Sovedag och muntorrhet..

Hur kul är det att vakna och får börja med att hosta så att jag överhuvudtaget få fram ljud över mina läppar.. När jag väl var uppe och slog mig ner vid datorn…. så drabbas jag av muntorrhet.. jag får det ibland och ibland är det mer och ibland är det mindre.. idag är det mer.. och så även har jag sovedag.. och det är inte heller en bra blandning av biverkningar.. man somnar till.. vaknar till av att tunga sitter fast i gommen… då tänker man att nu skiter jag i det här.. men så klappar ängeln jag har på vänsteraxeln mig på tinningen och ber mig att tänka till.. att så här ska du inte tänka.. Nu tar du dina tabletter och så glömmer vi biverkningar och tar dem och så lever vi livet.. och njuter av varje sekund du andas…

Sovedag är rätt så mysigt.. man sitter där vid datorn och så plötsligt så befinner man sig någon helt annanstans.. fast muntorrheten kan jag vara utan… men de där små soveminuterna vill jag inte vara utan.. de är rätt så sköna faktiskt.. och jag känner mig piggare…

I förgår fick jag plötsligt ont i högersida vid midjan.. och vissa rörelser fick mig att nästan vråla ut min smärta.. men naturligtvis så började mina tankar om att metastaserna har förökat sig.. ända till jag lugnar mig och börjar tänka till.. och upptäcker att min troskant är just där.. och det är den som har skurit in i midjan på mig… dessutom hade jag ju tagit droppar och de får mig att få magknip och detta tillsammans med trosorna gjorde att smärta uppstod.. och därför blir jag inte så orolig.. men de första minuterna som man inte inte vad det är och då griper ångesten om en och hjärtat sätter igång och tokslår och magen snörper ihop sig som en stor hård klump.. och hjärnan slutar att fungera.. till ängeln få mig till att få tillbaka förståndet… och livet blir så mycket lättare att leva.. och lugnet lägger sig över mig och jag mår så mycket bättre…

kommer det en kallelse… om ny scint och åb till onken och då bryter man ihop igen.. och tankarna på att inte medicinen inte har hjälpt utan de har blivit så många fler.. och de växer så det knakar… tills ängeln knackar på mig igen… hon är fantastisk.. och jag har börjat att tycka om feer och änglar.. men inte alla.. det finns änglar som man bara vill ha.. och det finns änglar som man nästan spyr av…

Det ska vara gôtt att leva.. och det är det jag gör..

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Annonser

Vem gnäller mest?

Jag vill börja idag med att tycka till om gräs.. gräs är grönt.. dessutom så ska man inte skylla på gräset om man förlorar.. för det är samma gräs på hela planen.. antagligen har ni dålig kondis och då är det bra att skylla på något som inte kan försvara sig.. för det är väl inte konstgräs bara under vissa spelare???

Sen undrar jag vad försäkringskassan säger om det här.. för familjen lär ju på detta sättet förlora 3 månader av sin föräldraledighet.. för det är så många månader som är öronmärkta för pappan när det gäller att vara hemma med barnet.. och hur hade kommunen då tänkt göra med dagis… för de flesta dagis tar inte emot barn under året… och barnet har rätt till båda sina föräldrar… de hörs ju att de blivande föräldrarna tänker på barnets säkerhet i första hand… och som vanligt så är det pengar som styr.. när ska medmänsklighet och empati få lov att styra… det finns alltid undantag.. och när undantagen kommer så är de så lätträknade.. låt mannen få vara pappa…

När kan vi kvinnor få se ut så som vi är skapta.. för tydligen så duger vi aldrig hur mycket det plastikopereras… Dessutom anser han att han är Gud.. Han var inte ens attraherad av henne.. för mig sitter inte attraktionen i hur personen ser ut.. utan hur personen är inuti.. Kroppen är bara ett skal.. det är personligheten som är det viktiga.. och det kvittar hur mycket man än skär i en kropp.. för personligheten kan man aldrig skära i och göra om… inte ens om vi kvinnor stoppar in våra älskade bröst i en pyramid liknande form… för någon sådan protes lär vi aldrig få.. för det är det ingen som kommer att göra…

Det är bara att inse.. att som cancerpatient är man totalt ute.. utom möjligen under oktober månad.. då bröstcancer och cancer står högt upp på dagordningen.. och sen är det tyst resten av året…

