Vita papper.. ingen tutteallisering idag..

För jag orkar bara att skriva ett blogginlägg om dagen.. för mina fingrar är som de är och efter ett tag så börjar det göra ont och jag får vila fingrarna lite… innan jag kan skriva en bit igen… varvid det kan ta långtid innan ett inlägg kommer…

Och idag blir det ingen tuttealisering för det låg tre vita kuvert i brevlådan.. och det ena visste jag vad det var för det hade jag och Onken redan prata om en vanlig röntgen av höftbenet för att se om det föreligger risk för fraktur.. för då ökar vi bara pamidronaten till var tredje vecka…
Vad de två handlade om visste jag inte.. och det första jag öppnade var från den ”förtjusande” onken.. som skrev att han hade tänkt till och genom min viktminskning så ville han ha ett ultraljud över buken och detta kan jag förstå… men ändå så kommer de där ”dumma tankarna” att varför vill han detta… misstänker han att det kan vara något.. alltså, metastasering till levern??

Jag
försöker att tänka logiskt eftersom kirurgen kände på min mage och hade jag haft något så hade han kanske reagerat och skjutit upp min operation innan jag gjort en buköversikt.. och jag har ätit lite.. och slutat med ölen… så på något sätt så tror jag att det är helt naturligt att jag faktiskt gått ner i vikt.. för det är ju sen april som jag gått ner 15 kg.. fast jag är rätt glad att jag har gått ner.. men inte så här môe.. måste gå upp i vikt… så en 5 kg..

Dessutom så har jag en make som kryper in under ett svart skynke av tankar och känslor.. för han förstår inte det medicinska och han blir livrädd så fort det kommer en kallelse till något och det är för att han inte är helt införstådd med vad som händer i kroppen vid cancer.. viket gör det betydligt jobbigare för honom.. så där försöker jag lugna honom och därmed mig själv när jag plockar fram mitt sjukdoms kunnande.. hjälper ju både honom och mig själv.. och jag har/håller på att slå in i huvudet på mig själv att det bara är en extra kontroll och onken vill vara på den säkra sidan…

Tur är så är mina undersökningar den 26, 27 och 28 april.. och sen hoppas jag att jag slipper vänta en halv evighet innan jag får resultatet….

Metastaser i levern efter det bombardemang som de har utsatt min kropp för.. har jag svårt att se att det skulle vara så.. eller om det har varit så att den cyton jag fått inte fungerar på levermetastaser.. eller så är det så att cyton ger åverkan på min lever… det vet jag ju inte..

Tempen visar på 25 grader.. men det blåser kallt från norr..

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ja.. om det nu skulle vara så lätt

Jag har aldrig gillat de sk. ”foppatofflorna”.. de är fula och alla har dem..
Dessutom får man stötar av dem..
Usch så vidriga de är

Men så hände en sak.. jag fick mina små ”kompisar” i ryggen.. och jag kunde inte böja mig ner.. detta gjorde att jag plötsligt fick be maken att knyta skorna på mig.. eller hjälpa mig med mina sandaler.. för jag kunde ju inte få på dem själv och absolut inte spänna dem…

Det var då jag var tvungen.. jag var tvungen att vika mig för foppatoffeln.. för nu var jag tvungen att ha ett par skor som jag kom i själv… och som inte behövdes knäppas, snöras eller på annat sätt sättas fast på min fot… för gamla hederliga trätofflor har jag absolut INTE på mig.. för det var längesen jag slutade med dem.. det var när jag höll på att slå av hälsenan som jag slutade med tollorna…

Foppatoffeln – Pysan 1-0

Så jag fick ge vika och helt enkelt gå och köpa mig ett par ”foppa”.. fast jag har inte originalet.. men jag har ett par skor som gör att jag kommer ut utan att be maken om hjälp.. för jag vill till allt pris klara mig själv.. och det gör jag ju faktiskt tack vare den där foppatoffeln..

Fast det tar emot

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Smärta

Smärta är något som vi alla någon gång kommer att möta.. både kroppslig och mental..

Den mentala smärtan.. är när någon man har kär går över regnbågen till andra sidan… här kan det bli medicinering med psykofarmaka.. och samtal med kunnig expertis..

Den kroppsliga är när vi har ont någonstans.. Den smärtan kan hållas i schack med värkmediciner… här är det läkare som behandlar.. men de vet inte egentligen hur ont man har.. de finns den så kallade VAS skalan.. som går mellan 1-10.. där 10 är sån smärta att du inte står ut…

Jag ligger mellan 4-9 på den… jag står ut.. men det är inte mycket mer…
4 är under den timmen då faktiskt medicinen hjälper.. men ändå har jag ont… och resten av tiden har jag ungefär 9.. speciellt när jag är uppe och går.. då är det rena tortyren..

