Hur kan Expressen

Läser det här och blir arg..

Hur kan Expressen???

Att jämföra gangsterlivet med att ha cancer..

Snälla Expressen.. inse att alla inte dör.. det är inte 1 av 4 som överlever cancer idag.. överlevnaden är betydligt bättre.. kan ni inse det..

Gangsterlivet – lika farligt som att bära på en cancertumör

– I verkligheten handlar det om 2 000 unga, ensamma och ofta missbrukande män med lika stor chans att överleva som om de hade cancer.

– För dem handlade vardagen om att ständigt vara livrädd för att det skulle ligga en handgranat under motorhuven – och att hata sig själv för att man svikit sina barn.

Ja, jag är livrädd.. jag är rädd att jag ska få återfall eller i allra värsta fall metastaser som min kropp inte orkar fixa.. men jag hatar inte mig själv.. och jag har inte svikit mina barn.. fast jag fick cancer..

En studie från Karolinska institutet visade 1993 att risken att dö i förtid är ungefär lika stor för den som är kriminell som för den som lider av cancer eller en hjärt- och kärlsjukdom.
Efter 20 år hade en fjärdedel, 160 av 620, av de ungdomar som forskarna följde dött. De flesta av de avlidna fick en våldsam eller en alkoholrelaterad död.

En studie från 1993 då kan jag förstå.. alltså.. det är 15 år sedan den studien kom ut.. och genom detta så kan Expressen skriva en sådan rubrik som de gör: Gangsterlivet – lika farligt som att bära på en cancertumör..

Expressen! Vet någon av Era reportrar hur mycket cancerforskningen har gått framåt sedan 1993?? Ta reda på fakta innan ni sätter Era slagkraftiga rubriker….

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Vi är så lika

Fast så olika..

En sak är densamma.. Rädslan.. att inte veta.. att kontrolleras.. att ha ångest inför kontrollen.. att ha ångest och känna döden som flåsar en i nacken fram till besked.. och sen lyckan.. den där svindlande lyckan att man är ok..

Säger bara lycka till Kylie

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Älskar.. älskar inte

Känner nästan så när jag tänker på cancern..

Jag har haft tur.. lyckan har stått mig bi.. men så blir det inte för alla…

Jag läser Metro den 19 mars och jag har inte bloggat om detta förrän idag.. för jag har haft lite annat att göra.. jag tycker att det är viktigt att faktiskt ta upp detta..

Jag undrar vad han tänker på.. om han är en stor egoist.. om han är rädd.. om han mår dåligt.. Det finns säkert en hel del känslor med i detta..

Jag vet att anhöriga till cancerpatienter får en kurator om de vill.. men de får ingen rekreation efter att deras kära har blivit frisk.. eller i alla fall klarat värsta etappen.. jag ser till mig själv.. jag får 14 dagar på mösseberg och får vila upp mig.. maken får ingenting.. när ska han hinna ladda sina batterier som är minst lika urladdade som mina?

Det kanske är på tiden att man får åka iväg tillsammans.. vila upp sig.. bara hon och han.. utan barn.. att få prata.. sova, vila.. slippa den där grå vardagen…

Jag vet att jag kan söka bidrag för att åka iväg på en resa.. men när man har en make som inte flyger.. då blir man begränsad där…

Det här att den närstående lämnar den cancerdrabbade är mer vanligt än vi tror..

Jag undrar VARFÖR?

Är det rädsla..? Och i så fall.. vad är man rädd för? Att vi SMITTAR??

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Rädsla

Igår när jag kom hem från jobbet så satt jag en stund vid datorn. För jag måste varva ner…

Jag gick och la mig och så läste jag lite…

Sen var det stört omöjligt att somna… Det var som den där frätande rädslan som kommer.. den där man hade när man var liten.. Att mamma eller pappa skulle försvinna, att huset skulle börja brinna eller att det fanns ett monster i garderoben.. exakt samma känsla..

Rädslan för att sjukdomen ska komma tillbaka.. rädslan för att det finns en liten jävla cell någonstans i min kropp som får för sig att nu ska det bli en ny liten cancerknöl av mig… Rädslan för att lämna man och barn och aldrig få se dem igen….

Jag är inte rädd för själva döden… den har jag sett så många gånger i vitögat..

Rädslan är för mina nära och kära… rädslan att lämna dem utan mig…. rädslan att få tillbaka sjukdomen.. och rädslan för att kanske inte klara det den gången..

Det är som tur är ingen direkt ångest.. det är mer den där sugande rädslan att inte riktigt ha grepp om situationen.. som om det där monstret under sängen verkligen finns…

Rädslan inbegrep också allt som har hänt på sista tiden.. Misshandeln i Stockholm.. och det som hände i Rödeby… För vad är mänskligt.. var finns medmänskligheten… har vi inte nog av rädslor utan vi ska ge oss på andra och sparka ner dem? Eller trackasera folk så de till slut tappar tålamodet och går ut och skjuter…. Mobbning vet jag mycket väl vad det är… eftersom jag själv moddades under skoltiden och ingen direkt tog upp problemet…

Vi måste börja bry oss… Rädslan för att dö av min sjukdom finns.. rädslan för att få metastaser finns…. och till detta kommer den värsta rädslan som jag kan tänka mig.. vart är vårt samhälle på väg någonstans…

När det tydligen är helt ok att hoppa på folk med sparkar och slag.. bara för att se vad som händer???? Va?? Förstår inte människor att om jag sparkar den personen i huvudet så kan den bli allvarligt skadad?? Eller en spark i magen så mjälten spricker… Då är det också risk för livet…

Tänk er själva om sjukvården en dag säger stopp: Här får bara sjuka vård.. eller dem som har hämtats med ambulans efter en olycka.. Akuta sjukvårdsinsatser som uppkommit genom våld vägrar vi behandla. Vad händer då?? Kvinnor som misshandlas… barn som misshandlas…

Bara för att det finns en gängkultur som går ut på att bruka våld..

Det finns nog av sjukdomar och rädsla för att räcka hela livet…måste man göra det ännu värre genom misshandel och mobbning???????

Andra bloggar om: , , , , , ,