Mina närstående.. mår dåligt de också.. för även om jag inte har en hjärntumör så ändras min personlighet också.. rädslan inför de olika undersökningarna.. oron och ångesten innan jag ska på återbesök.. döden som följer mig som en skugga.. tror ni inte kära läkare att detta förändrar en.. det är faktiskt inte bara närstående till hjärntumörspatienter som kan behöva hjälp och skottning… de ska stå där och heja på mig.. de ska stå där och ta hand om mig när jag faller ner i det mörkaste hål man kan hitta.. när ångesten kramar det sista glada ur en och man bara gråter… när oron gör att man inte sover som man ska.. när biverkningarna av cytostatikan gör att man inte kan äta.. och när jag har mina sovedagar.. och maken nästan tror att nu är det bar döden kvar..
Jag tror att alla som lever i en cancerfamilj mår dåligt… i olika stunder.. och att alla närstående ska få hjälp.. inte bara i form av kuratorskontakt… för det kan vara så mycket annat som de kan behöva.. En resa för att vila upp sig.. en dag på spa.. för att återfå kraften att ta hand om den cancersjuke… Det finns så många sätt att göra att den närstående kan få mer kraft och tålamod med den cancersjuke…

Jag vet vilken häxa jag var när jag gick på mina antihormoner… och vilka saker jag kunde vräka ur mig.. vilket inte är jag.. Det var den där klimakteriehäxan som tog kommandot över mina tankar och min kropp.. och att Den älskade maken stod ut är för mig en stor gåta… fast jag vet ju svaret… det var kärleken till den jag var därinne.. den där kvinnan som han träffade för lite mer än 10 år sedan.. Att hon fanns därinne någonstans.. det var bara att vänta ut henne…

Bara för att det är hjärntumörsveckan denna vecka gör inte att de som har hjärntumörer har det värre än de som har någon annan form av tumörer.. under oktober månad så är inte vi bröstcancerpatienter bättre än andra tumörer… För det är så att alla behöver vi våra hjärnor för att fungera.. hur man sen använder den kapaciteten man har fått tilldelat sig är upp till en själv..

Jag har lite svårt att sätta mig in i den här bloggkategorin: Sjukdomsblogg..

KÄNNETECKEN: Har fått ett omvälvande besked om någon typ av sjukdom, till exempel cancer.
DRIVKRAFT: Använder bloggen som terapi och för att söka kontakt med människor i samma situation. Blir de framgångsrika går pengarna ofta till välgörenhet. Viker inte för att visa bilder på sina operationsärr och från sina svåraste stunder.

För jag känner mig inte sjuk.. och att kalla den en ”sjukdomsblogg”… tycker jag känns fel.. ska det vara en kategori så vill jag nog att det ska vara ”levanublogg”, ”ingamåstenblogg” eller varför inte den här kategorin.. ”Jävlaknöljävlasjukdomjävlaranammablogg”… och jag vill att det ska vara en personlig blogg.. jag vill inte buntas ihop med en massa andra bloggar i en kategori.. min blogg är min blogg och den är inte som alla andra… för är den det så slutar jag omedelbart att blogga… för jag vill inte vara som alla andra.. Jag är jag och jag är unik… dessutom flyter inte två tandborstar i samma sjö…
Jag tjänar dessutom inte ett öre på att jag bloggar… för jag tycker inte att det jag vräker ur mig är värt något…

Fast om någon nu tycker det så kan ni gå ihop och göra en insamling till mig så jag kan få en laptop.. så jag kan blogga under veckan jag är på Sahlgrenska… *hejdlöst fnitter*
Annars får ni glatt vänta… tills jag kommer hem.. om jag nu kommer hem…
Vet hur det var förra gången jag var iväg.. och hade bloggvakt och allt.. och jag kom inte hem.. för jag fick blodförgiftning och låg inne fem dagar… totalt isolerad… så jag hoppas att det inte blir så denna gången…

Nu ska jag ringa sjukresor.. för jag ska till Sahlgrenska på måndag.. *darrar*

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Nu kommer det

Läser man i media under den här månaden så är det den ena berättelsen efter den andra om kvinnor som fått bröstcancer.. och det är bra..
Läser man dem så ser man att alla har en röd tråd.. alla artiklarna är så lika varandra…

Alla berättelserna är snarlika.. och media skriver på samma sätt.. men de använder ju det där ordet som jag inte gillar.. Fast det lär aldrig media sluta med.. för det ordet låter så hemskt…och det är väl därför de gillar det…

Artikeln jag länkar till är bra.. fast där är en del saker som jag kan haka upp mig på.. men det är alltid så.. media får inte HELA bilden.. och det lär de aldrig få..
Det är Evas tankar.. mina är lite annorlunda.. som det där med döden.. hon visste att hon hade cancer när hon mådde dåligt.. och det var under två dagar….

