Jag lever..

Jag kom ju hem den 14… och var pigg och glad… den 15 sov jag hela dagen i princip.. och när maken frågade mig vissa saker så svarade jag väldigt adekvat vissa gånger.. men vissa svar var långt bort i tokmoset… den 16 var jag lite piggare.. men orkade faktiskt inte kliva upp.. och vi har gjort en anordning så jag kan sitta i sängen.. Trist att inte ha en laptop.. då hade jag nog bloggat en lite runda reda igår..

Det kommer en utförligare beskrivning av min operation när jag orkar sitta uppe.. för som det är nu är jag faktiskt uppe och påklädd.. vilket jag faktiskt inte varit på två dygn… då jag varit mer eller mindre sovande.. med en orolig make vid sidan om mig.. så han kom bland annat hem i går (fredag) från jobbet då jag inte svarat i telefonen.. så han vart orolig och rusade hem.. tur att vi bor nära jobbet så han tog ett par minuters rast.. dessutom är hans chef mycket förstående och det är inga problem.. och sen när jag fick telefonen i sängen så var det mycket bättre och mycket lättare att både få tag på telefonen.. och att höra den…

Han har baddat min pannan med en blöt handduk och han har gjort banan-smoothie.. till mig… och det är väl det jag har fått i mig.. inga mackor eller hård mat.. det har bara varit mjuk mat och så lär det bli idag också… banan-smoothie.. lär det bli.. det är mycket energi i den… eller risgrynsgröt… och jag har tur som kan gå och lägga mig när jag känner föret…

Nu ska jag äta…


Läs
även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Annonser

Hårrapport.. och lite annat…

För det första så.. är det så här… Här töar det jättemycket nu.. man kan nästan se hur det försvinner… och mycket av gräsmattan har börjat synas vilket den inte gjorde igår.. och det är rätt otroligt… att det kan töa så mycket…

Nu ska jag försöka hitta mina tabletter som helt enkelt har försvunnit.. för jag hittar dem inte.. skitskumt.. för hur kan fyra tabletter bara försvinna i tomma intet.. jag kan inte förstå detta .. annars får jag helt enkelt hoppa den tiden för medicinen..

Hårrapport no 24… här kommer en ny bild… som faktiskt är tagen en dag senare än vad det skulle.. den är alltså tagen idag…

Den som står bakom kortet är Den älskade maken.. och han ser ut så här:

Och han bloggar här..

Har faktiskt lyckats med en sak idag som jag inte har orkat sen jag flyttade hit eftersom det krävs en hel del av min kropp att orka med saker.. jag har nämligen lyckats att dammsuga.. både sov/vardagsrummet och hallen och köket.. fast det behövs skuras i mitt kök.. men det ta jag i môra.. idag orkar jag inte mer.. Glad är jag ändå.. att jag faktiskt orkade göra så mycket…

Jag är på väg upp…!!!


Läs
även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Nu kommer det

Läser man i media under den här månaden så är det den ena berättelsen efter den andra om kvinnor som fått bröstcancer.. och det är bra..
Läser man dem så ser man att alla har en röd tråd.. alla artiklarna är så lika varandra…

Alla berättelserna är snarlika.. och media skriver på samma sätt.. men de använder ju det där ordet som jag inte gillar.. Fast det lär aldrig media sluta med.. för det ordet låter så hemskt…och det är väl därför de gillar det…

Artikeln jag länkar till är bra.. fast där är en del saker som jag kan haka upp mig på.. men det är alltid så.. media får inte HELA bilden.. och det lär de aldrig få..
Det är Evas tankar.. mina är lite annorlunda.. som det där med döden.. hon visste att hon hade cancer när hon mådde dåligt.. och det var under två dagar….

Redan efter två dagar fick jag en operationstid. Dagarna fram till operationen var nog de värsta på hela tiden. Jag kunde inte sova, tankarna bara snurrade. Jag var rädd för att dö och för hur det skulle kännas att inte ha något bröst.

..

