Pablo Picasso, Elena 5 år och en bok

Läser om den lilla amerikanska tjejen Elena… och att hon kämpade mot cancern.. fast till slut vann cancern den matchen… efter att ha kämpat i 9 månader.. så gav hennes glada humör inte upp.. Trist är det… men på något sätt så blir man glad när man märker vad den intelligenta tösabiten gjorde… Hon förstod att familjen skulle bli ledsna för att hon dog.. så vad gör hon…

Jo.. hon skriver små meddelande till familjen och gömmer dem runt om i huset.. Rätt som det är så öppnar de en låda.. och där ligger det en massa små lappar om att familjen ska leva vidare..små lappar som inspirerade dem att fortsätta med sitt liv.. etc..

Lapparna började nu familjen lägga ut på nätet.. och responsen lät inte vänta på sig..

– Flera personer hörde av sig och berättade att Elenas hälsningar hade gjort dem till bättre föräldrar eller att de fått dem att omvärdera sina liv, säger pappa


Familjen
bestämde sig för att ge ut alla lapparna de har hittat i en bok.. som fick titeln: ”Notes behind”

Pengarna som kommer av försäljningen kommer familjen att ge till cancerfonden.. så de kommer alltså inte att göra detta för egen vinning..

En liten gullig detalj är den att tösabiten gillade Picasso.. och hennes önskan var att få en tavla som hon ritat själv.. skulle få hänga vid sidan om en av Pablo Picassos tavlor.. och det fick den…

Genom att många faktiskt har ändrat sitt liv och börjar tänka till hur man lever.. och att det faktiskt blir en bok av det hela.. och att pengarna går till något vettigt tycker jag är kanon bra.. det jag däremot blir besviken på är att det inte finns några planer på att ge ut boken i Sverige… Varför kan man ju undra.. är det för att det är en Amerikas tjej.. men om det hade varit ett svenskt barn.. hade något förlag givit ut den då?? Ja, det tror jag säkert att de hade…

För jag vill också läsa den….!!!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Annonser

Jag jublar

Jag är så glad.. jag har fått till ytterligare ett a.. men det var inte ett G A idag.. utan ett vanligt hederligt stort A… men ändå.. det har varit på gång sen igår.. men idag kom det… Jippie-kay-ejj

Nu hoppas jag att jag kan äta lite under dagens lopp.. för jag har varit illamående sen jag fick cytostatikan i tisdags.. Jag som aldrig mått illa tidigare.. men det var som sköterskan frågade… om jag börjat må illa än.. och förra gången jag fick cyto.. nummer 19 alltså.. då började det.. och nu efter nummer 20 så är det lite värre.. och jag bävar lite för sista gången med cyto.. ifall jag blir illamående då också.. alltså efter själva behandlingen.. för illamåendet blir ju bara värre och värre efter varje omgång jag får..

Det finns nämligen inget som jag tycker är så vidrigt som att kräkas..rent kroppsligt alltså.. för det finns saker som jag tycker är vidrigare än lite kräks,, (men det skulle ta lång om jag skulle rabbla upp alla dem sakerna…) och jag håller mig helst ifrån att göra det.. och jag brukar klara av det rätt så bra.. kanske inte när jag har magsjuka.. men annars.. jag kräks aldrig… *ryser*

Har varit till affären och fått med mig ett paket hem till mig.. det var från Panduro.. och det är rena julafton här.. när jag nu ska öppna det.. sen var det lite post i brevlådan också när jag kom hem.. och förutom lite elräkningar så fick jag även en kallelse till min ”kära” onkolog…