Redan efter två dagar fick jag en operationstid. Dagarna fram till operationen var nog de värsta på hela tiden. Jag kunde inte sova, tankarna bara snurrade. Jag var rädd för att dö och för hur det skulle kännas att inte ha något bröst.

..

Mina dödstankar om att jag nu kommer att dö.. och att jag inte sov vissa nätter för jag trodde inte att jag skulle vakna.. var kom och gick från den 25 april till den 8 juni.. då jag fick reda på att jag hade cancer.. och då var det som om en stor mörk och mycket tung skugga lyftes från mina axlar och jag kunde börja andas igen.. Denna tid i mitt liv.. var avgörande.. för det var då jag började att blogga.. för att känna att jag inte är ensam.. jag kommer inte att dö.. för det vet man att som cancer patient så lägger man sig inte bara ner och dör.. utan man försvinner sakta men säkert..

Två dagar är ingenting i ett helt liv.. och det är inte 1½ månad heller.. men ångesten som jag hade har inverkat på mitt liv.. jag hade varit fruktansvärt glad om jag hade detta bara i två dagar… för den tiden då jag inte visste.. då var livet ett helvete… och jag menar det..

Här har ni ju slående exempel på hur cancervården fungerar i Sverige… vi får alla vänta… vänta på besked.. kallelser.. undersökningar och återbesök..
Återbesöket som jag ska göra på fredag.. flyttades faktiskt fram.. och det med 17 dagar… om de har tänkt till.. eller om det är så att min tid är utsatt vet jag inte.. men om det skulle vara det sista så kommer jag att skrika mig till behandling… allt som finnas kan.. allt.. för hoppet om att överleva är inte slut… mitt jävlar anamma är inte heller slut.. fast det sista går lite på sparlåga… men det ligger så till… att det bara är att plocka fram det på ett par sekunder…

Sen har jag faktiskt fått en annan sak på posten.. jag har inte hunnit läsa allt.. men pappret ligger här… och jag ska blogga om det så fort jag har varit hos doktorn.. när jag vet hur mitt liv i framtiden ska se ut.. så nu mina kära bloggläsare får ni vänta… vänta på att jag ska tala om det vita kuvertet som låg i brevlådan som jag blev både fruktansvärt glad för.. men också så där härligt nervös.. när man vet att något ska hända.. något som man längtat efter.. och som nu.. nu äntligen ska ske…

Nu ska jag fylla dosetter….

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Jag jublar

Jag är så glad.. jag har fått till ytterligare ett a.. men det var inte ett G A idag.. utan ett vanligt hederligt stort A… men ändå.. det har varit på gång sen igår.. men idag kom det… Jippie-kay-ejj

Nu hoppas jag att jag kan äta lite under dagens lopp.. för jag har varit illamående sen jag fick cytostatikan i tisdags.. Jag som aldrig mått illa tidigare.. men det var som sköterskan frågade… om jag börjat må illa än.. och förra gången jag fick cyto.. nummer 19 alltså.. då började det.. och nu efter nummer 20 så är det lite värre.. och jag bävar lite för sista gången med cyto.. ifall jag blir illamående då också.. alltså efter själva behandlingen.. för illamåendet blir ju bara värre och värre efter varje omgång jag får..

Det finns nämligen inget som jag tycker är så vidrigt som att kräkas..rent kroppsligt alltså.. för det finns saker som jag tycker är vidrigare än lite kräks,, (men det skulle ta lång om jag skulle rabbla upp alla dem sakerna…) och jag håller mig helst ifrån att göra det.. och jag brukar klara av det rätt så bra.. kanske inte när jag har magsjuka.. men annars.. jag kräks aldrig… *ryser*

Har varit till affären och fått med mig ett paket hem till mig.. det var från Panduro.. och det är rena julafton här.. när jag nu ska öppna det.. sen var det lite post i brevlådan också när jag kom hem.. och förutom lite elräkningar så fick jag även en kallelse till min ”kära” onkolog…

