Döden nu igen

Posted on juli 31, 2009 by Stefan

Läser Sofias inlägga på Bloggvärldsbloggen.. om döden.. den där som börjar räknas som min kompis.. och jag har redan här någonstans på bloggen talat om hur jag har fixat det jag kan än så länge…

Döden försöker fortfarande bjuda upp mig till en stilla vals.. eller om h*n hellre vill dansa en eldig tango.. det vet jag inte.. för jag har ännu inte sagt ja… för jag vet att om jag gör det så kommer jag aldrig att sluta dansa… jag kommer att dansa ut genom grinden och aldrig återkomma till de levande.. utan får strosa omkring på ängen och sitta i baren och ta ett eller två glas vitt…

Jag har redan förberett hur det ska bli den dagen jag faller ifrån.. jag har ett kuvert som jag har skrivit ner alla mina sidor.. och där jag har skrivit in mitt inloggningsnamn och mina lösenord… och det är bara för maken att gå in och radera.. och ta bort mig… och bloggen ska stå kvar som ett minne över mig.. och jag har redan börja att skriva ner vad det är maken ska skriva på bloggen den dagen som jag inte finns längre..

För rent teoretiskt sätt så är jag närmare döden än många andra… de som är friska som nötkärnor.. Risken för att dö gör mig inte rädd.. fast familjen vill jag inte lämna…

Blogga om döden och att man är allvarligt sjuk är för oss som gör det en otroligt skön terapi.. det är mina ord som sätts på pränt.. jag skriver om döden.. och jag skriver om min ångest.. men jag skriver också med glimten i ögat.. vilket inte en del märker.. min humor är lite åt det morbida hållet.. det är skämt.. men med allvar ändå… eller hur jag nu ska uttrycka mig.. till skillnad från en del andra… som inte kan förstå hur det är att faktisk leva med döden som en skugga…

Om döden kan man säga så mycket.. om dödsångesten som kommer när man har lagt sig och just hittat en perfekt ställning för min onda kropp.. då kommer den.. den hoppar ut som en liten kanin ur trollkarlens hatt.. som den där gubben på en fjäder som när man snurrar på en vev kommer fram ur en kub… då…då passar fanskapet på att komma…

Det som jag fortfarande inte kan begripa är varför vi INTE kan tala om döden som något naturlig.. något som rör oss alla på ett eller annat sätt.. för alla kommer vi att dö.. det är det enda vi vet.. men när och hur är det ingen som vet.. Jag vet inte hur min död kommer att bli.. och jag vet inte när.. det ända jag vet är att jag är lite närmare döden än människorna runt omkring mig.. som det ser ut just nu.. men de kan gå ut och bli påkörda och faktiskt dö ifrån mig.. före mig…

Jag avslutar med att säga som Astrid Lindgren och hennes syskon alltid sa när de ringde till varandra:

Döden! Döden!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Filed under: Ångest, Blandat bös, Blogg, cancer, cancerhelvetet, döden, Familj, Livet i stort, samhälle, Sorg, Tankar, viktigt | Tagged: , , , , |

« »

12 svar

  1. Ia, on juli 31, 2009 at 17:54 said:

    Ja, döden är väldigt ofta ett ämne som är tabu….ändå är det så naturligt, lika naturligt som att födas.
    Jag är inte rädd för att dö, men rädd för vad jag kan komma att behöva genomlida på vägen dit!
    Alla vill väl helst dö i sömnen, soma in utan att veta om det…..men samtidigt skulle jag vilja ha tid att ta farväl, att kunna kyssa o kramar mina kära en sista gång…att säga att vi kommer att mötas igen.
    Jag har skrivit ett brev, som ska öppnas först efter min död….där jag talar om hur jag vill ha min begravning osv….min gubbe har mina nick och lösenord till mina grupper, mailadresser till mina mailkompisar osv….så han kan meddela om jag försvinner.
    Man tror ju ofta att man har tid till allt det där, men när min mamma dog väldigt hastigt, så insåg jag att det HAR man kanske inte!
    Precis som du, så har jag en väldigt vacker bild av döden, ungefär som Nangijala…..jag och mitt ena barnbarn talar ibland om vad skönt och roligt vi ska ha där…..jag är som hans mamma och han är jätterädd att jag snart ska dö!!
    Vi ska ha en djurpark där minsann…,:)))
    Jag har inen dödlig sjukdom (vad jag vet), men min pso KAN på sikt förkorta mitt liv….numera vet man att den tex påverkar både mage/tarm, hjärta/kärl och lever.
    Det blev ett långt inlägg och det bevisar ju att döden är ett ämne som engagerar.
    Kram på dig!

