Jag och sonen..

Det var oerhört jobbigt..kändes som jag fick torgskräck nästan..

Det är så tomt inom mej. Det sitter en klump i halsen på mej hela tiden idag. Försöker göra något praktiskt men det är som nån slags handlingsförlamning slagit till. En så stor del av mitt liv är borta så jag känner mej halv..ur funktion. Har lust att packa mina och sonens viktigaste saker och fly till Spanien tillsammans. Där nere fanns inte den jävulska sjukdomen för oss. Där var allt som vanligt om än bara för en vecka..

Varför just vi? Vi kämpade ju så..vi förtjänade inte att det skulle gå så här. Det är så jävla orättvist..

Jack har skapat ett nytt motto åt oss. ”Fuck you, cancer”. Vi kör på det..

Borta..

”När ni läser det här har jag gått ut genom grinden. Jag har passerat gränsen mellan livet och döden..

Jag finns inte längre..Fast jag vill inte att ni sörjer, jag vill att ni ska minnas mig som den jag var. Jag finns ju fortfarande på nätet och på min blogg

Ta en öl och tänk en tanke, skänk en slant till cancerfonden så fler slipper gå samma öde till mötes som jag fick göra.”

Kram Pysan

Detta var Pysans alias Veras sista blogginlägg som jag lovade henne att jag skulle publicera. Det är så svårt att skriva detta för jag vet hur otroligt mycket bloggen betydde för henne. Jag vet också hur oerhört mycket NI, alla läsare, betydde för henne. Hon började blogga som en slags terapi en gång när vi fick beskedet. Både för henne själv ochför att avlasta mej lite med alla tankar. Hon sjukskrevs ju, men klev upp på mornarna i alla fall, för att skriva här. För att hjälpa sej själv och andra. Kanske jag fortsätter bloggen. Jag vet inte. Får se hur det kommer kännas framöver. Antar att ni kommer vilja veta mer om den sista tiden vi hade. Det är en så jävulsk och ond sjukdom. Den gör inte skillnad på folk. Den drabbar vem som helst, när som helst. Tomheten känns så oändlig just nu..

Så tack ni alla som stöttat henne. Ni betydde så oerhört mycket för henne så det kan ni aldrig ana. Tack!

Kram Stefan

Tuttealisering del 4 (hemkomsten)

Idag blev jag väckt kl 06.00 av USKan som kom och tog tempen på mig.. och då var det även så att jag fick frukost.. För jag ville äta i lugn och ro innan jag gick till isotopen.. för jag hade tid på isotopavdelningen för injicering av det där radioaktiviteten för jag var tvungen att gå till centralreceptionen och anmäla mig.. och de som sitter där är alltid lite små sura.. som om de är i klimakteriet hela högen.. de har en viss tendens att stå och prata sinsemellan medan folk får vänta på sin tur.. och tro inte att det var en engångsföreteelse.. för jag sitter ju där när jag väntar på taxi och jag ser hur de beter sig så ofta.. och det är alltid likadant.. och hon var inte glad att jag inte hade min vita bricka med mig.. men jag sprang omkring i den där fina sviden man har på sjukan och som jag redan beskrivit i tidigare inlägg.. och min vita bricka var kvar på Avd… men efter att ha sagt mitt vackra personnummer så hittade hon mig och så knallade jag till isotopen.. injektionen gick bra.. och jag skulle vara tillbaka 10.45…

tillbaka så kom ronden.. och jag fick klartecken av Dr H att gå hem..jippie-kayj-eji.. de drog min nål som jag hade i port-a-cathen.. och jag fick mina sista tabletter (antibiotika+blodstillande)… och byte om till civila kläder… så skönt.. hemmet är inte långt borta..

