En uppdatering av min cancer och vad som hänt mig efter cancern.
- Under hösten 2005 hittar jag en knöl i bröstet. Under sommaren hade jag haft en knöl som kom och gick och därför trodde jag i min enfald att den skulle försvinna.. Knölen alltså… så jag brydde mig inte..
- Rullgardinen åker ner, för jag har så mycket med skolan och någon bröstcancer är det inte.
- Under våren gör jag klart praktiken och lite annat som har hakat efter, utom min c-uppsats.
- Den 25 april 2006 tar jag mod till mig och ringer vårdcentralen
- Får komma dit samma dag på eftermiddagen. Läkaren känner och bedömmer att jag måste få remis till mammografi. Hon känner också en svullen lymfknuta i armhålan.
- Hem och mår dåligt…
- Väntan… när kommer brevet
- Blir så kallad till mammografi den 10 maj. Den älskade maken följer med. Han är med när allt görs. Efter mammografin får jag sitta ut och så blir jag inkallad igen. Det görs nu ett ultraljud och en finnålspunktion av knölen. Doktorn tror inte att hon får ut tillräkligt med celler och detta talar hon om för mig.
- 17 maj, dagen jag aldrig glömmer, är den dagen då de ringde från mammografin och bad mig att jag skulle få komma igen den 22 maj. Dagen då jag började BLOGGA. (Detta gjordes på Aftonbladet. En dag i februari 2006 var jag dum och raderade allt där. Började blogga här på WP istället. Håller nu på att flytta över bloggen hit, men det tar tid. Nu är september och oktober klara för överflyttning och kommer antagligen nu i dagarna).
- Helgen nu gick i det svarta ångestens tecken
- 22 maj, grovnålspunktion. Ont! Fast doktorn var bra och gjorde bara ett hål.
- Ånges.. väntan, oro och ovisshet.. som åt upp mig..
- 8 juni.. återbesök på bröstmottagningen.. Jag har bröstcancer!
Så långt var det en ångest.. en ovisshet.. ett mörker.. de värsta dagarna i mitt liv… efter den 8 juni så visste jag.. så mycket mer.. det var cancer och den går att bota.. nu gällde det livet…
- 10 juni, åker till skåne och träffar mina döttrar som bor hos sin pappa. Bor hos min mor. Har sonen med mig
- 12 juni åker vi hem.
- 13 juni första cytostatikabehandlingen. Jag har hår.
- 26 juni håret rakas av hos frisören.
- 28 juni jag får min peruk
- 30 juni ramlar håret på venusberget – jag får en chock. Detta hade jag inte räknat med.
- Under juni gjordes också en lungröntgen, en skelett scint och så ultraljud över buken. Allt för att se så jag inte hade några metastaser. Det hade jag inte.
- 25 juli får jag min tredje dos med cytostatika. Nu är det bara väntan på op som ska komma.
- Den 8 augusti är jag till kirurgen för bedömning innan op. Min kropp har reagerat jättebra på cytostatikan och därför bedöms det som ok för operation.
- Den 14 augusti opereras bröstet bort tillsammans med 9 lymfkörtlar i armhålan.
- 24 augusti till KSS och bröstcancerträff. Bröstsjuksköterskan tömmer mig på drygt 3,5 dl vätska som har stått i sårhålan.
- 26 augusti till akuten, tömmer 2,2 dl vätska.. sätts in på penicillin.
- 5 september till återbesök hos onkologen. Jag får nu besked om ytterligare fyra omgånga cytostatika och sen blir det strålning och därefter hormontabletter i fem år. Jag frågar om aggrissiviteten. Han säger inget om Her-2. Får ytterligare 10 dagar penicillin.
- 18 september cytostatikan börjar igen.
- 20 oktober får jag min sista cytostatikabehandling.
