Bara gråter

Idag är ingen bra dag.. Det tog tid innan jag somnade igår.. tankarna gick åt helt fel håll hela tiden… det var bara knölen, knölen.. som tog upp min tankeverksamhet…

Idag mår jag rent ut sagt skit!

Efter att ha pratat med den älskvärda maken så sa han att jag skulle ringa kuratorn.. så jag försökte ringa kuratorn på vårdcentralen.. för jag behöver någon att prata med.. Då visade det sig att hon är anträffbar efter kl. 16,00 idag!!!! Är detta normalt? Får man inte lov att må dåligt psykiskt i detta landet?? Tydligen inte…

Ringde till sjukhuset.. hon i växeln fick nog höra lite mer än vad som var tänkt.. men även hon reagerade på att inte kuratorn på min hemort var anträffbar förrän efter 16.00… Tvi… Grät så det skvala i telefonen… fast jag försökte vara neutral.. tji fick jag…

Så nu skall jag ringa till en bröst SSK klockan 10 för att höra hur jag skall göra.. eller om hon kan hjälpa mig… Mår så dåligt..

Vill inte bli något psykfall.. men risken är mycket stor nu.. jag tvingar mig till att käka.. jag tvingar mig till att lägga mig och försöka som (fast det inte går) jag tvingar mig till att göra saker…

Räkningarna är ännu inte betalda… dammsugaren skulle behöva gå en runda i lägenheten.. men jag ORKAR inte…

Är så himla less på att inte ha fått något nummer eller ens en ansats till att jag kommer att få må så här.. det är inte humant.. Undrar om detta inte strider mot FN konventioner… För detta är TORTYR..

Jag sitter mellan två avdelningar.. jag är klar på mammografin.. och jag ska vidare.. men genom detta så är det ingens skyldighet att ta hand om mig som patient tydligen…

Nej.. nu måste jag försöka få i mig någon fast föda… fast det tar emot.. för magen är en stor klump bara….

En rätt hyfsad dag.. galla över sjukvården

Idag var det svårt att komma upp ur sängen..

Somnade inte förrän klockan 02.00 i natt.. efter att ha varit uppe och käkat en bit med rökt korv.. (ja, jag har lite underliga saker för mig)

Hade en massa hjärnspöken om sjukvården i Sverige.. och en hel del varför? som snurrade runt i hjärnan.. försökte att fokusera på något vettig istället.. som tentan som jag skriver i morgon (onsdag), om jag nu orkar åka till skolan och skriva tentan.

Det är så jobbigt att vänta.. väntan är som en stor ballong som bara blir större och större och alla bara väntar på att den skall spricka.. men det gör den inte.. inte än..

Mina tankar i natt var inte så roliga.. jag funderar starkt över mitt yrkesval och detta är inte roligt.. vet inte om jag har lust att tala om vad jag har utbildat mig till.. men efter tre år på Högskola och i det närmaste klar.. (skall bara gå upp med min examensuppgift).. och så blir man bemöt på detta sättet..

Min uppfattning om Svensk sjukvård har fått sig en stor törn.. För att behöva vänta så här länge.. det är inhumant.. det är inte omvårdnad av patienten och det är absolut inte att sätta patienten i fokus..

Hade behövt en kurators kontakt.. eller i varje fall en person som man kunde ringa till och få ösa sin galla över när man mår så som man gör just nu…

Maken är ett stort stöd.. men han skall inte behöva få all galla över sig..

Idag är ändå en bra dag.. vi har gjort en hel del.. vi har sett action på hög nivå och det var kul.. och skingrade mina lite dystra tankar för några timmar… Så kom man hem och allt var skönt.. då får man msn kontakt med en vän som frågar om man har fått något besked.. och direkt ramlar man ner i det där mörka hålet som man nästan under dagen lyckats ta sig ända upp till kanten..

Usch.. rullgardinen är nerdragen igen… och fortfarande ingen kallelse eller telefonsamtal idag..

Bläääää

Undrar

om jag kommer att kunna sova inatt..

För varje dag som går så blir det en dag närmare besked.. och om jag nu får kallelsen och så måste vänta ytterligare några dagar.. kommer jag att kunna sova då???

Jag tror inte detta.. livet är så mycke mer än bara att vänta.. men som det känns nu så sitter jag i livets väntrum.. och jag undrar när tåget skall gå.. för ingen finns här att fråga och informationen jag har fått är knapphändig…

Nej, sängen ser ut att vänta på mig.. så jag gör ett försök…

Ps. lär väl somna om några timmar så där.. som tur är får jag sova en runda på eftermiddan.. oftast.. och det är skönt…

Ny rapport

Nu har posten varit här..

Inget nytt!

Det ringde och det stod ”hemligt nr”.. Sjukhuset..

