Min kropp.. min själ.. och mina tankar..

Mymlan ville denna vecka att vi skulle blogga om kroppen… och därför tänker jag göra detta nu.. för jag får ju börja med att säga att det är min hjärna.. min cytohjärna som totalt hade glömt bort att jag skulle göra detta.. den där cytohjärnan som gör att man glömmer hälften av det man tänkt att man ska göra..

Glömmer saker.. glömmer ord.. fast inte det där som är urviktigt.. som läkartider och behandlingstider.. de glömmer man inte.. men jag kan glömma ord.. som jag ska skriva i bloggen… och då har jag maken som bollplank.. och det kan vara vanliga normala ord som man använder dagligen.. och det kan bli fruktansvärt frustrerande.. Det kanske inte låter så farligt.. men det är hemskt.. att glömma helt vanliga ord.. och jag kommer inte på ordet.. tänk er själva.. ni sitter och bloggar och så är plötsligt ett ord bara borta ur hjärnan.. man försöker på alla sätt komma ihåg det.. och till slut finns ingen annan råd än att fråga den älskade maken om råd… han blir nästan lite fnissig att jag glömmer såna där vanliga vardagliga ord… men han hjälper mig ändå..

Dessutom så fryser jag om huvudet just nu.. inget hår som skyddar och värmer mitt huvud… men nu ska det börja växa ut igen.. och jag bara längtar..

Om vi sen fortsätter från den där hjärnan som går på halvfart neråt mot fötterna.. så kommer vi till de där två som män och bebisar gillar… brösten… jag har varit enbröstad sedan den 14 augusti 2006… men nu ska jag bli hel igen… det där att vara amputerad.. för det är faktiskt det man är.. när de har tagit bort en kroppsdel.. tänker inte folk på.. att vara amputerad är ofta när man saknar ett ben eller en arm.. men man tänker inte på brösten då.. men de är också en form av amputation när man blir av med bröstet… för det är en kroppsdel.. man tar bort… och så ska man lära sig att leva utan bröstet.. vilket kan vara lika svårt som om man tagit bort ett ben eller en arm.. man måste lära sig att leva med detta… för mäns blickar faller ofta på kvinnans decotage.. och om där då bara finns en.. då ser man att de tittar än mer… även om jag inte är storbystad.. så saknar jag mitt bröst.. fast nu.. nu ska jag bli hel igen..

Vi fortsätter vår resa neråt i min kropp.. eller rättare sagt.. vi får göra en liten avstickare upp mot vänster nyckelben.. där det sticker ut en liten rund knöl.. detta är min lilla port-a-cath som syns.. en liten plastdosa.. som de sticker i när jag får cytostatika och som gör att jag kan få medicinen utan att mina blodkärl i armen tar stryk… för cytostatikan är kärlretande.. och jag har inte lust att mina kärl ska bli hårda och ha lätt för att spricka.. när det finns saker som underlättar både för kärlen och för mig… jag älskar min port..

kommer vi då till magen.. detta som kvinnor gärna inte vill ha.. men som man kan få.. speciellt om man har fött barn.. då får man en sån där vacker bebismage.. fast det ligger inte någon liten bebis där… men magen har man… vilket är lite konstigt… men denna kommer på mig att bli ett nytt bröst.. magen min flyttas alltså bara två våningar upp.. jag får ett nytt bröst.. och får en platt mage på köpet.. fast jag får också en ny navel… jag älskar min navel.. man kan gömma småsaker i den.. och jag hoppas att min nya navel kommer att se likadan ut som den jag har nu… inuti min mage är det lite si och så.. det är ju så att cytostatikan är duktig på att se till att man får förstoppning… och genom att jag även går på morfin så blir förstoppningen än värre… så jag pratar med min mage.. jag hotar den med droppar… laxoberaldroppar.. för att få igång magen.. bara detta hot gör att magen faktiskt sköter sig ett par dagar… sen är det dags igen… och så håller vi på…

