En slags avslutning

Har funderat och grubblat en massa. Över om jag ska fortsätta bloggen eller inte. Jag kommer inte fortsätta blogga här. Det känns inte rätt på nåt vis. Jag har aldrig varit intresserad av att blogga. Det var Pysans grej. Det var här hon fick ut mycket av sin frustration, sorg och ilska. Det var här hon fick sånt otroligt stöd av er allihop. Det jag inte kunde ge henne fick hon här..och tvärtom. För mej var och är, det alltid att prata om saker och ting. Pysan kunde skriva av sej. Det kan inte jag på samma sätt. Detta är och förblir Pysans blogg. Den kommer inte tas bort..nånsin

Man måste orka släppa taget. På nåt jävla vis måste man hitta kraften att göra det. Att krampaktigt hålla sej kvar vid nånting man inte kan få tillbaka, gör inget bättre. Snarare tvärtom tror jag. Minnena bär jag med mej vart än jag kommer att gå. Saknaden likaså. Ensamheten är stundtals förlamande, men då är det som att jag hör Pysans röst: ”Jamen du och Jack kan väl sticka ut och cykla..eller åka till Mariestad eller vad som helst. Fast ni behöver ju inte göra av med alltför mycket pengar”.
Då måste jag ju inse att jag är ju inte ensam. Pysans sätt att prata, att resonera runt saker..det sitter ju i skallen. Vi kände ju varandra såpass mycket utan och innan så vi knappt behövde säja nåt till varann ibland. Saker bara skedde. Så hon finns ju kvar. Inom mej. Hela hennes väsen känns på nåt vis. Som om hon planterade en god och snäll horrocrux i mej (Ni som läst Harry Potter får förklara för dom som inte gjort det).

Några av er har redan addat mej på Facebook. Det är fritt fram för andra också som vill prata och minnas Pysan. Sök på Stefan Lundberg.

Pysan ville att jag och sonen, så gott det går, skulle fortsätta vara som vanligt. Fortsätta våra knäppa upptåg, leka SvampBob, ha fredagsmys och allt det där. Att veta att det är ok att skratta ändå. Man hittar en massa styrka i skrattet. Att minnas dom ljusa och goda minnena driver dom mörka och dystra på flykten. Jag får en massa lindring av det.
Det kommer funka så för er också. Så minns Pysan med ett leende. Det gör jag..

PS: Tänk på att uppföra er. Ta er fredagsöl eller vin eller läsk, ha kul med era vänner och ta hand om varann. Annars kommer en silikon-tutte att med kraft träffa er mellan ögonen..nånstans ifrån :)

Miljoner tack och kramar
Stefan

Slutet

Vet att många av er vill veta om Pysans sista tid. Så jag kopierar från Facebook vad jag skrev där. Känner att jag inte orkar skriva om det igen. Kommer knappt ihåg exakta datum eller dagar. Allt flöt ihop med varann. Så det får som sagt bli det här som jag skrivit på FB. I alla fall för stunden..

”Det började väl nånstans med att Vera blev tröttare och tröttare. Mindre och mindre aptit. Vi var övertygade om att det var alla mediciner som spökade plus operationen som tog på krafterna. Till slut bara sov hon hela dagarna och åt inget. Då åkte hon in till sjukhuset. Detta var förra tisdagen. Prover togs, hon fick blod och antibiotika. Jag ringde och pratade med henne. Kunde knappt höra vad hon sa för hon var så muntorr. Förra fredagen berättade hon att hon fått en morfinpump och då tror jag att jag insåg vartåt det var på väg. Bröt ihop och grät på ett sätt jag aldrig gråtit. Formligen skrek ut ilska, vrede..fyra års oro. Åkte in dagen därpå och då berättade doktorn att hon fått metastaser på levern. Det gick bara åt ett håll. Låg och grät mot hennes axel och förbannade världen, sjukdomen, allt. ”Det är inte rättvist. Vi förtjänar inte det här. Så som vi kämpat hela jävla tiden”

Sen ringde jag mor och far där sonen var och bad morsan komma med Jack till sjukhuset. Vi berättade för honom som det var. Vi har aldrig undanhållit honom något om sjukdomen. Han blev så klart jättelessen. Men jag och Vera hade redan bestämt var mamma skulle hamna. Mamma skulle flyga upp till himmels-Tossa och vänta på oss. Och precis som i Nangijala så kommer det bara kännas som några dagar för henne innan vi kommer. Pappa och Jack ska bli gamla gubbar först.