Nej då.. det var chefen.. som undrade över en sak..

Tvi.. det är outhärdligt…

Hjärnspöken

Tog tid att somna igår. Genom att jag sitter på nätverk så kunde jag inte gå upp och skriva något här då… Har också datorn i sovrummet där både den älskade maken och den lille älskade sonen sover.

Hjärnspökena som jag just nu brottas med har namn. Hemska namn. Fast på ett sätt är det bättre att sätta namn på dem.. så jag vet vem av dem det är som hemsöker mig.

Ångest – Detta är den hemskaste.. Det är mycket om livet och döden.. och även ångest för vad som kommer att hända..

Oro – Denna gnager stora djupa hål i min själ. Den är hemsk på det visset att har den väl satt sina klor i mig så är det svårt att få bort den, utan att skada mig själv.

Ovishet – Detta hjärnspöke är också ofattbart hemskt. Ovisheten på vad det är och när jag kommer att få besked.

Fokusering – Detta är också ett av mina hjärnspöken.. att försöka att fokusera på något annat.. vilket är jättesvårt…

På ett sätt så har jag överlevt så här långt…

Men nu börjar jag bli trött på att få vänta..

Jag har tittat igenom vad som har hänt hittintill.. och det är ingen rolig läsning.

1. Hittade min knöl
2. Ringde till Vårdcentralen och fick tid samma dag. Detta var den 25 april. Remiss skulle skickas till sjukhuset.
3. Fick kallelsen i början av maj och jag skulle vara på mammografin den 10 maj.
4. Den 10 maj genomgick jag mammografi, ultraljud och punktion.
5. Nu skulle jag få vänta ca 10 dagar.
6. Den 17 maj (onsdag) rinde de från mammografin och sa att proverna från punktionen inte räckte, utan jag skulle få komma igen för ny punktion. Ville ha tid så fort som möjligt. Hon på mammografin sa då att jag skulle få komma på måndagen den 22 maj. Varför inte då redan på torsdagen eller fredagen. Nej, det gick inte för hela personalstyrkan var då på utbildning.
7. Måndagen den 22 maj kl. 08.00 var jag på sjukhuset för ytterligare en punktion. Denna gjorde ont. Nu fick de i alla fall mycket material att arbeta med…
8. Idag är det måndagen den 29 maj.. jag har fått vänta över en månad på vad det är som finns i mitt bröst.. Mår illa!!!

Nu väntar jag bara på att posten skall komma.. och hopp om en ny kallelse..

Usch imorgon är det MÅNDAG

I vanliga fall så gillar jag måndagar… För det är på något sätt en nerräkning till helgen.. Ja, jag är optemist.. för hade vi inte haft måndagar så hade vi inte kunnat njuta på samma sätt av helgen…

Precis som det är med vintern.. hade vi inte haft dessa kalla och läskiga vintrar med köld och mörker så hade vi inte kunnat njuta av sommaren på det sättet som vi gör… vi tappra nordbor

Men nu vill jag på något sätt att det skall bli måndag fort.. fast samtidigt vill jag att tiden stannar.. För på ett sätt så vill jag veta vad det är för knöl och på ett sätt vill jag inte veta.. Ja, knölen regerar.. knölen bestämmer över mitt liv.. och över vad jag gör och hur jag är.. det är hemskt… jag vet att jag inte skall bry mig om den.. men den är där.. hela tiden..

Den tar min tid i anspråk.. jag vill inte det.. jag vill inte tänka på den.. jag vill göra annat.. men nää.. den är där när jag vaknar.. den är där under hela dan och den är där när jag skall (försöka) somna…

Den besämmer över mig.. den har tagit mitt liv i besittning.. den har mig i sitt grepp…

JÄVLA KNÖL…

Sommar

Idag har varit en mysig dag..

Vi tog en cykeltur i det fina vädret och nu är det sommar känns det som.. Sonen uttryckte just detta att det lukta sommar när vi cykla förbi korna i hagen och det luktade koskit…

Flugorna surrar, svalorna flyger och lärkan drillar i skyn.. solen skinner och vattnet ligger spegelbland.. kan man något annat än att vara rofylld…

Jo.. knölen sitter där den sitter.. och det ömmar när man har cyklat på gropiga grusvägar…

Tvi…

Senare på dagen tankar

Tvi och jävulskap.. får man verkligen må så här… tankarna far omkring och ångesten gör sig påmind hela tiden…

Även om det är cancer jag har så vet jag att oddsen är betydligt bättre i dag än vad de var för säg 20 år sedan.. men ändå..