Ryggen då.. det är ju där jag har tre av mina ”kompisar”.. de där små knölarna som de upptäckte i mars.. de där små som betyder att min cancer har spritt sig.. att jag är kroniskt sjuk i cancer.. att jag aldrig blir frisk… men jag har sagt det en gång.. och jag säger det igen.. jag ska hoppa fallskärm när jag fyller 90.. om de så är det sista jag gör på den här jorden.. innan jag går ut genom grinden…

Den fjärde och sista kompisen sitter i bäckenet..

har vi då armar och ben… Benen är två relativt bra fungerade spiror… och jag kan ju ta mig fram bra mycket bättre nu… sen jag fick min rollator… Jag knallar på… med neuropatin som gör att det kliar och lite bortdomningar i fötterna.. så ibland känns det som om de inte är med… fast de är det.. eller när det känns som att de sover.. den där kliandet och stickandet… så har jag det dygnet runt… och så även i fingrarna och händerna… men det kommer ju att bli bättre nu när jag slutat med idegrans dekokten..

Annars är min kropp full av diverse ärr.. jag och sonen räknade en dag.. och kom fram till följande resultat:
1 ärr i bakhuvudet efter hundbett
1 ärr i pannan sen jag gick in i en skylt
2 ärr ovanför vänster armhålla för insättning gånger 2 av port-a-cath…
3 ärr ovanför nyckelbenet för insättning, utplockning och insättning igen av port-a-cath.
1 ärr modell större där bröst och lymfkörtlar suttit..
1 ärr på höger ben för bortplockandet av en fettknöl.
1 ärr på utsidan av vänster överarm för bortplockande av en fettknöl.
1 ärr på undersidan av vänster överarm för bortplockande av en fettknöl.

Nu kommer min lista på ärr att bli längre… eftersom jag ska få ett nytt bröst.. så uppdatering lär komma…

Jag är ändå himla nöjd med min kropp.. fast alla skavanker och annat som finns där.. så fungerar den tillfredsställande och utan den hade jag inte varit den jag är idag…

Jag tänker alltså finns jag till!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Tid

Mymlanbloggvärldsbloggen… tycker att vi ska skriva om tid… och jag ska skriva om tid.. den där tiden som är fruktansvärd…

Tid
Jag som cancerpatient har en massa tid.. tid över till att reflektera över mitt liv och min framtid..
Jag har också tid att vänta.. för vänta får man.. och nu tänker jag ta och skriva om det här två… och jag börjar med mina reflektioner…

Tiden jag har kvar på jorden vet jag inte.. jag vet inte hur länge jag stannar här.. och om jag får bli gammal och grå… eller om jag inte lever vid den här tiden nästa år.. för det bestämmer inte jag.. det bestämmer cancern.. känns det som..

Jag har fått ultimatum av cancern.. för den är inte bara den där elaka jäveln som satt i bröstet.. utan den var faktiskt en elak liten jävel som spred sig.. när ingen anade att den faktiskt skulle det… Den fixade tre små vänner i kotorna i ryggen.. och en liten vän i bäckenet på mig.. där satt de och avvaktade.. tills de fick fnatt och satte igång att växa.. hur fan de nu kunde överleva den tuffa behandling som de måste ha utsatts för… för om man såg hur alla andra celler i min kropp tog stryk.. men inte de inte… nädå.. de har legat där och bidat sin tid… för att plötsligt få för sig att nu.. nu är hon fokuserad på annat.. nu börjar vi ta över hennes kropp igen.. och hon går redan som en anka.. och lär tro att de är det som gör att hon får ont i ryggen.. och så har de fnittrat hejdlöst..