    Ia.. du säger allt så himla bra.. så jag behöver inte kommentera överhuvudtaget.. du sätter fingret på spiken.. kanon skrivet…
    Kram Pysis

  2. Lillemor, on juli 31, 2009 at 19:26 said:

    Hej Pys.

    Det är ett svårt ämne,men man bör underlätta för sina efterkommande hur man vill ha det.Här hemma hos oss har vi diskuterat hur vi vill göra när den dagen kommer.Barnen är också involverade.Man kan krocka så vi dör båda.
    Katterna har dom lovat att ta hand om.
    Men skulle vilja ta farväl innan ordentligt.Man vill så gärna finnas med sina kära.

    Som jag brukar säga man kan vakna upp i morgon och vara död.
    Men det är väldigt vanligt att man vill inte beröra döden man säger om, inte när.Tur är väl det att vi inte vet,man skall verkligen ta till vara på livet varje dag.
    Det har jag insett efter att många nära kära helt plötsligt är borta.
    Men jag har min Pappa kvar i livet som är 96år.Han är piggare än jag och följer med vad som händer och sker.
    Han prickar för vilka tv program han skall se.
    Önskar dig en trevlig kväll med käre maken

    Kram Lillemor

    Hej Lillemor
    Så bra att ni har gjort klart och att barnen har varit med.. för jag tror att det är jätteviktigt att man gör så.. fas barnen här blir så ledsna när det blir tal om döden… Så vi tar det lugnt med att prata så inte de hör.. fast jag har ingen lust just nu att dö.. och tänker inte göra det än på ett tag…

    Jag gillar såna där gamla gubbar som är helt klara i knoppen.. för de är så störtsköna.. vi hade en sån på jobbet.. han blev över 100 och var pigg in i det sista…
    Kram Pys

  3. Soulsister, on juli 31, 2009 at 19:42 said:

    tittar bara in en snabbis medan nätet håller här ute i ingemansland på vackra Öland

    kraaaaaam

    Döden! Döden!
    Jag var på Öland för länge sen.. och jag minns mycket…
    Kom hem snart…
    Kram Pys

  4. Tizzel, on juli 31, 2009 at 20:30 said:

    Usch… jag blir lite lessen… Jag tycker det är hemskt att läsa om hur du förbereder dig. Jag VET att döden är något ”naturligt” och att man borde kunna prata avslappnat om den. Men jag kan inte det!!!
    Ikväll bara kramar jag om dig, Pys. Och tar en smutt på mitt röda vin och säger Skål ta mig fan goa du!!!!
    Kraaaam!!!

    Jag måste förbereda mig.. för jag vet ju inte hur länge jag kan hålla de där stången..
    Döden är naturlig.. fast vi har bara inte förstått att den är det.. och förr så hade alla sett någon som var död.. det har vi knappt nu längre… Man måste lära sig…
    Skål ta mig fan…Fast jag drack igår när vi var innelåsta..
    Kram Pys

  5. Leo Beata, on juli 31, 2009 at 21:02 said:

    Du är klok och modig, Pysan… och jag blir glad av dina ord som innehåller så mycket…
    Döden! Döden!

    Tack för att jag är Modig.. det vet jag väl inte om jag är..
    Döden! Döden!
    Kram Pys

  6. scaber nestor, on augusti 1, 2009 at 5:11 said:

    Min mor gick bort av just det du beskrev hos mymlan, bröstcancer med skelettmetastaser.

    Visst hade hon ont, jag kommer ihåg vissa dagar när hon bara satt i sin fåtölj och tittade ut genom fönstret för dte var allt hon kunde göra, men hon kämpade på och var under några år friskförklarad.

