Dödens grind

Jag har mitt sätt att prata om döden..
Jag tänker mig landsbygden.. gröna hagar.. och små dungar av träd.. och får och kor som betar… lite åt den engelska landsbygden.. med sina vackra stenmurar och häckar..
Korna är highland cattle.. och fåren är dessa underbara får..
Genom landskapet går ett staket… en gärdsgård.. en sån man kan sitta på och dingla med benen.. eller stå och luta sig mot….
I denna gärdsgård finns det en fin trägrind.. och när man går igenom den så lämnar man den här världen och träder in i nästa… tillsammans med de som redan är där… för man kan ju se över.. och man ser de som redan har gått igenom grinden.. och vi som står på den här sidan kan få tecken och de förmedlar sig med oss på olika sätt…
Svalorna flyger över huvudena på oss.. och det sitter en näktergal och sjunger i ett träd… en lavskrika hoppar runt på marken och letar efter mat…
Det doftar gott av allehanda blommor och vackra buskar.. trädens grenar vajar lite smått i den ljumma vinden.. och livet på den här sidan är lika vacker som på den andra sidan grinden…

När man dör.. så går man bort och öppnar grinden.. man kramar om de som är på den här sidan.. och så går man.. och på andra sidan bli man mött och kramad och välkomnad..

För döden måste vara vacker.. annars fixar jag inte tanken på den..

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Annonser