Jag måste beundrar dem.. konstigt nog.. för att det tog den tid det tog för att sätta igång att utvecklas.. och att de gav mig smärta relativt fort.. så vi hittade dem i tid
Tiden för mig att kunna reflektera är mer påtaglig denna gången.. jag kan sitta och fundera på livet och hur det ska bli.. jag kan tillåta mig att låta cancern komma in.. men bara ibland.. den hålls oftast utestängd från min hjärna.. för denna gången vet jag så mycket mer.. och jag är glad att inte behandlingen denna gången har fått mig till att faktiskt leva.. även om det tar tid att åka till sjukhuset och få min behandling.. och sen är det bra tills det är dags nästa gång… för det är faktiskt så att man vet inte hur länge jag kommer att vandra omkring på denna sidan om grinden.. och därför så lever jag nu.. det gjorde jag inte på samma sätt när jag hade ursprungscancern… då var det bara cancer.. det är det inte nu… det är mer om jag har ont.. men inte vad det är som gör att jag har ont.. och jag har för det flesta mycket bra dagar…. roliga dagar..
Ändå lever jag inte som om varje dag var den sista.. för om det nu är så att det inte går att komma av stigen som leder till grinden… så kommer jag inte att falla död ner.. jag kommer sakta att försvinna genom att jag sover mer och mer och inte vill äta… för just nu äter jag så att maken faktiskt blir glad.. för han säger att jag har fått tillbaka matlusten som var helt borta ett tag.. då i början av behandlingen.. då jag inte visste om jag kunde äta det eller det.. och nu mera vet jag.. vilket gör att det oftast lagas sådant som jag kan få i mig… ni ser.. när jag reflektera över tiden så blir det så mycket som kommer.. och allt har med tid att göra.. man måste ha tålamod.. men orden kommer… och nu har jag så ont i mina fingertoppar att jag snart skriker….

Tid är ofta väntan för mig.. det är väntan på kallelse.. när kallelsen kommer får man vänta x antal veckor innan man ska göra det som kallelsen talar om.. och så gör man det… och sen är det ytterligare väntan.. innan man får en kallelse för att träffa doktorn.. och så.. äntligen efter x antal veckor får man så träffa sin läkare/doktor… och då får man beskedet på vad kallelsen visade för resultat… och det är bara att ställa sig så fint i kön och vänta.. men man vänjer sig inte.. och jag tror aldrig att jag kommer att göra det heller… För den där väntan kan få en till att bli ett nervvrak innan man vet ordet av.. för man vet aldrig vad det är för besked man får.. och ofta sover man knappt natten innan man ska till doktorn.. och så kommer det att vara resten av livet… livet som cancerpatient är väntan, kallelser, väntan, nya kallelse.. träffa doktor/läkare/sjuksköterska… det är behandlingar.. det är undersökningar.. det är återbesök… och så rullar det på.. man ska vara frisk för att orka vara sjuk var det någon vis person som sa…

Min tid är dyrbar… man vet aldrig när det tar slut.. och jag är väl närmare döden än många andra.. genom att jag känner andedräkten av honom ibland.. (ja, för mig är döden en han)…

jag säger.. ta vara på er tid på jorden.. man vet aldrig vad som händer i morgon.. krama om era barn en extra gång.. hur stora de än är… och tala om att du älskar dem.. den dagen man går ut genom grinden finns det ingen återvändo att gå tillbaka och tala om det…
Den älskade maken och jag bråkar ibland.. men vi lägger oss aldrig innan vi har rett ut vårt problem… för då lär ingen av oss kunna sova… och sover vi så sover vi inte gott…
Jag vill också påminna alla om att känna igenom brösten ett par minuter en gång i månaden.. för den tiden ni lägger på det är en billig livförsäkring… och det gäller kvinnor (ca 7000 får bröstcancer varje år) och även männen (ca 50 får bröstcancer varje år)… ni män är inte förskonade… för ni ka också få bröstcancer..

Tiden är något människan har uppfunnit… för att vi ska märka att varje minut vi har levt är vi lite klokare än vi var när vi klev upp ur sängen i morse…

Ta vara på din tid!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,