    Men sedan fick hon ont i knät och hade bara klåparen till läkare tittat ordentligt i journalerna och beställt en riktig undersökning så hade det antagligen varit lättbehandlat.
    Men nej, 3 år tog det innan hon fick en remiss och då var hela vänsterbenet angripet och det fanns metastaser i njure och lever.

    Trots detta:
    Läkaren sade att det som till slut fällde avgörandet var att kroppen inte orkade med den sista behandlingen, annars svarade hon riktigt bra på den sista cell****sbehandlingen.

    Hon fick diagnosen bröstcancer 1980, hon gick bort 1996.

    Kör hårt, vad har du att förlora 🙂

    Va kul att få en ny bekantskap.. jag ska gå in och läsa din blogg..
    Jag gör en liten sak.. jag ändrar lite på ett ord i din kommentar.. eftersom ordet är förbjudet i min blogg.. så jag ändra lite.. hoppas att det är ok för dig..
    Jag blir så arg när jag får veta sånt här.. att läkare nonchalerar patienter på det här sättet.. för om din mamma fått göra en röntgen direkt och de hade sett något.. så hade antagligen behandlingen hjälpt.. Grrr… För då hade hon kanske sluppit cytobehandling eller rent av bara strålning…
    Har ni anmält läkaren?

    Klart jag kör hårt… med hjälp av familjen, vänner och kommentarer på bloggen så kommer man otroligt långt… för bloggen är som en terapi.. det är så skönt att kunna vräka ur sig all dynga som samlas i hjärnan.. alla tankar.. skrivs ner och läggs ut på bloggen.. och så kan man gå vidare…

    Kram till dig…
    Pysan

  7. Ewa, on augusti 1, 2009 at 11:22 said:

    Jag har också haft ett sådant brev, för ett tag sedan när jag kände att jag nog klarar det här ett bra tag till rev jag det men nu tänker jag skriva ett nytt. Inte pga av cancern utan för att man aldrig vet vad som ska hända och visst är det viktigt att de runt om vet vad man vill osv.
    Många kramar från Ewa

    Jag tycker att alla mer eller mindre ska fundera över om de inte ska ha ett sådant kuvert.. eller på annat sätt skriva ner hur man vill ha det…
    Kram Pysan

  8. Gunilla, on augusti 1, 2009 at 11:54 said:

    Vad fint gjort av dig att se till att din blogg kommer att finnas kvar och att du redan har ditt inlägg klart när dagen kommer.
    Det borde bi egentligen alla ha. För vem vet vad som väntar bakom hörnet?

    En stor styrkekram till dig Pysan från mig

    Ingen vet när man ska dö.. och då är det bättre att vara förberedd på det värsta.. Då vet de mina om hur jag vill ha det.. och det känns skönt…

    Kram tillbaka… Pysan

  9. sylvia, on augusti 2, 2009 at 0:15 said:

    Trodde innan att jag ville bestämma NGT, hur det skulle va efter jag ej finns mer. Nu säger jag som min 86-åriga faster:Jag bryr mig ej. De får göra precis ,som de vill. Jag finns ju ändå inte. Det är ju mina efterlevande som får fixa och dona.Har samlat på mig musik jag gillar. Skrev upp låtar,som jag tyckte om t.ex. den där ,där ngn pratar med en domare om korten i en kortlek, som han ser som sin bibel. Den gillade jag och hade velat ha just då. Men den kanske ej passar, för jag är ju så annorlunda och kärringen mot strömmen.
    Så nu ”skiter” jag i alltihop. Jag lever så länge jag lever och sen är det adjö.Men nån präst som står och säger vackra ord,det är förbjudet. Jag är ej heller med i svenska kyrkan, så jag blir väl ej erbjuden den tjänsten.
    Tidigare ville jag bli strödd på min mosse i skogen. Nu har den blivit ”fredad”,så där får man nog ej strös.

