Jag jublar

Jag är så glad.. jag har fått till ytterligare ett a.. men det var inte ett G A idag.. utan ett vanligt hederligt stort A… men ändå.. det har varit på gång sen igår.. men idag kom det… Jippie-kay-ejj

Nu hoppas jag att jag kan äta lite under dagens lopp.. för jag har varit illamående sen jag fick cytostatikan i tisdags.. Jag som aldrig mått illa tidigare.. men det var som sköterskan frågade… om jag börjat må illa än.. och förra gången jag fick cyto.. nummer 19 alltså.. då började det.. och nu efter nummer 20 så är det lite värre.. och jag bävar lite för sista gången med cyto.. ifall jag blir illamående då också.. alltså efter själva behandlingen.. för illamåendet blir ju bara värre och värre efter varje omgång jag får..

Det finns nämligen inget som jag tycker är så vidrigt som att kräkas..rent kroppsligt alltså.. för det finns saker som jag tycker är vidrigare än lite kräks,, (men det skulle ta lång om jag skulle rabbla upp alla dem sakerna…) och jag håller mig helst ifrån att göra det.. och jag brukar klara av det rätt så bra.. kanske inte när jag har magsjuka.. men annars.. jag kräks aldrig… *ryser*

Har varit till affären och fått med mig ett paket hem till mig.. det var från Panduro.. och det är rena julafton här.. när jag nu ska öppna det.. sen var det lite post i brevlådan också när jag kom hem.. och förutom lite elräkningar så fick jag även en kallelse till min ”kära” onkolog…

Tiden för återbesöket var den 2 november klockan 11:00.. och nu har jag fått en ny tid.. Den 16 oktober klockan 11:30 ska jag träffa den ”käre” onkologen.. Det är nu… Rädslan kommer.. att det ser för jäkligt ut i ryggen och jag lika bra kan lägga mig själv i sängen för jag lär aldrig komma upp igen… han kommer att tala om för mig att jag ska plocka ut alla mina besparingar och åka iväg ett halvår med familjen.. för det är så länge ungefär jag har kvar..
Eller så är det för att jag ska fortsätta med cytostatika.. fast då i tablettform och de vill att jag ska börja med det så fort som möjligt.. och därför får jag en tid så nära sista cytotillfället de bara kan hitta åt mig.. för den 2 november är ju så långt tills dess… och de vill inte förhala något…
Fast det kan ju också vara så.. att det inte har hänt någonting med metastasjävlarna.. och att jag måste byta cytostatika… eller så är de helt borta och vill glädja mig… eller så är det någon annan av det en miljon tankar som kommer upp om varför de har bytt tid för mig…
Ångesten bjuder upp mig till dans.. problemet är att jag inte vet vilken sorts dans det blir.. och för det andra så vet jag inte hur ångesten är på att föra.. och det visar sig vara en eldig tango.. jag kan inte dansa tango.. och ångesten är en skit på att föra.. vet inte åt vilket håll vi ska.. och det ser garanterat inte ut som tango.. det vi försöker att dansa… fast jag kommer inte därifrån.. ångesten håller så hårt i mig att jag får märken i min själ… och jag känner hur alla tittar på mig.. och ångesten som kramar mer och mer energi ut ur kroppen på mg.. och ändå.. ändå släpper h*n inte taget om mig… och som tur är så behöver jag inte dansa så länge… bara en vecka i ångestens klor.. glad att de flyttade fram tiden…

Det är ju så här att vara cancersjuk.. man ser hela tiden saker som kommer i en grådaskig ton.. inte helt svart.. men heller inte helt vit.. utan det är mer eller mindre grått… och jag försöker tänka så positivt jag kan.. för jag behöver inte vänta tills den 2:a november… jag får besked nästa fredag..