JAG VILL INTE… jag vill vara frisk och ha en fungerande hjärna som inte tänker på den här knölen hela tiden.. jag vill vara en glad prick.. men det är jag inte nu…

Jag är en riktig bitch.. jag blir irriterad för minsta lilla och jag tjatar och gnatar och när inte människor i min omgivning gör som jag säger så blir jag sur och irriterad och blir arg och börjar gråta.. jag säger saker jag inte menar och det är så tungt..

Jag vill ha besked nu.. i denna sekund.. jag vill veta vad det är för knöl.. och att den försvinner nu.. den skall inte vara i min kropp och ställa till det.. Den skall bort, bort, bort… bort från jordens yta…

Känslan att det skall vara cancer gör att jag känner mig som en liten skit.. det är knölen som bestämmer över mig.. och känslan är mig övermäktig..

Vad det någon som sa svårmod?? Ja, det är väl det minsta..

Denna ovishet är fruktansvärd.. jag vill bara lägga mig i fosterställning och ligga så tills jag vet vad det är för något som finns i bröstet..

Tanken på att alla kvinnor har det så här från det att de hittat en knöl tills de får ett besked på vad det är.. är skrämmande.. vi har en sjukvård här i landet som skall sätta patienten i centrum.. så fan heller.. (ursäkta mitt ordval).
Det är inte omvårdnad av en patient när man får gå i ett antal dagar med ovisheten om att det kan vara cancer man har utan att få någon proffesionel person att prata med.. Kuratorskontakt skulle sättas in så fort man har varit på vårdcentralen och blivit remiterad till sjukhuset.. Det är omvårdnad.. för detta är rent ut sagt rena tortyren av en människa.. Man bryts ner i sina atomer och så får man ingen kurator.. fast man mår skit och känner sig som ett ruttet lingon.. som ändå ingen bryr sig om…

Är det så att alla kvinnor som hittar en knöl i bröstet blir behandlade så här av den svenska sjukvården år 2006 så är det katastorf.. det får vara hur många bröstcancer galor det vill.. men kvinnan som står där ensam med sin knöl skall få proffesionel hjälp från det att hon tar kontakt med sjukvården.. fram tills dess att hon har fått besked…

Undrar hur det är med männen när de misstänker att de har fått prostatacancer och får vänta på besked.. om de också blir lämnade åt sitt öde fram till diagnos???????????

Jag är tuttfixerad

Har kommit på mig själv med att vara tuttfixerad.

Jag som tjej får ju inte vara detta och jag skäms nästan för att skriva detta. Men verkligheten har hunnit ifatt mig.

Var nämligen till affären för att handla och kom på mig själv med att titta på alla bröst som fanns i närheten. Det var mycket tankar som for omkring:

* Kollar hon sina bröst?
* Finns det en knöl i det där bröstet?
* Är det där bröstet äkta eller är det ett inlägg?

För att inte tala om alla unga tjejer man ser.. kollar de sina.. har de silicon och hur stor är då chansen att de skall hitta en knöl?

Jag har min knöl.. jag har något som inte skall vara i min kropp. Jag känner att det inte är en del av mig och jag vill att den skall försvinna.. men lik förbannat är den kvar när jag vaknar på morgonen tills dess att jag går och lägger mig…

Just nu är den vackert blå.. efter punktionerna.. och den ömmar.. det är inte knölen som ömmar utan själva bröstet..

Ovisheten på vad det är är smärtsam.. tankarna som far runt är också mycket smärtsamma..

Nu skola jag äta.. jag återkommer under dagen.. om inte tankarna tar överhand

Fredag… Kan inte tiden gå lite fortare

Nu sitter man i skolan.. efter att ha skrivit en tenta som nog inte gick så bra.. men herre Gud.. det är inte hela livet om jag får ytterligare en omtenta.. Studietiden är sådan att man måste skriva tenta.. lika bra att man inser detta.. Det var jobbigt att gå upp tidigt i morse för transport till högskolan. Tankarna igår var inte att leka med.

Jag känner mig tom. Tom på allt.. från känslor till tankar och ändå går min hjärna på högvarv.. Tiden släpar sig fram.. Hoppas att jag har fått någon kallelse när jag kommer hem idag i min lilla gröna postlåda.. för jag vet inte hur många dagar till som denna tortyr skall fortgå..

För det känns som tortyr.. Dessutom blir jag hela tiden påmind om knölen och bröstet.. för jag är fortfarande öm i det och så fort man går in och skall läsa nyheter så nog står det om bröstcancer överallt.. Känns lite som om det är ett vasel eller någon form av signal åt mig.. Att vänta dig inte att det skall vara något snällt som sitter i bröstet.. det är en STOR cancerknöl.. och jag, knölen kommer att ta över ditt liv.. så det är lika bra att du anpassar dig till situationen och följer med på den här resan, vare sig du vill det eller inte.. för det är jag som bestämmer..

Själv har jag inget att säga till om.. det bara är till att följa med…