Hennes största önskan var ju att få avsluta hemma och i tisdags eftermiddag kom hon hem. Jag hade sett till att sjuksängen stod precis vid hennes dator och i närheten av alla sina blommor. Första natten var vi ensamma hemma, Vera, Jack och jag. Fast det var jobbigt och på morgonen så rann all ork ur mej för jag sov inte alls första natten. Då såg dom till att jag hade nån hos mej hela tiden som avlastning och Jack fick åka till farmor och farfar. Innan han åkte så satte han sej bredvid Vera och sa: ”Gonatt, mamma”. Det märktes att han tyckte det var jobbigt att se mamma så dålig..

Sen satt jag hos Vera all min vakna tid, Smorde hennes torra läppar och varje gång plutade hon med läpparna så vi kunde pussas. Torsdagen var jobbig för flickorna skulle komma och jag var orolig att Vera inte skulle vara ”klar” nog att märka att dom var där. Men när hon hörde deras röster var det som om hon tog dom sista krafterna hon hade och kramade tjejerna så gott det gick. Efter det var hon så lugn, så lugn. Som om hon väntat kvar så hon fick ta farväl av alla barnen..

Sen fick vi vår sista kväll tillsammans och allt var lugnt så jag sa till Vera ”att nu vilar vi, du och jag. Vi behöver vila för vi har kämpat så”. Fick gonattpuss sen la jag mej

runt halv två på natten väcktes jag av nattvaket. Jag gick till Veras sida och såg henne ligga där lugn och fridfull. Hon hade släppt taget och somnat in. Jag tände ett ljus och blev lämnad ensam med Vera resten av natten. Jag tog fram kort på barnen, Jacks teckningar och vårat bröllopsfoto och ställde vid hennes säng. Satte på lite musik vi båda gillade. Nu kunde vi vila ut efter vår kamp..

Ja..kan nog inte berätta det bättre än så. Det är tomt här. Saknar henne så otroligt.

Bloggen..

Det blev en ganska bra dag idag. Cykeltur med glassätning. Besök av kuratorn med bra snack. Fick faktiskt lust att spela lite dataspel igen en liten stund. Sonen skrattat högt åt SvampBob och andra favoriter. Tidigare kvällar har han varit lessen. Då har vi tröstat varann och pratat, men ikväll var det en glad men trött kille som hoppade i säng. För i morgon vill han till skolan. Det känns bra..

Man får ta dom här tillfällena när dom kommer. Jag skyndar ganska långsamt med allt just nu. Kuratorn sa att man måste ta allt i sin egen takt. Känns att det måste bli så. Har tänkt mycket idag. Har tänkt ljusa minnen från livet med Pysan. Känns lite som att det är vad den här bloggen ska vara till nu. Både mina och era ljusa minnen. För idag har jag känt en lindring i att tänka på allt det fina vi hade. Saknaden är ju fortfarande enorm och kommer så vara. Länge! Men Pysan vill att jag ska tänka på allt kul vi gjort..det romantiska..tramsiga. Förutom att sörja. Och av erfarenhet vet jag att det är bäst att göra som hon tycker :)

Tomhet..

Idag åkte vi till marknaden här i Töreboda. Jag och sonen..

Det var oerhört jobbigt..kändes som jag fick torgskräck nästan..

Det är så tomt inom mej. Det sitter en klump i halsen på mej hela tiden idag. Försöker göra något praktiskt men det är som nån slags handlingsförlamning slagit till. En så stor del av mitt liv är borta så jag känner mej halv..ur funktion. Har lust att packa mina och sonens viktigaste saker och fly till Spanien tillsammans. Där nere fanns inte den jävulska sjukdomen för oss. Där var allt som vanligt om än bara för en vecka..

Varför just vi? Vi kämpade ju så..vi förtjänade inte att det skulle gå så här. Det är så jävla orättvist..

Jack har skapat ett nytt motto åt oss. ”Fuck you, cancer”. Vi kör på det..

Saknad..

Jag och Pysan träffades på Aftonbladets singelchat, sommaren 99. Vi började chatta och intresse uppstod som det heter. Jag ringde henne så jag fick höra hennes röst. Har alltid gillat skånska, så det var ju en bra början :). Jag fick dessutom reda på att hon snusade. Vilken jackpot! Nu behövde man ju inte ta ur prillan när man skulle hångla. Praktiskt ju. Mycket mejl, chat och telefonsamtal blev det. Vi märkte redan då hur vi kunde prata om allting med varann.