Jag målade lite och så var klockan tid att gå till isotopen igen.. jag har så svårt för den där ”kistan”.. och det går rätt så bra om de sitter vid min sida.. tills jag kan se taket.. då är det ok att lämna mig åt mitt fortsatta öde.. och genom att detta är så svårt för mig att skriva om det är lite av en glädjens dag.. och ”kistan” är för jobbig att skriva om då.. men följ länken som är på ordet ”kinden”..

fick jag då gå hem och det var så skönt så… fick visa upp mitt vackra opärr för familjen.. och jag fick och så fick jag berätta om operationen och hur allt hade gått och min kära rumsgranne.. och sen satt jag vid dator ett tag och bara kände att jag var hemma.. och det var bara såå skönt… och sen knallade jag och la mig… och sov så gôtt så…

Edit: Sov gjorde jag sedan i två dygn till.. mer eller mindre..

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Vita papper.. ingen tutteallisering idag..

För jag orkar bara att skriva ett blogginlägg om dagen.. för mina fingrar är som de är och efter ett tag så börjar det göra ont och jag får vila fingrarna lite… innan jag kan skriva en bit igen… varvid det kan ta långtid innan ett inlägg kommer…

Och idag blir det ingen tuttealisering för det låg tre vita kuvert i brevlådan.. och det ena visste jag vad det var för det hade jag och Onken redan prata om en vanlig röntgen av höftbenet för att se om det föreligger risk för fraktur.. för då ökar vi bara pamidronaten till var tredje vecka…
Vad de två handlade om visste jag inte.. och det första jag öppnade var från den ”förtjusande” onken.. som skrev att han hade tänkt till och genom min viktminskning så ville han ha ett ultraljud över buken och detta kan jag förstå… men ändå så kommer de där ”dumma tankarna” att varför vill han detta… misstänker han att det kan vara något.. alltså, metastasering till levern??

Jag
försöker att tänka logiskt eftersom kirurgen kände på min mage och hade jag haft något så hade han kanske reagerat och skjutit upp min operation innan jag gjort en buköversikt.. och jag har ätit lite.. och slutat med ölen… så på något sätt så tror jag att det är helt naturligt att jag faktiskt gått ner i vikt.. för det är ju sen april som jag gått ner 15 kg.. fast jag är rätt glad att jag har gått ner.. men inte så här môe.. måste gå upp i vikt… så en 5 kg..

Dessutom så har jag en make som kryper in under ett svart skynke av tankar och känslor.. för han förstår inte det medicinska och han blir livrädd så fort det kommer en kallelse till något och det är för att han inte är helt införstådd med vad som händer i kroppen vid cancer.. viket gör det betydligt jobbigare för honom.. så där försöker jag lugna honom och därmed mig själv när jag plockar fram mitt sjukdoms kunnande.. hjälper ju både honom och mig själv.. och jag har/håller på att slå in i huvudet på mig själv att det bara är en extra kontroll och onken vill vara på den säkra sidan…

Tur är så är mina undersökningar den 26, 27 och 28 april.. och sen hoppas jag att jag slipper vänta en halv evighet innan jag får resultatet….

Metastaser i levern efter det bombardemang som de har utsatt min kropp för.. har jag svårt att se att det skulle vara så.. eller om det har varit så att den cyton jag fått inte fungerar på levermetastaser.. eller så är det så att cyton ger åverkan på min lever… det vet jag ju inte..

Tempen visar på 25 grader.. men det blåser kallt från norr..

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Tuttealiseringen.. del 3

Nu kommer del 3 av min tuttealisering… och det är den näst sista delen…

Väcktes kl 02.00 av att nattsköterskan kom in.. det var dags för medicinering.. Det fick jag i porten.. och det var följande: Antibiotika i förebyggande för att slippa infektioner.. och så fick jag 1g paracetamol i droppet.. och så fick jag oxystim som är för att jag inte ska blöda för mycket.. och allt får jag i droppet.. vilket är väldigt skönt… somna om..