Så åker vi på semester i början av november. Detta bli upptakten till att jag idag mår som jag mår. På fredagen just innan hemresan får nämligen sonen halsfluss. Jag får också halsflussbakterierna, fast genom cytostatikabehandlingen är min kropp nersatt och detta gör att de ”gram positiva streptokockerna” går ut i blodet. Min sepsis (blodförgiftning) var där.. inkom på Helsingborgs lasaretts infektionsavdelning med 40,9 i feber.. och då hade jag fått en rejäl omgång med antibiotika intravenöst (rakt in i blodet).
Cancerbehandlingen fortsatte i december. Då blev det tid för strålning. Först en resa då det fixade sig med min form (den man ligger i) och CT buk (för att inte skada för många organ under strålningen). Sen 25 dagar tur och retur till Sahlgrenska i Göteborg. En resa på 20 mil enkel resa.. alltså 40 mil om dagen… Tur är så går det en bra buss. Åkte hemifrån 06.20 och var hemma 17.00 dagligen.
Det var då det var en dum bloggare som tyckte att jag skulle jobba natt samtidigt!
Så den 22 januari gjorde jag min sista stålningsdag.
Precis innan stålningen började så åkte jag in med en oförklarlig feber. Fyra dagar på KAVA innan jag fick åka hem. Även i januari fick jag en oförklarlig feber och fick åka in. Då fick jag antibiotika med mig hem och slapp bli inlagd.
Nu var det alltså tre antibiotikakurer sen jag slutade med cytostatika.
Den 12 februari var jag på återbesök till min onkolog. Då fick jag reda på att jag hade haft en riktigt elak jävel i bröstet. Jag fick också tamoxifen utskrivet och började käka dem när jag kom hem. En tablett om dagen i fem (5) år!
Den 17 februari så åkte jag till akuten. Hade ont i bröstkorgen till vänster och andningsproblem. Kunde inte djupandas. Blev hemskickad efter tre (3) timmar med recept på panodil och diklofenak (funderar starkt på att anmäla denna doktor, fast orkar inte just nu). Remiss till röntgen skickade han men Inga prover togs på mig.
Så den 26 februari var jag och röntgade mig. Då mådde jag dåligt, somna i taxin hem och hade feber. Detta var ju inte direkt kul. Tog kontakt med vårdcentralen när jag kom hem och fick komma in dagen efter. Det var då jag fick reda på att jag hade lunginflammation. Ytterligare en penicillinkur.
Så kom ju den där skiktröntgenkallelsen och jag gick ner i det svarta metastashålet. Ända till jag fick reda på varför jag vart kallad. Första gången som röntgen har varit snabba sen år 1973 då sjukhuset byggdes. Skrämmande att det drabbade mig!
Min kirurg ringde upp mig den 30 mars om svaret på min skiktröntgen och jag fick då veta att jag i höger lunga hade lite skugga och några svarta prickar. Detta berodde säkert på lunginflammationen. I vänster lunga hade jag en varhärd. Denna varhärd var 2 cm i diameter. Så inga metastaser. Ny skiktröntgen planerades och gjordes också den 21 april då jag fått vara en natt på MAVA och sen en natt på KAVA (då jag fått 39,8 i feber hemma) och då skiktröntgades också buken på mig. Varhärden hade minskat något och av de svarta prickarna var bara en kvar och skuggan fanns inte längre.
Så nu den 15 juni fick jag ju feber igen… den 16 juni konstaterades rosfeber och ytterligare en omgång antibiotika. Detta är sjättegången jag får antibiotika sen i november. Nu känner jag starkt att jag vill bli frisk!!!
Den 2 juli börjar jag på sjukgymnastiken.
Den 19 juli ska jag till vårdcentralen för att träffa min husläkare och nu ska mitt immunförsvar utredas om jag behöver medicinera upp detta. För det tar på psyket att aldrig bli frisk.
Jag har ingen cancer längre!
Mitt motto:
Jävla knöl.. jävla sjukdom.. jävla anamma…
Andra bloggar om: bröstcancer, cancerbehandling, infektioner, antibiotika, sjuk, frisk, död, ångest, leva
Filed under: Cancerbehandling, Min cancer | 2 Comments »