Har funderat och grubblat en massa. Över om jag ska fortsätta bloggen eller inte. Jag kommer inte fortsätta blogga här. Det känns inte rätt på nåt vis. Jag har aldrig varit intresserad av att blogga. Det var Pysans grej. Det var här hon fick ut mycket av sin frustration, sorg och ilska. Det var här hon fick sånt otroligt stöd av er allihop. Det jag inte kunde ge henne fick hon här..och tvärtom. För mej var och är, det alltid att prata om saker och ting. Pysan kunde skriva av sej. Det kan inte jag på samma sätt. Detta är och förblir Pysans blogg. Den kommer inte tas bort..nånsin
Man måste orka släppa taget. På nåt jävla vis måste man hitta kraften att göra det. Att krampaktigt hålla sej kvar vid nånting man inte kan få tillbaka, gör inget bättre. Snarare tvärtom tror jag. Minnena bär jag med mej vart än jag kommer att gå. Saknaden likaså. Ensamheten är stundtals förlamande, men då är det som att jag hör Pysans röst: ”Jamen du och Jack kan väl sticka ut och cykla..eller åka till Mariestad eller vad som helst. Fast ni behöver ju inte göra av med alltför mycket pengar”.
Då måste jag ju inse att jag är ju inte ensam. Pysans sätt att prata, att resonera runt saker..det sitter ju i skallen. Vi kände ju varandra såpass mycket utan och innan så vi knappt behövde säja nåt till varann ibland. Saker bara skedde. Så hon finns ju kvar. Inom mej. Hela hennes väsen känns på nåt vis. Som om hon planterade en god och snäll horrocrux i mej (Ni som läst Harry Potter får förklara för dom som inte gjort det).
Några av er har redan addat mej på Facebook. Det är fritt fram för andra också som vill prata och minnas Pysan. Sök på Stefan Lundberg.
Pysan ville att jag och sonen, så gott det går, skulle fortsätta vara som vanligt. Fortsätta våra knäppa upptåg, leka SvampBob, ha fredagsmys och allt det där. Att veta att det är ok att skratta ändå. Man hittar en massa styrka i skrattet. Att minnas dom ljusa och goda minnena driver dom mörka och dystra på flykten. Jag får en massa lindring av det.
Det kommer funka så för er också. Så minns Pysan med ett leende. Det gör jag..
PS: Tänk på att uppföra er. Ta er fredagsöl eller vin eller läsk, ha kul med era vänner och ta hand om varann. Annars kommer en silikon-tutte att med kraft träffa er mellan ögonen..nånstans ifrån 🙂
Miljoner tack och kramar
Stefan
Filed under: Min cancer | 45 Comments »