Vaknade igen kl. 08.00..Fick de där urläckra byxorna i mörkblågrått och de har så bra passform… om man var en amöba vill säga.. sen fick jag också en cyklocapron för att blodet… eftersom jag har mycket lättare för att blöda.. och mina trombocyter vill ju inte koagulera som vanligt.. utan de tar lite längre tid på sig.. och för att inte förblöda efter op så får jag detta både under operation och efteråt.. och jag ska äta dem…

Ätit frukost.. lite yoghurt och två mackor med marmelad och en kopp med te i.. det där teet som börjar på L och slutar på ipton… deras mest spridda te… yellow label…

kom ronden och det bestämdes följande.. Bhn behöver jag alltså inte använda förrän vi börjar fylla bröstet.. jag ska också slippa att få antibiotika i droppet och gå över till tabletter lättare för både mig och för sköterskorna.. likadant är det med det blodstillande…
Mitt bröst ska också börja att fyllas om några veckor och sen får vi se hur mycket som kommer in per gång.. heller ett par milliliter än att bröstet spricker på mig.. för huden är skör och inte så där jättetänjbar som hade varit det ultimata.. då är det bättre att kanske fylla lite mindre och hålla på lite längre än det var tänkt från början… och jag ska ju inte till Tossa förrän i september och då kanske även vänster hinner bli fixat innan dess… Så nu ska jag klä på mig.. och lägga om det där förbannade nageltrånget… ett nageltrång som varat sedan 24 december.. och det är snart maj.. och det är inte bra än.. Fick av en bra bit av svallköttet.. för de hade ju äntligen fått tag på lapis från någon avdelning i huset.. Jag ska på återbesök till bröstSSK efter ca en vecka för sårkontroll och ny omläggning… och då får jag ju också en ny tid… till nästa kontroll.. och då bestäms nästa kontroll och fyllning…
Vi gick igenom operationen och så även att jag hade haft så ont på uppvaket… och när ronden ska gå så tar min kära granne sig ton och frågar doktorn följande: Ho ho.. doktorn.. kan inte jag få den där tabletten som hon fick när hon vakna?

För det är lite konstigt med min kära rumsgranne.. för hon klagar så fort som det är en USKa eller SSKa eller doktorn är på rummet eller de kommer och frågar henne om hur hon har det så säger hon att hon knappt kan resa sig ur sängen.. och hon knallar gladeligen iväg och fikar eller äter ner till matsalen.. och om man tänker att vi bor i första rummet när man kommer in på avdelningen och fika/matsalen är längst ner i korridorren.. och hon tar rollatorn.. men när hon går tillbaka så glömmer hon ofta sin rollator.. och går obehindrat med de smärtor som hon säger sig ha.. att benet knappt bär henne… men ändå tar hon inte rollatorn… dessutom haltar hon inte.. fast hon berättade för mig att det inte hade synts något på röntgen.. Så det är ett mysterium..

Sen kom SSK från smärtenheten upp och pratade med mig… så nu ska jag få morfin meda 20 mg utskrivet.. och det hjälper.. för jag har inte många kvar.. och det är inte kul att ta 6 tabletter istället för 3 stycken.. för det är inte dragerade utan börjar att smälta så fort de kommer in i munnen.. och smaken som är efter dem är nästan som ett kräkmedel… dör de smakar för jävligt..

Efter maten som bestod av köttbullar med sås och potatismos och broccoli och till efterrätt så var det ananasskivor.. så gick jag upp till 73:an för att få min NeoRecormon spruta som jag skulle ta den 12 april.. och jag fick sprutan med mig ner till 42:an..

Väl tillbaka på avdelningen så kom SSK M in med en lapp inför hemgång… med telefonnummer och dylikt som kan vara värt att veta när jag kommer hem.. och jag fick då veta att jag ska köpa hem en tejp som ska sitta i 6 månader.. den byts ut när man duschar och vid omläggningar.. och den ska ligga över ärret för att man ska få så snyggt ärr som det bara går att göra… och då är det någon som kommit på att om man tejpar så blir ärret så mycket snyggare om jag inte hade tejpat….

