Nu kommer det

Läser man i media under den här månaden så är det den ena berättelsen efter den andra om kvinnor som fått bröstcancer.. och det är bra..
Läser man dem så ser man att alla har en röd tråd.. alla artiklarna är så lika varandra…

Alla berättelserna är snarlika.. och media skriver på samma sätt.. men de använder ju det där ordet som jag inte gillar.. Fast det lär aldrig media sluta med.. för det ordet låter så hemskt…och det är väl därför de gillar det…

Artikeln jag länkar till är bra.. fast där är en del saker som jag kan haka upp mig på.. men det är alltid så.. media får inte HELA bilden.. och det lär de aldrig få..
Det är Evas tankar.. mina är lite annorlunda.. som det där med döden.. hon visste att hon hade cancer när hon mådde dåligt.. och det var under två dagar….

Redan efter två dagar fick jag en operationstid. Dagarna fram till operationen var nog de värsta på hela tiden. Jag kunde inte sova, tankarna bara snurrade. Jag var rädd för att dö och för hur det skulle kännas att inte ha något bröst.

..

Mina dödstankar om att jag nu kommer att dö.. och att jag inte sov vissa nätter för jag trodde inte att jag skulle vakna.. var kom och gick från den 25 april till den 8 juni.. då jag fick reda på att jag hade cancer.. och då var det som om en stor mörk och mycket tung skugga lyftes från mina axlar och jag kunde börja andas igen.. Denna tid i mitt liv.. var avgörande.. för det var då jag började att blogga.. för att känna att jag inte är ensam.. jag kommer inte att dö.. för det vet man att som cancer patient så lägger man sig inte bara ner och dör.. utan man försvinner sakta men säkert..

Två dagar är ingenting i ett helt liv.. och det är inte 1½ månad heller.. men ångesten som jag hade har inverkat på mitt liv.. jag hade varit fruktansvärt glad om jag hade detta bara i två dagar… för den tiden då jag inte visste.. då var livet ett helvete… och jag menar det..

Här har ni ju slående exempel på hur cancervården fungerar i Sverige… vi får alla vänta… vänta på besked.. kallelser.. undersökningar och återbesök..
Återbesöket som jag ska göra på fredag.. flyttades faktiskt fram.. och det med 17 dagar… om de har tänkt till.. eller om det är så att min tid är utsatt vet jag inte.. men om det skulle vara det sista så kommer jag att skrika mig till behandling… allt som finnas kan.. allt.. för hoppet om att överleva är inte slut… mitt jävlar anamma är inte heller slut.. fast det sista går lite på sparlåga… men det ligger så till… att det bara är att plocka fram det på ett par sekunder…

Sen har jag faktiskt fått en annan sak på posten.. jag har inte hunnit läsa allt.. men pappret ligger här… och jag ska blogga om det så fort jag har varit hos doktorn.. när jag vet hur mitt liv i framtiden ska se ut.. så nu mina kära bloggläsare får ni vänta… vänta på att jag ska tala om det vita kuvertet som låg i brevlådan som jag blev både fruktansvärt glad för.. men också så där härligt nervös.. när man vet att något ska hända.. något som man längtat efter.. och som nu.. nu äntligen ska ske…

Nu ska jag fylla dosetter….

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Äldre och vården de får..

Jag har börjat att läsa artikelserien i Aftonbladet.. den där om att våga bli gammal..

Här är artiklarna än så långe:

Det var Benke som inte får plats på ett äldreboende.. och det här är väl där som det brister.. För personalen räcker inte till och platserna dras in… Här ser jag ett problem.. då jag vet att människor här i landet bara blir äldre och äldre och fler platser, inte färre, är vad som behövs…

Så var det Ingrid.. Hon som glömdes på toaletten… Detta är fruktansvärt.. en lex Sara.. för här visar det sig att de vårdinrättningarna inte har rutiner.. Jag jobbar ofta natt inom vården.. en sak som jag alltid gör är att när jag fått rapport så går jag en runda för att titta till alla.. och på det viset så vet jag vart alla är… och så får jag en inblick i hur de mår just då.. då kan man märka förändringar som kanske sker under natten..

Så idag handlar det om Inga-Maj som fått en demens.. En demens kan te sig olika.. Beror på vart i hjärnan som demensen sitter.. En person som varit lugnet själv kan blir helt sjövild.. En person som alltid har vårdat språk, kan plötsligt bli totalt omvänd.. och börja svära och då kommer ofta fruktansvärda svordomar som barnen inte trodde mamma/pappa kunde..
Tittar man på kvinnans medicinlista så förstår jag inte riktigt vad som är så hemskt med den…
När jag ser på den så kan jag inte förstå varför hon har Alvedon och Dexofen bara till vid behov.. för som jag fattar det så måste hon har ont.. så 2 alvedon 500 mg * 4 hade passat bra.. då kanske man hade sluppit Dexofenet.. Sen det där med de lugnande.. varför står inte styrkan på tabletterna.. för det är en stor skillnad på 5 mg till 40 mg… Bor man på ett hem så måste man också kunna fungera bland andra.. Och då är det kanske bra med lite lugnande.. men inte så att de blir helt utslagna..

Sen undrar jag när de där positiva bilderna av äldre vården kommer… för det måste finnas bra ställen också.. Men som vanligt är de det där hemska som ska plockas fram… det där som gör människor upprörda.. när får vi läsa om små solskenshistorier om äldre vården??? För det kan inte vara hemskt överallt….

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,