Det var ju dax för mej att åka ner till henne. Trots att vi kom bra överens på telefon och chat så vet man ju aldrig hur en person är IRL. Tog tåget ner. Det stannade på Knutpunkten (eller Knutan som kidsen i Helsingborg säjer numera). Jag klev ur tåget. Där stod Pysan. I klädd en rosa t-shirt, jeans och cowboyboots med fransar. För att inte tala om det där underbara burriga hårsvallet. Vi var ju båda oerhört nervösa, men vi kramades och då säjer hon: ”Släpper du mej nu så ramlar jag ihop i en hög”. Hennes ben skakade så av nervositet :). Jag släppte inte..

Kände jag ville skriva nåt ljust fint minne om min Pysa. Så då fick det bli om vårt första möte

Borta..

”När ni läser det här har jag gått ut genom grinden. Jag har passerat gränsen mellan livet och döden..

Jag finns inte längre..Fast jag vill inte att ni sörjer, jag vill att ni ska minnas mig som den jag var. Jag finns ju fortfarande på nätet och på min blogg

Ta en öl och tänk en tanke, skänk en slant till cancerfonden så fler slipper gå samma öde till mötes som jag fick göra.”

Kram Pysan

Detta var Pysans alias Veras sista blogginlägg som jag lovade henne att jag skulle publicera. Det är så svårt att skriva detta för jag vet hur otroligt mycket bloggen betydde för henne. Jag vet också hur oerhört mycket NI, alla läsare, betydde för henne. Hon började blogga som en slags terapi en gång när vi fick beskedet. Både för henne själv ochför att avlasta mej lite med alla tankar. Hon sjukskrevs ju, men klev upp på mornarna i alla fall, för att skriva här. För att hjälpa sej själv och andra. Kanske jag fortsätter bloggen. Jag vet inte. Får se hur det kommer kännas framöver. Antar att ni kommer vilja veta mer om den sista tiden vi hade. Det är en så jävulsk och ond sjukdom. Den gör inte skillnad på folk. Den drabbar vem som helst, när som helst. Tomheten känns så oändlig just nu..

Så tack ni alla som stöttat henne. Ni betydde så oerhört mycket för henne så det kan ni aldrig ana. Tack!

Kram Stefan

Ingen bra dag…

Vaknade och hade lite ont i magen.. tänkte att det är för att jag är hungrig.. så när maken ändå kokte gröt så bad jag också om att få en.. för dagen hade ju börjat så jävla dåligt.. jag sätter ju telefonen på väckning och jag kan ha tre olika väckningstider… och den första alarmet kan jag också sätta på snooze.. om jag vill.. och jag måste ha tryckt fel.. för istället för 06.30 så hade jag satt den på 03.30… och jag kom till och med upp på sängkanten innan Den älskade maken sa att klockan faktiskt bara var halv fyra.. så jag satte om väckarklockan.. för jag skulle ju ta taxi idag för planerat besök på avd 73… och taxin skulle gå 07.45… och jag skulle vara på sjukhuset 08.30.. men nu blev det ju inte så…

Jag satt där och åt min goda gröt.. och det gick bra.. lite bubbel i magen bara.. inte direkt något jag reflekterade över just då.. utan det kom senare.. så gick jag och satte mig vid datorn.. och skulle ta mina tabletter.. då började jag så smått att få ondare och ondare i min mage.. och jag kunde inte riktigt lokalisera den.. men nu tog jag två av mina mediciner.. och det bubblade.. men tänkte inte mer på det.. och så två tabletter till.. nu hade jag fått i mig omeprazolen och dalasin.. de relativt viktigaste.. och så var det panodilernas tur.. och de åkte ner.. men nu började helvetet.. jag började att få ont i magen.. rejält.. och kallsvettas.. och må tjuvens.. inte alls kul… och så hann jag ut på toa.. och det var tur det.. medicinen kom men inte gröten… och det var bara det att gå ut och avbeställa taxi och dessutom 73:an också.. dessutom fick jag även avbeställa ultraljudet av levern som jag skulle göra i morgon och även taxin i morgon.. skulle få ny tid hemskickad till mig..

Sen gick jag och la mig och sov hela förmiddagen.. medan maken handlade proviva och coka-cola till mig… han e snäll han.. och sen ett litet tag är jag uppe.. för annars somnar jag inte ikväll.. och jag behöver min sömn…

Nu sitter jag här och har gjort den sista saken över till en mapp som ska brännas.. och sen ska vi formatera det här gamla tröskverket.. för det behövs helt klart… Mycket skit som finns i den..

håll tummarna att Den älskade maken fixar det här.. så jag kan komma online.. Sonen har lärt sig cykla.. så nu ser vi inte mycket av honom..

Magsjuka är fan i mig inte kul…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.