Ovissheten och livet

Idag läser jag om bröstcancer i SvD..

De skriver om ovissheten och om tjejen som har klarat första året..

Den första artikeln handlar om ovissheten efter det att man har fått en cancerdiagnos och kommit så långt att livet ska börja igen..

Den som en gång fått diagnosen cancer glömmer inte. Varje gång det gör ont i kroppen på ett sätt som känns ovant så är oron där. Har jag fått metastaser i skelettet nu?

Det är nu som ovissheten kommer.. man träffar kanske bara doktorn en gång om året i fortsättningen och man är ”utslängd i samhället. och det är nu cancerfonden och dess personal genom telefonsamtal eller mail kan hjäpa till..

Även när behandlingen är avslutad kvarstår oron. Ovissheten kan Elizabeth Johansson och hennes kollegor inte råda bot på.

– Vi kan lämna information och till exempel berätta att risken för återfall minskar vartefter tiden går. Men deras rädsla är ju befogad.

Om man då frågar Elizabeth vilket som är svårast så svara hon så här:

– Det är svårt är man pratar med någon som är väldigt ledsen, någon som just har förlorat en nära anhörig. Sedan lägger man på luren och vet inte hur det går. Det skulle vara skönt att kunna följa upp de samtalen.

Så vet ni med er att ni har ringt dit.. ring en gång till och tala om hur det har gått… det hade uppskattats vad jag förstår..

När det gäller den andra artikeln så håller jag med helt och hållet…
Förutom detta som gör att jag blir ledsen:

Efter cellgiftsbehandlingarna, skulle få cellgifter, nästa omgång cellgifter, gravid igen efter cellgiftsbehandlingarna

Jag kan inte förstå att det ska användas så flitigt.. det är ju så fel..
Pratade med cytotjejen om detta när jag fick cyto igår.. och hon säger ju att det inte är gift.. det är hämmare.. man hämmar cellernas tillväxt.. inte förgiftar dem…
Fast en del cyto är så stark att man måste ha skyddskläder när de blandar den.. och tills den går in i kroppen.. men det är inte GIFT.. det är BEHANDLING.. det är skillnaden på liv och död..

Om du vill leva.. vill du då ta en massa gift?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Annonser

Smärta

Smärta är något som vi alla någon gång kommer att möta.. både kroppslig och mental..

Den mentala smärtan.. är när någon man har kär går över regnbågen till andra sidan… här kan det bli medicinering med psykofarmaka.. och samtal med kunnig expertis..

Den kroppsliga är när vi har ont någonstans.. Den smärtan kan hållas i schack med värkmediciner… här är det läkare som behandlar.. men de vet inte egentligen hur ont man har.. de finns den så kallade VAS skalan.. som går mellan 1-10.. där 10 är sån smärta att du inte står ut…

Jag ligger mellan 4-9 på den… jag står ut.. men det är inte mycket mer…
4 är under den timmen då faktiskt medicinen hjälper.. men ändå har jag ont… och resten av tiden har jag ungefär 9.. speciellt när jag är uppe och går.. då är det rena tortyren..

Och idag måste jag ut… jag måste hämta medicin på apoteket och det kan inte maken göra.. för det är min medicin… även om jag har ont så måste jag iväg.. ska passa på att handla mat då också.. det är ändå på hemväg..

Smärtan får jag lägga undan.. det är bara att trotsa skiten och ge sig ut… fast det tar emot något otroligt.. så har jag ingen som faktiskt kan hjälpa mig.. det är bara jag själv.. så det är att ta tjuren vid hornen och ge sig iväg.. när affären/apoteket har öppnat.. för jag tänker inte vara som pensionärerna som står utanför och väntar på att affären ska öppna… det kan ni glömma..

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,