    Du kan ta kontakt med länsstyrelsen i ditt län om vart du vill bli strödd… och så kan du få godkänt eller avslag.. det är värt att pröva i alla fall..
    Jag vet vart jag vill bli stödd.. och det kommer nog mannen att göra även om vi inte får tillåtelse.. för det kan han göra en mörk natt…
    Jag vet också vilken dag som jag ska bli stödd.. även om jag inte dör just då.. så då får han väl ha mig i en urna hemma tills det är tid att strö ut mig..
    Kram Pys

  10. ataxia, on augusti 2, 2009 at 3:44 said:

    Det finns de jag har svårt att lämna också. Farmor har förlorat sin man efter över 50 års äktenskap, alla sina fyra syskon, vänner och till och med ett av sina barn som hade samma sjukdom som jag har. Det känns på något vis grymt att hon ska överleva ett barnbarn också.

    Och pappa, på så många sätt min hjälte och den som står mig närmast i livet. Som avgudar sina barn, han säger aldrig nåt om sina känslor, men gör precis vad som helst för mig och min bror, han lever och andas oss utan att tynga ner oss på nåt sätt. Det är ren och skär ångest, bara tanken på att dö från honom när jag vet att det skulle krossa honom och att han skulle stänga in smärtan. Jag har sett tidigare hur han reagerar på smärtsamma situationer och han är milt uttryckt inte bra på det. Det går liksom inte.

    Men vem får välja?

    Nä.. det är ju så grymt att man inte får välja…men döden är nu sådan.. trist.. men förbannat sant.. och jag kan tänka mig hur din farmor känner sig.. om hon förlorar även dig..
    Och din pappa som gör allt.. men är det så att du tror att du dör före honom? Är det sjukdomen som gör det eller… ?

    Kram Pysan

  11. ataxia, on augusti 2, 2009 at 16:08 said:

    Pappa är 61 och jag nästan 32. Medellivslängden för en med FA är 39 år, så ja, jag tippar på att jag försvinner före pappa. Farmor är 88 och även om jag definitivt inte önskar livet ur henne så hoppas jag av de skäl jag nämnt att hon får gå före mig. Det kommer att slita hjärtat ur kroppen på mig, men hon kommer att vara utom räckhåll för smärta.

    Att det var sådan kort överlevnad för din sjukdom visste jag inte… men hur länge tror du att du får stanna då?.. För du är väl inte så dålig.. och medellivslängden är ju utslaget på alla.. och en del måste bli mycket äldre och en del dör innan de är 39… vart på skalan tror du att du befinner dig.. bland de sämre eller bland de bättre..
    Är din farmor en sån där pigg gumma som far runt om ett yrväder.. eller är hon skröplig och dan??

    Kram Pysis

  12. Rose-Marie Sandelius, on augusti 3, 2009 at 0:38 said:

    Håller med om att vi svenskar behöver ta in döden i våra liv…vi lever ju med den från det vi föds..ibland knackar den på alltför tidigt.
    Men jag tror att vi måste prata om det och göra det till en naturlig del istället för att mörka…ju mer man mörkar ju värre blir den när någon nära går över till andra sidan.
    Döden behöver inte vara mörk..vem vet..den kanske är det bästa som händer oss 😉
    Men man vill ju absolut inte lämna sina barn och barnbarn m.m…man vill ju fortsätta för att få vara med när dom växer upp…däri sitter min rädsla…Jag vill inte …inte just nu…men man kanske aldrig blir redo.

    Har inte hunnit titta in här eftersom makens bror och hans thailändska fru kom och hälsade på..det var 9 år sedan bröderna träffades sist 😉

    Kram

    Vi måste öppna munnen och prata om döden… Eftersom jag har det jobb jag har så kommer jag i kontakt med döden väldigt ofta.. och det finns inget hemskt i det.. jag har suttit och hållit händerna på döende personer.. jag har varit med vid det sista andetaget.. och det är fint.. lika fint som att man föds.. fast det är mer liv när man föds.. när man dör är det tyst och stilla.. oftast i alla fall.. (nu räknar jag inte in den där våldsamma döden… som olyckor och mord)… utan en naturlig död.. är ofta fin.. om man nu kan säga att det är fint att dö…

    Jag har svårt för att se att döden är mörk.. Det är ljust tycket jag.. speciellt om det är gamla människor som vill dö.. och då är det ljust..

    Kram i massor
    Pys

Lämna en kommentar