Tiden för återbesöket var den 2 november klockan 11:00.. och nu har jag fått en ny tid.. Den 16 oktober klockan 11:30 ska jag träffa den ”käre” onkologen.. Det är nu… Rädslan kommer.. att det ser för jäkligt ut i ryggen och jag lika bra kan lägga mig själv i sängen för jag lär aldrig komma upp igen… han kommer att tala om för mig att jag ska plocka ut alla mina besparingar och åka iväg ett halvår med familjen.. för det är så länge ungefär jag har kvar..
Eller så är det för att jag ska fortsätta med cytostatika.. fast då i tablettform och de vill att jag ska börja med det så fort som möjligt.. och därför får jag en tid så nära sista cytotillfället de bara kan hitta åt mig.. för den 2 november är ju så långt tills dess… och de vill inte förhala något…
Fast det kan ju också vara så.. att det inte har hänt någonting med metastasjävlarna.. och att jag måste byta cytostatika… eller så är de helt borta och vill glädja mig… eller så är det någon annan av det en miljon tankar som kommer upp om varför de har bytt tid för mig…
Ångesten bjuder upp mig till dans.. problemet är att jag inte vet vilken sorts dans det blir.. och för det andra så vet jag inte hur ångesten är på att föra.. och det visar sig vara en eldig tango.. jag kan inte dansa tango.. och ångesten är en skit på att föra.. vet inte åt vilket håll vi ska.. och det ser garanterat inte ut som tango.. det vi försöker att dansa… fast jag kommer inte därifrån.. ångesten håller så hårt i mig att jag får märken i min själ… och jag känner hur alla tittar på mig.. och ångesten som kramar mer och mer energi ut ur kroppen på mg.. och ändå.. ändå släpper h*n inte taget om mig… och som tur är så behöver jag inte dansa så länge… bara en vecka i ångestens klor.. glad att de flyttade fram tiden…

Det är ju så här att vara cancersjuk.. man ser hela tiden saker som kommer i en grådaskig ton.. inte helt svart.. men heller inte helt vit.. utan det är mer eller mindre grått… och jag försöker tänka så positivt jag kan.. för jag behöver inte vänta tills den 2:a november… jag får besked nästa fredag..

David.. denna otroliga man.. som skriver så bra om sin cancer (lymfom-blodcancer) har en insamling till förmån för barncancerfonden.. Vill ni inte bidra till Rosa Bandet så kan ni gå in där istället.. för när man läser det här så inser man lite av vidden hur det är att förlora ett syskon.. Att när man är två år.. få veta att ens storasyster är sjuk i cancer.. och att hon går ut genom grinden tre år efteråt.. hon minns ju bara sin syster som en sjukling… inte som det glada och pigga syster som hon måste ha varit innan hon blev sjuk…. Jag hoppas att barnboken är bra.. och jag kan ibland önska att det fanns något för lite större barn.. men ändå inte så stora att de är tonåringar.. (för det finns många böcker för tonåringar om cancer, där tonåringar själva har drabbats).. En bok för de kring 8-12 någonstans.. antagligen att ha ett sjukt syskon… eller en förälder..

Jag har varit sjuk 1/3 del av min sons liv.. och jag lära aldrig bli frisk.. i alla fall inte friskförklarad.. för min cancer är numera kronisk.. och kan plötsligt dyka upp någon annanstans i kroppen på mig.. lever, lungor och hjärna är de organ som ligger närmans tankemässigt.. för det är ju dit de där små ”kompisarna” kan dyka upp på efter en bröstcancer diagnos.. för skelettet har jag redan betat av..

Nu ska jag öppna mitt paket från Panduro.. Hörs!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Porträtt av kvinnor..

En bok som kommer ut till förmån för RosaBandet och bröstcancern..

Låter som en bra idé..

Läser artikeln ur Metro.

83 kända kvinnor som berättar om sitt liv…
Låter bra.. är säkert jätteintressant..

Mina tankar vandrar iväg..
Hur många av dem har haft bröstcancer?

Boken kostar 319 kronor om man köper den genom Metro.. och rek.pris ute är 495 kronor..
Hur mycket av de här pengarna går till Forskningen och hur mycket tar författaren och förlaget för att göra boken?

Boken heter LIV
En kvinna som har/haft cancer lever på ett helt annat sätt än någon som inte haft cancer.. det går inte att komma ifrån.. även om du varit med som anhörig eller om en vän har drabbats.. så kan man inte helt förstå hur det är förrän man själv har varit i situationen…
Den erfarenheten att som kvinna få cancer.. den är kvinnans.. ingen annan kan säga att man vet..
Däremot erfarenheten att stå bredvid är en annan sak.. jag som cancerdrabbad har inte den erfarenheten och kan inte förstå hur det kan kännas..

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,