Slutet

Vet att många av er vill veta om Pysans sista tid. Så jag kopierar från Facebook vad jag skrev där. Känner att jag inte orkar skriva om det igen. Kommer knappt ihåg exakta datum eller dagar. Allt flöt ihop med varann. Så det får som sagt bli det här som jag skrivit på FB. I alla fall för stunden..

”Det började väl nånstans med att Vera blev tröttare och tröttare. Mindre och mindre aptit. Vi var övertygade om att det var alla mediciner som spökade plus operationen som tog på krafterna. Till slut bara sov hon hela dagarna och åt inget. Då åkte hon in till sjukhuset. Detta var förra tisdagen. Prover togs, hon fick blod och antibiotika. Jag ringde och pratade med henne. Kunde knappt höra vad hon sa för hon var så muntorr. Förra fredagen berättade hon att hon fått en morfinpump och då tror jag att jag insåg vartåt det var på väg. Bröt ihop och grät på ett sätt jag aldrig gråtit. Formligen skrek ut ilska, vrede..fyra års oro. Åkte in dagen därpå och då berättade doktorn att hon fått metastaser på levern. Det gick bara åt ett håll. Låg och grät mot hennes axel och förbannade världen, sjukdomen, allt. ”Det är inte rättvist. Vi förtjänar inte det här. Så som vi kämpat hela jävla tiden”

Sen ringde jag mor och far där sonen var och bad morsan komma med Jack till sjukhuset. Vi berättade för honom som det var. Vi har aldrig undanhållit honom något om sjukdomen. Han blev så klart jättelessen. Men jag och Vera hade redan bestämt var mamma skulle hamna. Mamma skulle flyga upp till himmels-Tossa och vänta på oss. Och precis som i Nangijala så kommer det bara kännas som några dagar för henne innan vi kommer. Pappa och Jack ska bli gamla gubbar först.

Hennes största önskan var ju att få avsluta hemma och i tisdags eftermiddag kom hon hem. Jag hade sett till att sjuksängen stod precis vid hennes dator och i närheten av alla sina blommor. Första natten var vi ensamma hemma, Vera, Jack och jag. Fast det var jobbigt och på morgonen så rann all ork ur mej för jag sov inte alls första natten. Då såg dom till att jag hade nån hos mej hela tiden som avlastning och Jack fick åka till farmor och farfar. Innan han åkte så satte han sej bredvid Vera och sa: ”Gonatt, mamma”. Det märktes att han tyckte det var jobbigt att se mamma så dålig..

Sen satt jag hos Vera all min vakna tid, Smorde hennes torra läppar och varje gång plutade hon med läpparna så vi kunde pussas. Torsdagen var jobbig för flickorna skulle komma och jag var orolig att Vera inte skulle vara ”klar” nog att märka att dom var där. Men när hon hörde deras röster var det som om hon tog dom sista krafterna hon hade och kramade tjejerna så gott det gick. Efter det var hon så lugn, så lugn. Som om hon väntat kvar så hon fick ta farväl av alla barnen..

Sen fick vi vår sista kväll tillsammans och allt var lugnt så jag sa till Vera ”att nu vilar vi, du och jag. Vi behöver vila för vi har kämpat så”. Fick gonattpuss sen la jag mej

runt halv två på natten väcktes jag av nattvaket. Jag gick till Veras sida och såg henne ligga där lugn och fridfull. Hon hade släppt taget och somnat in. Jag tände ett ljus och blev lämnad ensam med Vera resten av natten. Jag tog fram kort på barnen, Jacks teckningar och vårat bröllopsfoto och ställde vid hennes säng. Satte på lite musik vi båda gillade. Nu kunde vi vila ut efter vår kamp..

Ja..kan nog inte berätta det bättre än så. Det är tomt här. Saknar henne så otroligt.