Jag satt och målade och detta gjorde jag ett bra tag.. det är avstressande och väldigt väldigt skönt.. och slutresultatet brukar bli fint.. och det är ju dit jag vill komma…

Vid
kvällsmaten var jag fortfarande mätt och det blir ju fika klockan 19.. en macka med marmelad och varm choklad som jag hittade vid tepåsarna.. och den var god på sjukhuset och jag ”tog” hem en till sonen och han tyckte också att den var god.. Packade ihop mina grejer eftersom jag nog får åka hem i morgon.. Och mitt i packningen tittade Dr H in och frågade hur det var… och så kollade han på såret eftersom USK M hade dragit mitt drän tidigare under dagen och nu ville han se så att det samlades en massa vätska i det blivande bröstet… och det var kul att han kom in och hälsade på..

Somnade vid halv 11 och sov gott fram till 01.15.. och somnade om igen vid 02.00…

Detta var del 3 av 4 och i morgon kommer 4:e och sista delen av Tuttealiseringen…


Läs
även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Tuttealisering… del 2 (operationen)

Idag var dagen O ifall mina värden var bra (kalium och Hb)…

Blev väckt kl. 06.25 för temptagning.. Jag som e lågtempad så var den 36.2 grader.. och så fick jag ordern jag väntat på: sätt dig upp på sängkanten.. och lägg dig inte ner.. så där satt jag med dinglande ben.. och målade sen..

Klockan 09.00 forsar plötsligt SSK M som en ljum sommarvind.. in och i handen har hon lite saker och säger att nu ska du premedicinera.. Hurra.. det blir op!!!
Jag frågade om proverna..  och de var 3,4 för kaliumet (jag vet faktiskt inte normalvärdet… men ska försöka få tag på det av SSK Å… hon är aldrig omöjlig.) och Hb:t som var 90 sist… hade fått frispel.. så det var, håll i er nu… 101
Hon bad mig att klä om till op kläder.. vilket betyder en vacker helvit sak med två armar som knöts lite vackert bak i nacken.. man känner sig riktigt fin.. och så strumporna.. de där knälånga sakerna som gör att man känner sig nästan som en ”Pinuppa”..

Var på op. klockan 09.25 och fick komma till salen direkt.. och det var bara att sätta på sig det där som e pricken över i:et… en liten fin mössa av pappersnät.. som träddes över min vackra frisyr.. så fick jag krypa över till op-bordet och la mig i mitten.. och så en arm åt varje håll så det blev nästan som en viss ”Brian” i en mycket rolig film… och så kommer det in en kvinna som jag inte uppfattade namnet på och dessutom så gnällde hon att de inte satt en nål… men hon har ju en port och den är till för att användas och där sitter redan en slang.. men jag ska komma åt och tvätta där.. och den sitter i vägen.. vem har satt den just där.. hade varit bättre ett par cm uppåt… och så fick jag masken över munnen och det var bara syrgas… och så efter ett tag så säger narkosen plötsligt.. ”Go´natt Pysan och sov så gott” och så somnade jag så gott.. så gott..
Vad de gjorde med mig under tiden har jag ingen aning om…

Vaknade av att jag låg och kved.. och hade fruktansvärt ont.. det drog, stramade, sved, värkte och gjorde ont som fan!!! Så jag fick morfin… och så tog det ett tag i drömmens rike… tills det var tid att vakna av smärtan igen…. och så rullade det på… jag fick till slut paracetamol (1 g) i droppform… för det kan ibland hjälpa med morfin och efter ett tag paracetamol… och nu sov jag nog i över en timme utan att det gjorde ont.. och så nästa gång jag hade ont så fick jag inte morfin.. utan oxynorm (som också är ett morfin preparat)…

Klockan 17.00 fick jag så äntligen komma upp på avdelningen.. till min snarkande granne… som just då inte var ”hemma”..
Väl här tog de bort droppet och så kom Dr C och Dr H… vi pratade och Dr H berättade att operationen gått som han ville.. men han hade inte kunnat fylla i någon vätska för det hade inte huden tålt utan spruckit.. och spruckna bröst vill vi inte ha.. Dr H tittade och det såg bra ut.. och så skulle USKorna ha på mig Bh och det där bandet som ska göra att det inte expandern kryper upp till hakan.. för det är inte där jag vill ha mina bröst… och sen skulle jag lägga mig…