Mina dödstankar om att jag nu kommer att dö.. och att jag inte sov vissa nätter för jag trodde inte att jag skulle vakna.. var kom och gick från den 25 april till den 8 juni.. då jag fick reda på att jag hade cancer.. och då var det som om en stor mörk och mycket tung skugga lyftes från mina axlar och jag kunde börja andas igen.. Denna tid i mitt liv.. var avgörande.. för det var då jag började att blogga.. för att känna att jag inte är ensam.. jag kommer inte att dö.. för det vet man att som cancer patient så lägger man sig inte bara ner och dör.. utan man försvinner sakta men säkert..

Två dagar är ingenting i ett helt liv.. och det är inte 1½ månad heller.. men ångesten som jag hade har inverkat på mitt liv.. jag hade varit fruktansvärt glad om jag hade detta bara i två dagar… för den tiden då jag inte visste.. då var livet ett helvete… och jag menar det..

Här har ni ju slående exempel på hur cancervården fungerar i Sverige… vi får alla vänta… vänta på besked.. kallelser.. undersökningar och återbesök..
Återbesöket som jag ska göra på fredag.. flyttades faktiskt fram.. och det med 17 dagar… om de har tänkt till.. eller om det är så att min tid är utsatt vet jag inte.. men om det skulle vara det sista så kommer jag att skrika mig till behandling… allt som finnas kan.. allt.. för hoppet om att överleva är inte slut… mitt jävlar anamma är inte heller slut.. fast det sista går lite på sparlåga… men det ligger så till… att det bara är att plocka fram det på ett par sekunder…

Sen har jag faktiskt fått en annan sak på posten.. jag har inte hunnit läsa allt.. men pappret ligger här… och jag ska blogga om det så fort jag har varit hos doktorn.. när jag vet hur mitt liv i framtiden ska se ut.. så nu mina kära bloggläsare får ni vänta… vänta på att jag ska tala om det vita kuvertet som låg i brevlådan som jag blev både fruktansvärt glad för.. men också så där härligt nervös.. när man vet att något ska hända.. något som man längtat efter.. och som nu.. nu äntligen ska ske…

Nu ska jag fylla dosetter….

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Money.. money.. money..

Yes..

Jag har fått en fond.. en till.. och jag är så jätteglad…

Denna gången var det 4 000 kronor.. och vem dansar runt här så gott det går med sin skröpliga kropp…

Tjohoo…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Att äta som en häst och andra djur

Att äta som en häst har fått en ny innebörd.. Jag som är vuxen äter inte så här mycket.. och jag kan inte förstå att tösabiten kan få i sig allt detta… utan att gå upp i vikt… något måste göras.. men tydligen hittar de inget fel på flickan..

Pingviner är häftiga djur.. men jag har redan mina favoritdjur.. jag är lite knäpp nämligen.. för jag har såna som ingen annan gillar..

  • Sengångare ~ Detta är roliga djur och så söta så..
  • Grodor ~ små kräldjur som hoppar
  • Älgar ~ Stora djur som ser dumma ut..
  • Ödlor/salamandrar ~ Kräldjur som också är rätt så häftiga..
  • Spökdjur ~ Nattlevande sak med stora ögon
  • Lemur ~ Det finns inget mjukare än en lemurhand..
  • ja.. det var mina favvis djur.. Däremot är jag inte så förtjust i spindlar.. så den här safarin får de göra utan mig.. men ändå blir man lite nyfiken när man läser det här:

    Han berättar hur manliga hoppspindlar brukar dansa för honorna, och hur honorna äter upp dem om de dansar fel.

    Det hade jag helt klart velat se.. och jag är glad att jag är människa och inte äter upp min partner om han dansa mig på tårna.. tänk om detta var ett beteende som vi människor gjorde.. då hade det varit rena massakern när dansbanden spelade upp…

    Eller det här:

    Så förklarar han att kärrspindeln, som är en av Sveriges största spindlar, kan fånga och äta små fiskar på ett par centimeter.

    Den spindeln är nog så stor att jag kommer att backa… och i värsta fall springa iväg långt in i skogen.. och då har jag inte uppsikt över vart jag riktigt tar vägen..

