Min kropp.. min själ.. och mina tankar..

Mymlan ville denna vecka att vi skulle blogga om kroppen… och därför tänker jag göra detta nu.. för jag får ju börja med att säga att det är min hjärna.. min cytohjärna som totalt hade glömt bort att jag skulle göra detta.. den där cytohjärnan som gör att man glömmer hälften av det man tänkt att man ska göra..

Glömmer saker.. glömmer ord.. fast inte det där som är urviktigt.. som läkartider och behandlingstider.. de glömmer man inte.. men jag kan glömma ord.. som jag ska skriva i bloggen… och då har jag maken som bollplank.. och det kan vara vanliga normala ord som man använder dagligen.. och det kan bli fruktansvärt frustrerande.. Det kanske inte låter så farligt.. men det är hemskt.. att glömma helt vanliga ord.. och jag kommer inte på ordet.. tänk er själva.. ni sitter och bloggar och så är plötsligt ett ord bara borta ur hjärnan.. man försöker på alla sätt komma ihåg det.. och till slut finns ingen annan råd än att fråga den älskade maken om råd… han blir nästan lite fnissig att jag glömmer såna där vanliga vardagliga ord… men han hjälper mig ändå..

Dessutom så fryser jag om huvudet just nu.. inget hår som skyddar och värmer mitt huvud… men nu ska det börja växa ut igen.. och jag bara längtar..

Om vi sen fortsätter från den där hjärnan som går på halvfart neråt mot fötterna.. så kommer vi till de där två som män och bebisar gillar… brösten… jag har varit enbröstad sedan den 14 augusti 2006… men nu ska jag bli hel igen… det där att vara amputerad.. för det är faktiskt det man är.. när de har tagit bort en kroppsdel.. tänker inte folk på.. att vara amputerad är ofta när man saknar ett ben eller en arm.. men man tänker inte på brösten då.. men de är också en form av amputation när man blir av med bröstet… för det är en kroppsdel.. man tar bort… och så ska man lära sig att leva utan bröstet.. vilket kan vara lika svårt som om man tagit bort ett ben eller en arm.. man måste lära sig att leva med detta… för mäns blickar faller ofta på kvinnans decotage.. och om där då bara finns en.. då ser man att de tittar än mer… även om jag inte är storbystad.. så saknar jag mitt bröst.. fast nu.. nu ska jag bli hel igen..

Vi fortsätter vår resa neråt i min kropp.. eller rättare sagt.. vi får göra en liten avstickare upp mot vänster nyckelben.. där det sticker ut en liten rund knöl.. detta är min lilla port-a-cath som syns.. en liten plastdosa.. som de sticker i när jag får cytostatika och som gör att jag kan få medicinen utan att mina blodkärl i armen tar stryk… för cytostatikan är kärlretande.. och jag har inte lust att mina kärl ska bli hårda och ha lätt för att spricka.. när det finns saker som underlättar både för kärlen och för mig… jag älskar min port..

kommer vi då till magen.. detta som kvinnor gärna inte vill ha.. men som man kan få.. speciellt om man har fött barn.. då får man en sån där vacker bebismage.. fast det ligger inte någon liten bebis där… men magen har man… vilket är lite konstigt… men denna kommer på mig att bli ett nytt bröst.. magen min flyttas alltså bara två våningar upp.. jag får ett nytt bröst.. och får en platt mage på köpet.. fast jag får också en ny navel… jag älskar min navel.. man kan gömma småsaker i den.. och jag hoppas att min nya navel kommer att se likadan ut som den jag har nu… inuti min mage är det lite si och så.. det är ju så att cytostatikan är duktig på att se till att man får förstoppning… och genom att jag även går på morfin så blir förstoppningen än värre… så jag pratar med min mage.. jag hotar den med droppar… laxoberaldroppar.. för att få igång magen.. bara detta hot gör att magen faktiskt sköter sig ett par dagar… sen är det dags igen… och så håller vi på…

Ryggen då.. det är ju där jag har tre av mina ”kompisar”.. de där små knölarna som de upptäckte i mars.. de där små som betyder att min cancer har spritt sig.. att jag är kroniskt sjuk i cancer.. att jag aldrig blir frisk… men jag har sagt det en gång.. och jag säger det igen.. jag ska hoppa fallskärm när jag fyller 90.. om de så är det sista jag gör på den här jorden.. innan jag går ut genom grinden…

Den fjärde och sista kompisen sitter i bäckenet..

har vi då armar och ben… Benen är två relativt bra fungerade spiror… och jag kan ju ta mig fram bra mycket bättre nu… sen jag fick min rollator… Jag knallar på… med neuropatin som gör att det kliar och lite bortdomningar i fötterna.. så ibland känns det som om de inte är med… fast de är det.. eller när det känns som att de sover.. den där kliandet och stickandet… så har jag det dygnet runt… och så även i fingrarna och händerna… men det kommer ju att bli bättre nu när jag slutat med idegrans dekokten..

Annars är min kropp full av diverse ärr.. jag och sonen räknade en dag.. och kom fram till följande resultat:
1 ärr i bakhuvudet efter hundbett
1 ärr i pannan sen jag gick in i en skylt
2 ärr ovanför vänster armhålla för insättning gånger 2 av port-a-cath…
3 ärr ovanför nyckelbenet för insättning, utplockning och insättning igen av port-a-cath.
1 ärr modell större där bröst och lymfkörtlar suttit..
1 ärr på höger ben för bortplockandet av en fettknöl.
1 ärr på utsidan av vänster överarm för bortplockande av en fettknöl.
1 ärr på undersidan av vänster överarm för bortplockande av en fettknöl.