Och idag måste jag ut… jag måste hämta medicin på apoteket och det kan inte maken göra.. för det är min medicin… även om jag har ont så måste jag iväg.. ska passa på att handla mat då också.. det är ändå på hemväg..

Smärtan får jag lägga undan.. det är bara att trotsa skiten och ge sig ut… fast det tar emot något otroligt.. så har jag ingen som faktiskt kan hjälpa mig.. det är bara jag själv.. så det är att ta tjuren vid hornen och ge sig iväg.. när affären/apoteket har öppnat.. för jag tänker inte vara som pensionärerna som står utanför och väntar på att affären ska öppna… det kan ni glömma..

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

En sällsynt dag

Läser den här artikeln på Aftonbladet.

Jag som är en sån där sällsynt en.. Genom mitt syndrom.

Det som står i artiken hade om det blir så varit himmelriket. För det funkar inte så.. ser man på vår familj så är det tre specialister som vi åker till med sonen. Har vi otur så får vi kallelser samma månad.. men aldrig samma dag.. Det är något som sjukhuset är mycket dåliga på. Om vi får en kallelse så hade det varit fan så mycket lättare att ta allt när vi ändå är iväg till sjukhuset.

Vi går ju både på barnavdelningen, ögon och hos tandläkaren. Varför man inte kan ta och ge oss samma dag kan jag fortfarande inte förstå. Det är inte svårt att ringa till de olika instanserna inom sjukhusets väggar och samordna våra besök till en och samma dag. Det hade underlättat både för oss, skolan och för sjukhuset.. för som det är nu.. så måste jag ringa återbud i alla fall någon av gångerna för att tiden kolliderar med något annant..

Jag som vuxen med mitt syndrom har aldrig fått någon hjälp. Eftersom jag fick diagnosen samtidigt med sonen. Jag har fått klara mig själv…

Nu ska jag göra mig iordning för kvällens begivenheter..

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Börjar tröttna…

Jag börjar tröttna på den här bloggen.

Förstå mig rätt nu.. jag är trött på den bakgrunden jag har.. inte själva bloggen..

Funderar på att byta bakgrund till någon annan.. men jag hittar ingen som tilltalar mig…

Funderingen blir nu.. Hur gör man en egen bakgrunt till sin wp-blogg?? Och kan man det.. eller är man helt i händerna på de bakgrunder som finns??

Finns det någon därute som vet hur man gör.. och kan hjälpa en liten bloggare som vill ha en mer personlig blogg på WP…

Andra bloggar om: , , , ,

Bröstcancer och läkare

Läser Svd idag och om cancerläkare och deras jobb.

Det står så här i faktarutan, jag citerar:

”Sju av tio cancer- läkare tycker det är lättare att ge det första cancerbeskedet än att tala om att sjukdomen har spritt sig.

Fyra av tio tycker att det är den mest krävande arbets- situationen av alla.

Tre av tio cancerläkare oroar sig för patienter med återfall när de kommer hem.

Majoriteten anser att det finns ett behov av stöd och hjälp för att hantera besvärliga patientsituationer.

Majoriteten av de tillfrågade cancerläkarna känner stor tillfredställelse i sitt jobb när deras patienter är trygga med sin behandling och fler-talet tror också på ett liv efter bröstcancern.

Allt enligt en studie som presenterades på den europeiska cancerkongressen ECCO i Barcelona.”

Slut på citatet.

Nu tänker jag tala om vad jag anser.. tänk nu på att detta är mina tankar.

Det finns inga mer medmäskliga läkare än de som jobbar med cancerpatienter. För de har empati.. och jag kan förstå att de tar jobbet med sig hem i många fall.

Som patient tänker jag till lite längre.. för alla vi cancerpatienter vet att risken för metastaser och återfall finns hela tiden. Och om vi oroas av detta..

Samtidigt så hade jag fått återfall hade jag inte varit förvånad.. eftersom jag som patient vet om detta.

Det jag inte kan förstå när jag läser artikeln är att inte cancerläkarna får någon som helt mental hjälp. Ingen kurator eller briefing på sin arbetsplats, utan det gäller att ha ett bra nätverk av kollegor och familjemedlemmar.. fast det är inte de som ska få ta smällen..

Jag som cancerpatient får direkt en kurator som jag kan ringa till och som verkligen ställer upp.. ska det inte vara samma för den läkaren som behandlar mig… för jag kan tänka mig hur mycket som dessa bär med sig…

Hjälp mig nu med min insamling för cancer.. för denna sjukdom ska utrotas.. och helst idag…

Jävla knöl.. jävla sjukdom.. jävlar anamma…

Andra bloggar om: , , , , , , ,