kom en smärta så jag trodde att någon stack x antal knivar i bröstet… inte så där jättelångt in.. om jag ska försöka att beskriva smärtan… pannan blev kallsvettig och jag hyperventilera.. ingen trevlig känsla alls… för doktorerna satt och tittade på min läkemedels lista.. och om något behövde ändras… och jag låg och kved och fick en kall småfuktig tvättlapp (de där stora mjuka) som är hur tjocka som helst… men så bra… Medans jag låg där kom plötsligt SSK in och ville att jag skulle plocka fram mina mediciner… Tjena.. det var väl det sista ni kunde bett mig om där jag låg och led… Hon fick helt enkelt ner i lådan och leta upp dem.. för jag var inte direkt så ledad just då att jag kunde vrida mig åt höger.. dra ut en låda och därefter lyfta de grejer som låg ovanpå dosetterna… de kunde de glömma direkt.. hon gjorde sålunda och därefter så försvann hon.. med mina dosetter.. min smärta var outhärdlig… att jag knappt kunde prata.. bara nicka eller skaka på huvudet… så jag fick lite extra morfin… i väntan på doktorn..

kom de då hela gänget.. Dr C, Dr H och SSK M (inte den M som var på morgongen).. de stod runt sängen och jag frågade då om jag var tvungen att ha Bhn och bröstbandet på.. vilket jag inte behövde.. eftersom där inte är någon vätska i… det blir när vätskan kommer i..

Nu fick jag beröm.. för att jag hade sådan ordning på mina mediciner och skrivit upp allt jag tar på lappen som ligger i.. och hur mycket och när jag tar dem… det var tre personer som sa att om alla patienter hade det som jag skulle deras arbete bli så mycket enklare när det gäller mediciner och delningen av dessa… Nu hade också smärtan börjat avta och det var fruktansvärt skönt.. första och enda gången jag får det här.. för det var verkligen inte kul… då är det roligare att deklarera…

Sedan gick de… och jag slappade lite för att se om smärtan var borta.. vilket den i praktiken var.. så jag gjorde mina nattbestyr och sen gick jag och la mig…

VT: Har idag klippt ner allt dött som inte överlevt vintern.. jag var jätteledsen för att min julros dog… och tänkte att bra.. då kan jag plantera något annat i den krukan.. så jag sätter spaden i jorden.. och så gräver jag.. då ser jag något grönt.. och mer grönt.. de är Julrosen som kommer igen… Tjohej…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Tuttealisering… del 1

Här kommer nu första delen av min tid på sjukhuset… då min mycket efterlängtade tuttealisering ska ske… och nervositeten syns som tur är inte på utsidan.. för då hade jag sett ut som ett av de där monsterna som sonen tycker så mycket om.. för det hade varit något grönt sliskigt som lämnar spår efter sig… *ryser*

Det började ju på min födelsedagskväll…Då jag har en Fasters man som var snäll och skjutsade in min till sjukhuset.. kände att det var bättre än att ta taxi..

Väl på sjukhuset så letade jag mig fram till den avdelning som skulle bli mitt hem ett par dagar framåt..
Jag fick mitt blåa vackra plastband runt handledaren… och så fick jag mitt rum… tyvärr fick jag inget enkelrum.. utan fick dela rum med U-B.. och varför jag nämner detta är för att det händer saker med min rumskompis under tiden jag var inlagd… Det är alltså inte första gången som ni får höra talas om henne… Hon är i 80-års åldern.. och våra rollatorer gillade inte varandra.. så de fick stå en bit ifrån varandra… för hennes vackra röda ville väl inte ha med mitt vrålåk med raggartärning att göra…

Det togs prover på mig.. tre papper fulla med prover och det blev en del rör.. och som tur var så stack de i port-a-cathen.. jag är glad att jag har den.. den är min hjälp i livet… Jag får ju alltid ”emla kräm” och under den tiden som det tog för att den skulle verka så gjorde vi hela inskrivningen… med alla frågor som skulle besvaras.. och det gjorde inte ont sen när hon stack.. och satte datum på nålen.. eftersom de visste att jag var nästan färdig SSK så tror jag de ansträngde sig mer… för att göra allt rätt.. och så fick de sina rör.. det är bara sjuksköterskor och Drakula som gillar att se blod….