Tiden för återbesöket var den 2 november klockan 11:00.. och nu har jag fått en ny tid.. Den 16 oktober klockan 11:30 ska jag träffa den ”käre” onkologen.. Det är nu… Rädslan kommer.. att det ser för jäkligt ut i ryggen och jag lika bra kan lägga mig själv i sängen för jag lär aldrig komma upp igen… han kommer att tala om för mig att jag ska plocka ut alla mina besparingar och åka iväg ett halvår med familjen.. för det är så länge ungefär jag har kvar..
Eller så är det för att jag ska fortsätta med cytostatika.. fast då i tablettform och de vill att jag ska börja med det så fort som möjligt.. och därför får jag en tid så nära sista cytotillfället de bara kan hitta åt mig.. för den 2 november är ju så långt tills dess… och de vill inte förhala något…
Fast det kan ju också vara så.. att det inte har hänt någonting med metastasjävlarna.. och att jag måste byta cytostatika… eller så är de helt borta och vill glädja mig… eller så är det någon annan av det en miljon tankar som kommer upp om varför de har bytt tid för mig…
Ångesten bjuder upp mig till dans.. problemet är att jag inte vet vilken sorts dans det blir.. och för det andra så vet jag inte hur ångesten är på att föra.. och det visar sig vara en eldig tango.. jag kan inte dansa tango.. och ångesten är en skit på att föra.. vet inte åt vilket håll vi ska.. och det ser garanterat inte ut som tango.. det vi försöker att dansa… fast jag kommer inte därifrån.. ångesten håller så hårt i mig att jag får märken i min själ… och jag känner hur alla tittar på mig.. och ångesten som kramar mer och mer energi ut ur kroppen på mg.. och ändå.. ändå släpper h*n inte taget om mig… och som tur är så behöver jag inte dansa så länge… bara en vecka i ångestens klor.. glad att de flyttade fram tiden…

Det är ju så här att vara cancersjuk.. man ser hela tiden saker som kommer i en grådaskig ton.. inte helt svart.. men heller inte helt vit.. utan det är mer eller mindre grått… och jag försöker tänka så positivt jag kan.. för jag behöver inte vänta tills den 2:a november… jag får besked nästa fredag..

David.. denna otroliga man.. som skriver så bra om sin cancer (lymfom-blodcancer) har en insamling till förmån för barncancerfonden.. Vill ni inte bidra till Rosa Bandet så kan ni gå in där istället.. för när man läser det här så inser man lite av vidden hur det är att förlora ett syskon.. Att när man är två år.. få veta att ens storasyster är sjuk i cancer.. och att hon går ut genom grinden tre år efteråt.. hon minns ju bara sin syster som en sjukling… inte som det glada och pigga syster som hon måste ha varit innan hon blev sjuk…. Jag hoppas att barnboken är bra.. och jag kan ibland önska att det fanns något för lite större barn.. men ändå inte så stora att de är tonåringar.. (för det finns många böcker för tonåringar om cancer, där tonåringar själva har drabbats).. En bok för de kring 8-12 någonstans.. antagligen att ha ett sjukt syskon… eller en förälder..

Jag har varit sjuk 1/3 del av min sons liv.. och jag lära aldrig bli frisk.. i alla fall inte friskförklarad.. för min cancer är numera kronisk.. och kan plötsligt dyka upp någon annanstans i kroppen på mig.. lever, lungor och hjärna är de organ som ligger närmans tankemässigt.. för det är ju dit de där små ”kompisarna” kan dyka upp på efter en bröstcancer diagnos.. för skelettet har jag redan betat av..

Nu ska jag öppna mitt paket från Panduro.. Hörs!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Nobelpris, Lodjur, Rosa Bandet och patienters välbefinnande

Visst är den här killen en hjälte.. men att bara göra så som Aftonbladet har gjort.. plockat fram en ung kille som kämpar mot cancern.. när det finns så många som gör det.. både barn och vuxna.. i olika stadier av cancer och olika cancerformer.. man kan inte plocka ut en.. en särskild cancerpatient.. för vi andra då.. är vi inga hjältar Aftonbladet?? Jag bara undrar.. För jag tycker att ni kan skärpa till er.. jag tyckte likadant förra året.. då ni också plockade fram en enskild cancerpatient.. för det finns inga som är såna hjältar som vi som har cancer.. för ingen mer än vi själva vet hur det är att genomgå en cancerbehandling.. våra närstående förstår.. men aldrig helt… aldrig till 100%.. det går inte.. de kan det inte.. Fast här kan ALLA bli hjältar..

