En kommentar som jag måste utvecka

Trollan skrev en kommentar i min Frågelåda.
Och denna kommentars frågor lägger jag ut här för de kräver ett eget inlägg.

Trollan frågar: Hur känns det att bröstcancer är så vanligt så att när någon drabbas så är det lite så att omgivningen rycker på axlarna precis som om det vore en förkylning och inte en dödlig sjukdom med tuff behandling och allt därtill?

Nu ska jag svara:

Jag har råkat ut för alla typer av reaktioner.

Någon har bara ryckt på axlarna och tyckt att det inte är något. Fast de vet inte om vilken tyff behangling man faktiskt genomgår. De ser inte allvaret… tyvärr…

Någon har faktiskt börjat gråta och tyckt så synd om mig. Då känner man sig inte helt tillfreds med sig själv. Eftersom jag faktiskt inte har gråtit över att jag har cancer. Jag har gråtit men det har inte varit över cancern utan mer som en biprodukt av den.. att jag t.ex. inte orkar städa eller när jag fick lämna familjen för att ligga kvar på sjukhuset. Och när jag saknade dem när jag låg på infektion i Helsingborg.

Någon har faktiskt tagit det rätt så neutralt (som en förkylning) och vi har kunnat prata jättemycket om det.. och då på ett bra och vettigt sätt…

Någon har tyckt att det har varit hemskt.. antagligen för att det för den personen har kommit för nära.. Kan inte säga det för många gånger: Cancer smittar INTE!!

Någon har rent ut frågat vad som har hänt och när jag har berättat så har det varit en bra sak.. både för personen ifråga och så för mig…

De värsta är nog de människor som tittar.. flinar lite bakom ryggen (ofta ungdomar som inte förstår bättre) och som inte kommer fram och frågar. Vill jag prata om det så berättar jag.. vill jag inte eller inte orkar så säger jag det… för så ärlig måste man vara mot sig själv…

Omgivningen vet inte vilken tuff behandling man faktiskt genomgår.. man måste nog vara sjuk själv eller en närstående för att faktiskt se…

För även om jag går och handlar så ser de mig inte när jag ligger och kvider för att jag inte har någon matlust.. eller blir sur och irriterad för att jag har förstoppning.. eller när jag kommer hem och har fått cytostatika och svetten rinner om mig… eller hur det blir när jag får en, för en frisk människa, normal infektion.. eller hur det är att bara åka iväg till sjukhuset för att få behanling.. eller när jag vaknar och trycker i mig en massa tabletter för att förhindra en massa biverkningar…för detta är så mycket mitt privata.. (fast jag bloggar ju om det)

Okunskap är något som måste bekämpas. Ju fler som får reda på hur det är med cancer och vilken tuff behandling man faktiskt genomgår.. desto bättre är det…

Det kan ju vara därför jag bloggar.. och på något sätt så har ni alla bloggare tur…
Tur för att jag har den bröstcancer jag har.. och för att jag i princip får hela arsenalen av behandling som finns..