    Jag måste också tala om att det jag skrev om igår inte har med min cancer att göra.. inte direkt.. Det händer andra saker i mitt liv som får mig att tänka till.. och detta var en sån sak.. Dessutom har det inte heller med nätet att göra överhuvudtaget.. Det är helt och hållet personligt.. och har bara med mig att göra… fast det blev så att det sammanföll med andra grejer.. så ni behöver inte oroa er över mig.. men jag är väldigt glad att ni gjorde det… och en tanke och en kram är aldrig fel… så gulligt så av er alla..

    Svampskogen idag?

    Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

    Smärtan som håller mig i ett skruvstäd

    Smärtan griper tag i kroppen på en när man minst anar det.. det bara kommer en svag förnimmelse av att det inte är som det ska.. och så kommer den.. den griper tag om kroppen på en.. och man känner att nu..

    Vatten.. vatten.. och det är så att man knappt gå ut i köket och fylla på glaset.. utan man ropar på sonen.. för jag kommer inte upp från stolen.. där jag sitter.. för då är smärtan så intensiv att det snurrar för ögonen på mig… sonen som har hjärtat där han ska.. och verkligen har känsla för andra och medmänsklighet gör vad han blir tillsagd.. och hämtar ett glas kallt vatten till mig.. två morfin á 10 mg åker ner.. och magen gör inget för att protestera.. för den är så van nu..

    Det tar några minuter innan tabletterna verkar.. och den tiden är jobbig…. smärtan har ändå blivit bättre.. och jag undrar om det är så att morfinet verkar.. eller om det faktiskt är så att de där ”vännerna” jag har i ryggen.. antingen har lämnat ryggen.. eller så är det så att morfinet har den kraften att ta bort smärtan… för det är så.. att kroppen vänjer sig vid morfinet.. och då kommer smärtan tillbaka.. sakta.. men den kommer.. och om det är så att mina ”kompisar” fortfarande sitter där.. och kanske har de bjudit in fler.. eller så är de så att de har skrumpnat ihop och inte direkt existerar.. i alla fall inte i den där elaka formen… och att de inte orkar mer.. att de ger upp.. eller så har de helt enkelt flyttat härifrån.. jag vet ju inte hur det ser ut… och det vet ingen annan heller…

    måndag ska jag ligga i kistan igen… jag bävar.. jag hatar den… det är otroligt jobbigt… och sen kommer den där lite smått kaotiska tiden i väntan på att få träffa doktorn.. i 11 dagar får jag vänta.. för jag gör ju röntgen den 13.. och ska träffa ”mannen som går runt kring het gröt” den 24.. och som vanligt så får ju cancerpatienter vänta… och den är ju lika hemsk.. och smärta på annat sätt.. för det är en mental smärta som man absolut inte önskar någon.. inte ens den värsta fiende.. för det är en totalt omänsklig smärta… som är fruktansvärd att behöva gå igenom… men så är det hela tiden… du får vänta.. det är bara att sätta sig ner och acceptera det… fast man vill veta direkt… men det kan man bara glömma…

    Fast det kan ju inte bli värre.. jag har mina metastaser.. och har de spritt sig till lungor och lever så lär inte doktorn se det.. eftersom jag gör en scint.. och det är skelettet de tittar på…

    Vad jag gör under de där tre timmarna i väntan på att få ligga i kistan vet jag inte… men det är nog så att jag får besök… men jag vet inte än.. det lär ju visa sig… och smärtan att inte ha mina nära omkring mig under denna väntan kan också vara tuff.. för jag vill ju ha dem omkring mig… men maken hatar sjukhus (konstigt :-)).. och vill helst av allt inte följa med.. och då blir det så att jag åker själv.. för sonen är lite för busig att ha med sig.. utan någon som kollar honom när jag ligger i kistan.. och jag kan tänka mig att han är på allt då… för han är sån.. allt ska undersökas… men jag reder mig.. de har som tur är ett bra bibliotek på sjukhuset.. så jag kan alltid gå in där och läsa… eller så går jg och sätter mig och ta en glass någonstans…