Och nu kommer det att bli värre för de cancerpatienter som inte kommer att klara sig.. för det är en stor rädsla i hela landet när det gäller det där med smärtlindring när man vet att patienten ska dö.. och jag dör hellre i ett litet rosa moln än med ångest och smärta.. för hur ska personalen veta om jag har ont eller inte.. bara för att någon anmälde att en dödssjukt litet flickebarn fick lite för mycket.. men bättre med en för stor dos än en för liten.. och jag dör hellre i ett rosa moln som jag sa.. med häftiga drömmar.. än med smärta.. och en otrolig ångest.. vem vill veta att man gav en för liten dos.. och att människan som man hade framför sig dog.. med en otrolig ångest.. som man själv aldrig hade velat ha själv?? Nej, skärpning.. den dagen jag ska dö… vill jag inte ha ont någonstans.. jag vill glida bort på ett rosa moln.. med mina kära omkring mig.. och tänk på en sak.. hörseln är ett av det sista som lämnar människan.. och tänk dig själv att du ligger där.. ångesten griper om halsen på dig.. och då hör du i fjärran någon som säger att mer lugnande får patienten inte nu.. för vi VÅGAR inte ge en högre dos.. för då kan det räknas som dödshjälp… Hur hade man mått då.. för du kan inte tala om det.. men du hör det… Vadå ångest??? Det blir en psykisk smärta som jag inte vill önska någon..

Det är med glädje jag ser att tre personer, varav två är kvinnor som får dela på Nobelpriset i Medicin/Fysiolog..

De tre forskarna prisas för att ha löst en av biologins stora gåtor: hur kromosomerna, som innehåller vår arvsmassa, kan kopieras på ett fullständigt sätt vid celldelning och hur de skyddas mot nedbrytning. De har visat att förklaringen finns i kromosomernas ändar, telomererna, och i ett enzym, telomeras, som bildar dem.

Det visar att telomererna har betydelse när en cancertumör bildas.. och detta genomslag och att de tre får Nobelpriset gör att nu kan det forskas ännu mer på detta…

Ett stort område är en behandling mot cancer. Cancerceller har en förmåga att kunna dela sig i all oändlighet.
Men frågan är hur de kan bevara sina telomerer och därmed undgå cellåldrande. Många cancerceller har visat sig ha förhöjd telomeras-aktivitet och det har väckt ett hopp om att man ska kunna behandla cancer genom att slå ut telomeraset.
I dag pågår sådana studier och även kliniska prövningar där man testar vacciner som riktar sig mot celler med förhöjd telomeras-aktivitet.

Min hemstad Helsingborg har haft en Rosa Lördag.. och då har de sprungit omkring med bössor och lösbröst för att samla in pengar till Rosa Bandet..
Lösbrösten tyckte jag var häftiga.. då de känns som riktiga.. och dessutom har de knölar.. som inte är snälla.. så alla kan känna på hur det INTE ska kännas.. och om det känns så så ska man ta kontakt med vårdcentralen eller bröstmottagningen…

Jag måste ju ha lite roliga nyheter också.. som den här.. det slutade lyckligt för två i alla fall.. och jag hoppas att de växer upp och blir fina djur.. fast för vildsvinen i Skåne är det värre..

Nu ska jag vila lite.. är trött efter ”stick i fingret” som faktiskt avlöpte rätt bra idag..

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Så var Försäkringskassan igång igen..

Läser idag på Aftonbladet om försäkringskassans hårdhet mot folket..

Jag vet att förra gången jag blev sjuk.. då gick allt som smort.. och allt var frid och fröjd..

Denna gången så när jag blev sjukskriven så ringde försäkringskassan upp mig.. och det var bra tyckte jag.. tills jag fick veta genom sjukhuset att när jag skulle förnya min sjukskrivning så var det så att jag fick sjukskrivningen hemskickad och SSK gick in i datorn för att skriva in att jag behövde ett nytt sjukintyg från min doktor.. och då låg där också en extra försäkran som försäkringskassan skulle ha om mig.. varför jag inte kunde jobba.. och det ska doktorn skriva.. jag vet inte vad det gällde.. och hur mycket som doktorn måste fylla i för att jag överhuvudtaget ska få vara sjukskriven…

Detta behövdes inte 2006… men tre år senare så behövs det alltså ytterligare komplettering från doktorn på varför jag ska vara sjukskriven…

Fattar inte försäkringskassan att jag är kroniskt sjuk i cancer.. att jag har skelettmetastasering efter en bröstcancer.. och att det gör att man inte kan jobba.. förstår de inte detta så känns det nästa som att det inte är människor som jobbar på försäkringskassan… utan det är robotar.. för robotar har inga känslor.. och de kan göra vad och hur de vill med oss som är sjuka…

