Dagen i dag..

När jag var på sjukhuset för tuttealiseringen så gjorde jag en skelett scint innan jag åkte hem.. jag skulle ju gjort den 12 april.. men då låg jag på operationsbordet.. för jag hade idag åb till den där ”älskvärda” onken.. som bara sitter och tittar i journaler och då och då hummar.. och nickar med huvudet upp och ner… och sen pratar han tyst att det är svårt att höra vad han säger…och när han väl öppnar munnen så svär han…  och så är han alltid sen.. men det är han inte ensam om som läkare.. för där finns det fler..

Åb idag gick väldigt smidigt.. någon måste ha talat med honom… för idag trodde jag inte mina ögon eller öron..  han talade så högt att man faktiskt hörde varje ord mannen sa.. förutom en gång.. då han mumlade fram något otydligt…

När jag kom in på avd och satte mig så hörde jag hans röst.. och jag hade ju tiden 09.30… och jag var på avd klockan 09.00.. så det var ju lugnt… trodde jag… för jag hade ju halva Pyreneiska bergskedjan på mina axlar.. (Säger detta i stället för Himalajiska bergskedjan.. för jag vill inte vara storsint..) tiden går.. och går och går.. vid 09.10 kommer paret ut och han undersöker mannen i ett angränsande rum..  kl. 09.15 är de klara för de säger adjö och jag hör hur onken går in och börjar att diktera.. och det tar inte en kvart.. vad han gjorde de sista 15 minutrarna som det tog innan han tog in mig vet jag inte.. men 09.45 fick jag så äntligen komma in till honom.. och de första 5 minutrarna som följde så berättade han om scinten.. och när jag fått veta att det inte blivit värre så drog jag en stor suck av lättnad… och Pyrenerena lyftes av mina axlar och ställde tillbaks till sin ursprungliga plats på gränsen mellan Frankrike och Spanien..

Han började med scinten som var samma som förut.. ingen förbättring.. men samtidigt ingen försämring.. så det tar jag som positivt…
Sen är det ju så att jag har rasat i vikt.. vid inskrivningen i april så tog vi en vikt.. för det är bra att de har en sån för framtiden… då visade vikten på 59 kg.. och idag när jag ställde mig på vågen höll jag på att få spel.. jag har gått ner i vikt… idag väger jag 46 kg.. med kläder.. och det är en viktminskning på 15 kg.. inte konstigt att jag är benig.. men vad gör jag.. jag kan helt enkelt inte äta en stor lunch eller middag.. så nu ska dietist komma och prata med mig… och så är det mitt, vid det här laget,  berömda Hb.. det ligger lågt.. men jag kör mina sprutor och det är ju då jag ser att jag har gått ner så mycket som jag har.. så en DIEP-lambå hade inte varit tal om idag… för det räcker inte ens till ett litet bröst… Så mötet var riktigt givande.. nu när jag hörde vad han sa.. och han hummade bara en gång…

Efter detta knallade jag ner till bröstSSK för såromläggning.. Hon drog bort bandaget och såret  såg väldigt bra ut… inget tecken på infektion.. som är vanligt vid bruket av Xeloda… att sår blir lättare att bli infekterade och inflammerade och därför extra sårkontroller… och omläggning av bröstet.. och min bröstSSK H är bra och jag har haft henne hela tiden… hon la om bröstet också.. för nu är det ett bröst… bild kommer.. vad det lider… för jag ska ta kort från början innan vi börjar fylla.. vilket kommer att bli i början av maj… men jag vill att lite av hematomen ska försvinna innan jag fotograferar min stilliga överkropp… så det kommer att bli jättebra… Bara jag har läkt ihop lite…

Sen gick jag iväg och tittade i den lilla presentaffären.. de har två feer där som jag vill ha.. men den ena kostar 97.50 och den andra 119.. men jag har sagt att den dagen som metastaserna börjat att gå tillbaka.. då ska jag köpa dem.. eller om jag får en fond… då blir de båda två på en dag… för de hade passat så bra i min lilla feesamling som jag börjar få till.. i affären ringer plötsligt Den älskade maken och berättat att han har varit med om två lite ovanliga saker.. först berättar han om de där flygplans-molnen.. märkena som blir efter flygplan.. han hade sett två stycken som hade svängt.. såg jättemysko ut.. (se kort sist i inlägget)… efter detta så fortsatte han sin promenad och så plötsligt känner han att det är något stort som släpper i kroppen, all hans spänningar och tyngder på axlarna bara försvann.. och han kände sig plötsligt flera kilo lättare… och det sa han var vid 09.50.. alltså samma tid som jag suckade.. och vi är 4,2 km ifrån varandra… snacka om att man har kontakt då alltså… för han visste inte vilket resultat jag fått… för det var ju positivt…

VT: Gick till affären och såg att scilla och tussilago stod i full blom…

Tuttealisering del 3 kommer i môra…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Annonser

Sovedag och muntorrhet..

Hur kul är det att vakna och får börja med att hosta så att jag överhuvudtaget få fram ljud över mina läppar.. När jag väl var uppe och slog mig ner vid datorn…. så drabbas jag av muntorrhet.. jag får det ibland och ibland är det mer och ibland är det mindre.. idag är det mer.. och så även har jag sovedag.. och det är inte heller en bra blandning av biverkningar.. man somnar till.. vaknar till av att tunga sitter fast i gommen… då tänker man att nu skiter jag i det här.. men så klappar ängeln jag har på vänsteraxeln mig på tinningen och ber mig att tänka till.. att så här ska du inte tänka.. Nu tar du dina tabletter och så glömmer vi biverkningar och tar dem och så lever vi livet.. och njuter av varje sekund du andas…

Sovedag är rätt så mysigt.. man sitter där vid datorn och så plötsligt så befinner man sig någon helt annanstans.. fast muntorrheten kan jag vara utan… men de där små soveminuterna vill jag inte vara utan.. de är rätt så sköna faktiskt.. och jag känner mig piggare…

I förgår fick jag plötsligt ont i högersida vid midjan.. och vissa rörelser fick mig att nästan vråla ut min smärta.. men naturligtvis så började mina tankar om att metastaserna har förökat sig.. ända till jag lugnar mig och börjar tänka till.. och upptäcker att min troskant är just där.. och det är den som har skurit in i midjan på mig… dessutom hade jag ju tagit droppar och de får mig att få magknip och detta tillsammans med trosorna gjorde att smärta uppstod.. och därför blir jag inte så orolig.. men de första minuterna som man inte inte vad det är och då griper ångesten om en och hjärtat sätter igång och tokslår och magen snörper ihop sig som en stor hård klump.. och hjärnan slutar att fungera.. till ängeln få mig till att få tillbaka förståndet… och livet blir så mycket lättare att leva.. och lugnet lägger sig över mig och jag mår så mycket bättre…

kommer det en kallelse… om ny scint och åb till onken och då bryter man ihop igen.. och tankarna på att inte medicinen inte har hjälpt utan de har blivit så många fler.. och de växer så det knakar… tills ängeln knackar på mig igen… hon är fantastisk.. och jag har börjat att tycka om feer och änglar.. men inte alla.. det finns änglar som man bara vill ha.. och det finns änglar som man nästan spyr av…

Det ska vara gôtt att leva.. och det är det jag gör..

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,