Nu kommer min lista på ärr att bli längre… eftersom jag ska få ett nytt bröst.. så uppdatering lär komma…

Jag är ändå himla nöjd med min kropp.. fast alla skavanker och annat som finns där.. så fungerar den tillfredsställande och utan den hade jag inte varit den jag är idag…

Jag tänker alltså finns jag till!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Annonser

Cancern

Jag måste ta tag i att skriva om de där som ockuperar min kropp.. de där som gör att jag aldrig blir utskriven från sjukhuset.. som gör att jag måste gå och testa mig resten av mitt liv.. så länge jag orkar…. tills jag ger upp.. och den dagen vet vi kommer… och då är det jag som öppnar grinden och går igenom den…

Jag kommer inte att göra det än.. för än är det krut i kärringen… för seg är jag.. och livet väntar på mig.. och Spanien.. jag ska åka dit med mitt kala huvud och försöka flörta…

Än sitter de i ryggen.. och än är de bara 4 stycken… en dag är de många många flera… och en dag sitter de inte bara i skelettet.. utan också i levern.. och lungor… och när den dagen kommer så hoppas jag att det finns en cyto som även fixar att ta de där jävlarna…

På något sätt kan det inte bli jävligare… för jag vet hur det är att höra att man har metastaser… jag vet också om hur det känns att fråga doktorn om hur länge man har kvar… fast jag vet så innerligt väl att inte ens en doktor kan svara på den frågan…

Döden då…nä.. den skrämmer inte… det jag kan känna är att jag inte vill lämna de älskade.. de där som står mig allra närmast… de där som man vill leva med så länge man kan.. som man kan krypa upp hos.. och som vet allt om en.. bara genom att titta på en…
Den Älskade maken som får bädda min säng.. för det är en sak som jag fortfarande inte fixar… han som får mig till att leva.. att röra på mig.. och få mig till att må så himla bra…
Mina ungar.. alla ni tre… som finns här runtomkring… jag älskar er… fast tiden är kort… men ni vet det det…
Så är det ett par till… men sen är det liksom stopp…

För ett tag sen.. när jag mådde lite dåligt fick jag en sak slängd i ansiktet.. och detta gjorde att hela jag la mig i protest… som jag gjorde när jag var liten.. och som jag tror alla gör..
Att när någon på något sätt kritiserar ens görande så går man in i protesten.. och skiter fullständigt i det… eller så fortsätter man med det som man kritiseras för…

Snus är ett bra exempel… mamma har alltid tjötat på mig att jag ska sluta.. har jag slutat? Nä.. jag har fortsatt.. men så bestämde jag mig själv.. utan någon yttre stimulans.. och jag slutade.. bara så där.. och det var den 27 mars 2008… att jag sen kan ta en prilla då och då gör inget.. för suget har jag inte… och visst tar jag mig en prilla.. men bara vid festliga tillfällen… eller om jag ska chockera någon…

Min kropp är inte var den borde vara… jag vet att det finns de som har det värre.. men jag måste få prata ärr jag också…

  • Jag har ett fult ärr vid nyckelbenet.. efter min första port-a-cath och operationen när de plockade ut den genom samma ärr som de satte in den i..
  • Jag har ett ärr som jag inte vet om det kommer att bli fult eller inte eftersom det fortfarande inte riktig har läkt… ser konstigt ut.. och jag tycker att det borde bli mer ärr.. ser nästan ny opererat ut..
  • Jag har ärret över där höger bröst satt.. det är ett ärr som ser ut som en hockyklubba..
  • Jag har ärr inuti..  att jag faktiskt har tagit bort en kroppsdel… och att jag antagligen inte kommer att bli opererad i höst på Sahlgrenska för ett nytt bröst.. så jag får bara vänta på detta.. jag är inte hel… jag känner mig inte hel… och jag känner mig inte som kvinna och inte som sexobjekt heller… det är skitsvårt att försöka göra sig sexig när jag inte har ett uns av kvinnlighet kvar… känns det som.. tvi helvete…
  • Så har jag mina 5 små prickar.. de där som man fick när man strålades… och jag ska fortfarande göra en tatuering av en av dem… och ja, jag vet vad jag ska ha.. och jag vet också vart den ska sitta..  men det ska bli min present till mig själv.. den dagen då min nya tutte sitter där den ska.. och mina vänner är vräkta och inga nya har flyttat in…
  • Jag är kroniker… jag kommer alltid att ha cancern med mig.. i ett litet rep.. eller i en liten bur i väskan.. jag har inte bestämt mig än.. jag har heller inte bestämt hur cancern ser ut.. men den dagen jag trillar över den i någon affär så kommer jag att veta… där är min cancer. .. och så köper jag den och bär med mig den…

Nu ska jag snart titta på Dr House.. tänk om jag fick byta ut min manlige onkolog mot honom… men min kära kirurg Dr C behåller jag.. hon och jag och vår kära dialekt… det och mina vänner håller oss tillsammans..

Ikväll ska jag också lägga fram alla mina tabletter inför morgondagen.. jag ska också sätta klockan så jag inte missar dem…
Taxin kommer 08.35 och jag ska vara på sjukhuset klockan 09.30 och imorgon ska jag vara där länge.. det blir ju en sån där extra dropp.. jag ska få det där benförstärkande….
Jag hoppas också att mina världen är bra… fast det blir blod på näsduken varje gång jag snyter mig… men det var likadant förra omgången.. och under viloveckan så försvann de biverkningarna som hade med näsblodet att göra…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,