Tror ni inte att vi inte vill jobba.. jag hade faktiskt hellre jobbat än att sitta hemma med den smärta och det ontet jag har.. för att inte prata om den mentala biten… det är tufft.. både kroppsligt och själsligen att ha cancer.. och speciellt cancer som har spritt sig… Jag kan tala om att jag tjänar mer pengar på att jobba än att vara sjukskriven.. så då är ju valet lätt.. om det nu var så att jag kunde jobba.. men det kan jag inte…

Jag tror inte att de som jobbar på försäkringskassan har ett hum om hur jag har det.. jag tror inte att de kan sätta sig in i hur jag har det med min smärta, mitt ont.. min ångest.. och allt annat som kommer när man har fått beskedet att man har kronisk cancer… sorry.. men jag tror faktiskt inte detta.. i alla fall inte de läkare som anlitas av försäkringskassan.. för de ser det bara som ett välbetalt extraknäck..

Jag kommer att få det kärvt den 20 mars 2010.. men jag tar en dag i sänder.. för vem vet… jag kanske dansar över ängarna där på andra sidan grinden.. eller så står jag och hänger över den och bara vill in… eller så står jag på behörigt avstånd ifrån grinden på en kulle och betraktar nejden.. vem vet??

Nä.. stick i fingret var det, ja!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Jag blir så arg

Idag kan man läsa i media om den 14-åriga pojken i Amerika som sades lida av en svår hjärntumör.. och han twittrade om sin sjukdom fast han hade svåra smärtor.. jag har också väldigt ont ibland.. och jag tar många pauser när jag bloggar.. för ibland gör det för ont att sitta här.. och pengarna till pojken strömmade in och en hel del kändisar hjälpte till att få in pengar till pojken och hans familj..
Nu visar det sig att det antagligen är fejk.. för det finns ingen 14 åring som har en hjärntumör.. det är visst anmält till FBI också..

För ett par år sedan så var det en tjej som bloggade om att hon hade bröstcancer och att hon skulle dö på en bestämd dag och en bestämd tid.. inget av detta var sant.. för allt det som hon skrev stämde inte med att hon skulle ha cancer.. och bloggen var inte en cancerblogg.. utan en vanlig blogg.. men hon fick otroligt mycket uppmärksamhet och den dagen hon skulle dö fick hon otroligt många kommentarer i form av ”R.I.P” och ”vila i frid” och så är allt fejk…

Jag har också hittat en till blogg som jag tror är en fejk blogg om cancer.. för det jag kan om cancer så får jag inte det till att gå ihop… det stämmer inte för fem öre.. och det är så att man blir så himla arg.. för vi som har cancer.. vi blir inte direkt trodda när det ploppar upp en hel del såna här fejk bloggar…

När folk söker uppmärksamhet.. eller som i Amerika pengadonationer.. så blir man så arg.. Vi som sitter i skiten då… vi får inget.. jo, en hel del smärta och lidande.. och alltid ha döden omkring oss.. Ni som inte har cancer.. kan aldrig förstå.. ni kan aldrig sätta er in i den situationen vi sitter i.. och sen gå ut och säga att man har cancer.. för att på det sättet få uppmärksamhet eller andra saker gör mig bara förbannad… För ni vet inte… ni har ingen jävla aning…
Är uppmärksamheten så stor att ni måste göra så mycket för att få den?
Är pengar så jävla viktigt att ni kan gå ut och lura en hel värld?
Är det verkligen värt detta??
Ja, jag undrar… för vi som har cancer.. vi lider.. vi kämpar minut för minut av smärta.. oro.. ångest… ja, ni förstår kanske lite om man läser min blogg.. men inte till 100%… för det är inte allt jag skriver.. fast jag är mycket privat och skriver så mycket jag bara kan och orkar.. men när ångesten och dödstankarna kommer är det jättesvårt att skriva det… men jag försöker.. fast jag hitta inte alltid rätt ord då…

Men att hålla på att skoja, som de faktiskt gör, när de skriver dessa fejk bloggar om att de har cancer.. kan inte gå in i min skalle.. varför hålla på att ljuga.. och komma med osanning.. och göra de som faktiskt har cancer väldigt ledsna.. kan jag inte förstå… jag hänger inte med… jag förstår inte…

Fy fan säger jag bara!!!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,