Jag kan inte ha det bättre

Året var 1999.. och plötsligt stod jag inför en skilsmässa…

Det fixade sig och när detta hände så kände jag att jag behövde prata om det med någon som råkat ut för samma sak…

På den tiden fanns det en chat på Aftonbladet och där höll jag till.. det var kul… En dag så kom det in en kille och vi började prata… varför vet jag inte.. och när jag fick höra att han var 25 så skrek hela jag.. NEJ… för jag själv var ju 35…

Till slut så träffades vi.. för det fanns något.. det märkte vi både genom mail.. och telefonsamtal… och mycket riktigt.. det sa KLICK

Det finns ett ordspråk som säger så här: Kärleken väljer inte vilket blad den ska landa på.. och det stämmer så bra så…

Den 6 augusti 1999 träffades vi IRL
Den 30 oktober 1999 förlovade vi oss..
Den 28 december fick vi ett positivt graviditetstest
Den 1 september 2000 kom sonen till världen..
Den 4 augusti 2001 gifte vi oss..

Och kärleken är ännu större idag… efter allt det vi har gått igenom tillsammans… inget kan komma emellan oss… inte ens en liten cancerjävel…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Kärlek, ålder och en trygghet..

Det är kärleken som gör mig trygg.. att han som berikar mitt liv står bredvid mig.. han.. han som stått pall genom alltihop..

Den älskade maken.. han som satt där och höll mig i handen när beskedet kom.. han som gjorde att jag klev upp när det var som djävligast.. Han som gjorde att jag fortfarande levde när energin tog slut.. han som hittade på små saker att göra så inte mina tankar låste sig..

Han har fått lämna mig på sjukhuset när vi var på semester… där på infektion.. när jag hade 40,9 i feber och ingen visste vad det var jag hade.. mer än att jag var dödssjuk.. Han var tvungen att åka hem… när han visste att jag låg isolerad på sjukhuset.. för han kunde inte göra mer.. och jag levde.. jag fick min antibiotika…

Det är han som gör att jag lever.. För det är han som stöttat.. han som stått där med båda fötterna på jorden…

Han som sa att vi fixar det här.. vi reder ut det här.. mannen var axlar jag har gråtit emot.. som har fått ta mycket av mina tankar… och ändå står han kvar.. han har inte lämnat mig.. fast jag är enbröstad.. och fast jag fick cancer.. han finns här.. och jag är fan i mig så himla glad för det idag…

Vem är så mogen att våga stanna kvar???

Han.. den där unga mannen som kom in i mitt liv när han själv bara var 25.. och jag var 35…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,