    Smärtan att inte vara samma glada och rörliga mamma gör ibland ont.. det är inte kul.. jag har redan skrivit att jag vill ha tillbaka min kropp.. och det vill jag… den där som faktiskt kröp runt på alla fyra.. och som fixar att städa och göra fint… jag har rätt så fint.. men det behövs snart gå en rejäl städrunda…

    Nä.. nu ska jag vila…

    Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

    Sol ute, sol inne

    En ny solig dag väntar på att jag ska gå ut och njuta.. och visst njuter jag…

    Igår hade jag ont i ryggen.. jag har kommit på mig själv med att jag glömmer att ta extra morfin vilket jag måste göra.. för jag har så ont i ryggen när jag går och lägger mig… och även om jag tar tabletter vid sänggående så måste jag ta innan.. för det tar ett tag innan jag somnar… för smärtan gör att det är svårt att sova.. och jag får invänta att tabletterna ska värka innan jag somnar.. men sen sover jag gott hela natten…

    Fast i natt vaknade jag av ett konstig ljud.. och jag kunde inte förstå varifrån det kom.. det plingade… och lät… så jag gick upp.. och ljudet kom utifrån… ända till jag kom på vad det var.. grannen har en sån där vindsak.. som plingar.. och den hör man till och från under dagen.. men samtidigt så hör man trafiken.. och skatorna, kajorna och svalorna som flyger och gör sina konster… grannbarnen som låter.. och så mopednissarna.. och nu på natten så är det så mycket tystare.. och då hör man plinget på ett helt annat sätt.. så det är inte konstigt att jag vaknade… för balkongdörren var helt öppen.. för lite svalka måste vi ha… maken sover här nere.. för det är för varmt i hans lägenhet…

    Nu är det inte många dagar kvar… jag längtar.. fast vi ska bara ta en dag.. jag och Den älskade maken gör bara torsdagen.. jag kommer inte att orka mycket mer… men ändå känns det..

    Förra gången det var festival var min första sommar med cancer.. jag sprang runt med peruken och det kom världens regnskur… gissa om skallen var rätt så svampig när jag kom hem.. 🙂
    och i år är det dags igen.. både för festivalen.. och så min cancer.. och så skallig.. men denna gången så ska jag nog skita i att ha peruken på mig.. jag går som jag är.. möjligen en scarf på huvudet… vi får se… för jag går mer eller mindre utan något på huvudet nu.. för även min lilla dödskalle scarf är för varm.. jag svettas om jag har den.. och tjockare scarfar går inte att tänka på.. den är enkelt tyg.. urtvättad bomull och ändå svettas jag om skallen…

    Stödstrumporna fungerar kanon.. jag fick ju ett par nya.. och de har jag nu.. de andra är i blöt.. man måste ju tvätta dem ibland… och det är viktigt att bara använda tvål och vatten.. för annars förlorar de sin struktur… och är inte längre stödstrumpor…

    Annars så har jag inte mycket att förtälja världen.. jag har min frivecka och jag njuter konstant av den… för jag vet vad som kommer… nästa vecka är väl som vanligt.. men veckan därpå.. *ryser*
    Men den dagen den sorgen.. inget får rucka på mig och mitt glada humör… för jag är ju glad.. fast jag har ont.. jag är glad.. jag har en kropp som, även om den gör ont och inte alltid fungerar.. så har jag en kropp att ha ont i.. och jag lever.. den är ärrad och i viss mån ful.. men de där ärren har räddat mitt liv.. och då måste man försöka se det positiva.. även om det ibland är skitjobbigt och jag har mina svarta stunder.. så är jag ändå innerst inne glad.. att vetenskapen faktiskt har gått så långt att jag får leva ett tag till.. för 20 år sedan hade jag mer eller mindre varit dödsdömd när skelettmetastaserna hittades…

    Nä… nu väntar hemlighuset på mig.. för jag måste se om jag kan få till något resultat.. annars får jag hota kroppen med droppar igen.. och bara det gör att det brukar bli ett bra resultat… 🙂

    Sen ska jag ta rollatorn och gå iväg och träffa resten av familjen.. och jag har hittat en sak som jag tycker verkar mycket vettig… se själva här..

    Le och var glad att du lever!

    Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,