David.. denna otroliga man.. som skriver så bra om sin cancer (lymfom-blodcancer) har en insamling till förmån för barncancerfonden.. Vill ni inte bidra till Rosa Bandet så kan ni gå in där istället.. för när man läser det här så inser man lite av vidden hur det är att förlora ett syskon.. Att när man är två år.. få veta att ens storasyster är sjuk i cancer.. och att hon går ut genom grinden tre år efteråt.. hon minns ju bara sin syster som en sjukling… inte som det glada och pigga syster som hon måste ha varit innan hon blev sjuk…. Jag hoppas att barnboken är bra.. och jag kan ibland önska att det fanns något för lite större barn.. men ändå inte så stora att de är tonåringar.. (för det finns många böcker för tonåringar om cancer, där tonåringar själva har drabbats).. En bok för de kring 8-12 någonstans.. antagligen att ha ett sjukt syskon… eller en förälder..

Jag har varit sjuk 1/3 del av min sons liv.. och jag lära aldrig bli frisk.. i alla fall inte friskförklarad.. för min cancer är numera kronisk.. och kan plötsligt dyka upp någon annanstans i kroppen på mig.. lever, lungor och hjärna är de organ som ligger närmans tankemässigt.. för det är ju dit de där små ”kompisarna” kan dyka upp på efter en bröstcancer diagnos.. för skelettet har jag redan betat av..

Nu ska jag öppna mitt paket från Panduro.. Hörs!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ovissheten och livet

Idag läser jag om bröstcancer i SvD..

De skriver om ovissheten och om tjejen som har klarat första året..

Den första artikeln handlar om ovissheten efter det att man har fått en cancerdiagnos och kommit så långt att livet ska börja igen..

Den som en gång fått diagnosen cancer glömmer inte. Varje gång det gör ont i kroppen på ett sätt som känns ovant så är oron där. Har jag fått metastaser i skelettet nu?

Det är nu som ovissheten kommer.. man träffar kanske bara doktorn en gång om året i fortsättningen och man är ”utslängd i samhället. och det är nu cancerfonden och dess personal genom telefonsamtal eller mail kan hjäpa till..

Även när behandlingen är avslutad kvarstår oron. Ovissheten kan Elizabeth Johansson och hennes kollegor inte råda bot på.

– Vi kan lämna information och till exempel berätta att risken för återfall minskar vartefter tiden går. Men deras rädsla är ju befogad.

Om man då frågar Elizabeth vilket som är svårast så svara hon så här:

– Det är svårt är man pratar med någon som är väldigt ledsen, någon som just har förlorat en nära anhörig. Sedan lägger man på luren och vet inte hur det går. Det skulle vara skönt att kunna följa upp de samtalen.

Så vet ni med er att ni har ringt dit.. ring en gång till och tala om hur det har gått… det hade uppskattats vad jag förstår..

När det gäller den andra artikeln så håller jag med helt och hållet…
Förutom detta som gör att jag blir ledsen:

Efter cellgiftsbehandlingarna, skulle få cellgifter, nästa omgång cellgifter, gravid igen efter cellgiftsbehandlingarna

Jag kan inte förstå att det ska användas så flitigt.. det är ju så fel..
Pratade med cytotjejen om detta när jag fick cyto igår.. och hon säger ju att det inte är gift.. det är hämmare.. man hämmar cellernas tillväxt.. inte förgiftar dem…
Fast en del cyto är så stark att man måste ha skyddskläder när de blandar den.. och tills den går in i kroppen.. men det är inte GIFT.. det är BEHANDLING.. det är skillnaden på liv och död..

Om du vill leva.. vill du då ta en massa gift?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Det hann med att gifta sig

Läser om kvinnan som dog dagen efter att hon hade gift sig..

Efter att ha fått en cancerdiagnos för 1½ år sedan så skulle de gifta sig nu i sommar… men som vanligt så ställer den där sjukdomen till det och plötsligt så var det bara dagar kvar..

De hann i alla fall att gifta sig.. för dagen efter så somnade hon in… och jag kan tänka mig att hon var lycklig.. nygift..

Fast ändå blir man lite konfunderad att läkarna visste att hon bara hade dagar kvar.. då det finns de som får en viss tid på sig och sen lever i flera år efter den där domen… och långt efter det att de egentligen inte skulle leva enligt läkarvetenskapen..

Livet är till för att levas just nu och här.. inte i morgon och inte igår…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,