Klockan 19 kom de och talade om att nu var det fika time.. och då knallade man helt enkelt ner till köket.. där allt serverades.. om man var uppstigen… och kunde vara uppe.. så det var bara att ta vrålåket och fara igenom sjukhuskorridoren.. mot fikat… Drack ett mycket smakrikt och mycket gott te.. som hette ”Forest fruits tea” och märket är det där stora vanliga som finns här i landet och börjar på L och slutar på ipton… ska ta hem en påse så får vi se vad maken tycker om det…

Nu började jobbet som jag skulle göra.. jag skulle duscha.. och det är en hel del förberedelser när man då har dusch i korridoren.. för då ska man ha med sig den mycket vackra och klädsamma vita skjortan… och så får man ett par mörka blågröna joggingbyxor som definitivt sett bättre dagar.. och så den där blåa koftan.. som kan vara skön.. om den är tvättad ca 100 gånger… så den blir så där härligt urtvättad.. min var nog tvättad bara 75 gånger.. men den var varm och det var huvudsaken.. Jag skulle duscha i hibiscrub… Man doftar så gott efteråt.. och håret blir jätteglansigt och så fruktansvärt mjukt kan det aldrig bli… om man skitit i det här vill säga.. men det får man inte.. bara in i duschen och så skulle varje väck och varje mm hud skrubbas.. och så skölja av detta… och sen göra om hela jävla proceduren… varje veck och varje mm.. inte undra på att man är trött efter operationen.. för att ha gjort alla dessa rörelser två gånger kvällen innan…

Sen kröp jag upp i sängen efter att först ha varit på strumpjakt.. jag hittade ett par gråblå.. som passade så bra till resten av min vackra mundering… tur är så är nästa alla likadant klädda här.. så man behöver inte skämmas ögonen ur sig… undrar hur de på Stureplan hade känt sig i dessa kläder.. men det lär man aldrig få veta.. eftersom de säkert har privatläkare… och då är det frittfram att kunna gå omkring med sitt blingbling.. så länge man kan.. (Edit: Fick en bild framför mig nu när jag skrev det här.. och det var på vår kära statsminister iklädd sjukhus kläder.. och jag skrattar så jag gråter.. men det gör så jävla ont att skratta… )…

Låg och läste tidningar HJ har bra korsord och sudoku…. och de ligger i drivor på sjukhusen… ”HJ”, ”Sköna Hem”, ”Amelia” och ”Tara” och ”Mara”.. nej, just det.. ”Mama” heter den… och har man tur så kan man få någon trädgårdstidning.. och har man otur så är rummet fullt av ”Bilsport”… fast kanske inte på Gyn direkt.. för det är så att kirurgavdelningen har för få platser för alla deras patienter.. så de lägger sina patienter där det får plats.. och än funkar det.. värre blir det den dagen man får lägga folk nere på patologen..*

Släckte vid 23.30 tiden.. och då hade jag gett natten mycket strikta restriktioner.. för även om jag svarar och är vaken där jag ligger så kommer jag att somna om när de har gått utanför dörren.. det vet jag om vid det här laget.. och detta vet maken.. så där behöver jag inte förklara något.. så de fick stanna tills jag fått fötterna över kanten och jag satt upp… för det är lättare att försöka hålla sig vaken då när man sitter upp… och faktiskt ta tempen också…

VT: Såg en mycket trött fluga och en humla.. men humlan var inte trött.. den såg mest piggelin ut…

Ps. U-B snarkar faktiskt värre än vad svärfar.. och det trodde jag absolut inte att någon skulle kunde slå… och ändå så fixade jag att somna.. *X i taket*.

*=ursäkta mitt morbida skämt.. men jag var tvungen…

Glöm inte att läsa den spännande fortsättningen på ”tuttealiseringen”… som lär komma till en blogg nära dig i morgon..

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,